Goddag!
Folkblogggen har tur. Tur att dom får en så väletablerad och älskad karaktär att blogga för dom. Alltså, tur att dom har mig.
I framtiden tänkte jag skriva om några av de otaliga historier och upplevelser jag bär på men i detta premiärinlägg tänkte jag bjuda på något ännu mer exklusivt, jag bjuder på moi.
En presentation i det här fallet är kanske lite överflödig då man numera är en gammal dyrkad profil i folkmusik Sverige, men här väljer jag ändå att dela med mig lite av de kanske inte så välkända sidorna av Professor Ohlanders.
Katrina Lundstedt och Hultkläppen hade en het sommarnatt älskog i den våta mossan i bergsjöskogarna och nio månader senare kläcktes jag.
Aldrig förr hade ett sådant vackert gossebarn skådats och redan som tvååring spelade jag Horgalåten felfritt på fiol, tre månader senare även på näverlur som jag numera har som ett slags biinstrument.
Själv är jag en naturbegåvning, som Paganini i knätoffs skulle man kunna säga, men många idag stora spelmän har faktiskt börjat sina spelkarriärer som lärling till mig. Däribland kan nämnas Ekkor Anders, Lapp Nils och Jonny Soling. Jag passar på att här även flika in att Påhl Olle fick sitt nyskapande stämspel från mig.
Annars är jag väl mest rotad i Hälsingemusiken och arbetar för tillfället på högskolan i Gävle. Har doktorerat i folkliv och folkhemskultur, då med musikalisk inriktning.
På fritiden gillar jag att fotografera, har en sprojlans Polaroid x2000 som jag använder mig av för tillfället.
Har en förkärlek för västafrikansk musik och bodde i två år i Mali och studerade den musikkulturen.
Gillar att hålla mig uppdaterad på teknikfronten, betalar räkningar på internet samt sms:ar mina vänner. Tycker även att Skype är en revolutionerade uppfinning, ger mig tillgång att prata med mina afrikanske vänner helt gratis.
Det var egentligen jag som kläckte idén till Jan Johanssons "Jazz på svenska". Alltså att bland jazz och folkmusik. Från börja var det tänkt att det skulle vara en duo men jag blev helt enkelt lurad av Jan.
Drömmar:
Ja, när man som jag har gjort så mycket som jag och bidragit med så enorma musikaliska insatser så är man ganska nöjd. Det jag drömmer om är väl att om några år pensionera mig och leva på min konstnärslön i stugan uppe i Hälsingland, kanske med en lite puma i knät. Då skulle jag kunna luta mig tillbaka och återuppta memoarskrivandet.
Ja, nu har ni fått en lite djupare inblick i Professor Ohlanders magiska värld.
Klart slut varulvstjut.
2 kommentarer:
Hej Professor Ohlanders!
Väldigt inspirerande att få ta del av ditt gedigna liv.
Det väcker många frågor och funderingar över livet, folkmusiken och framtiden.
Vi är ju ett band som spelar folkmusik på träfiol och vi undrar, hur kan vi påverka folkmusikhistorien på så sätt dom du gjort? Ja kanske inte lika stort men ändå helst på samma sätt... Har du några bra råd att ge?
Vi ska ju spela på Umefolk nu snart och vi är så oroliga att folk inte ska tycka att vi är originella och nyskapande. (OBS. Det får stanna mellan oss).
Tacksam för svar
Mvh Limbohofvet
Kära limbostintor.
Jag förstår er längtan efter ära och berömmelse, det är helt naturligt när man försöker slå igenom som helt oetablerade musikanter. Först och främst vill jag säga kul att ni försöker! Sen vill jag meddela att det i princip är en omöjlighet. Som ni säkert redan märkt består den etablerade folkmusikvärlden till 95% av män (då har jag räknat bort alla folksångerskor och fokuserat på det viktigaste, instrumentalisterna.) Jag föreslår därför antingen ett könsbyte eller möjligtvis att ligga med någon i toppen av hierarkien. Om ni skickar lite sköna bilder på bandet till mig så ska jag se vad jag kan göra.
Ni har inte funderat på att börja jobba lite på gatan? Jag tror säkert att ni flicksnärtar skulle vara ett vackert inslag i stadsbilden. Som gatumusikanter skulle ni kanske även kunna tjäna några kronor.
Må gott
/Ohlanders
ps. Kom ihåg att skicka bilderna! ds.
Skicka en kommentar