KAJSA FAHLANDER BEKÄNNER FÄRG

Foto: Thomas Fahlander

Jag har nog alltid varit väldigt öppen med min läggning – jag är en falskspelande folkmusiker vars stråke far över strängarna som ett fyllo på väg hem i natten. Min fiolhand klamrar sig krampaktigt fast vid fiolhalsen och om mina avsikt med musiken vore att vara dadaistisk så hade Marchel Duchamp myst i sin himmel. ”Touché Kajsa! Jag älskar dig!” Som falskspelande kan man möta en stor inacceptans. Det är inte bara det att folk ogillar att lyssna på vad man spelar, de kommer också med framfusiga försök att omvända en, om de inte rakt ut förnekar ens läggning.
Skämt åsido. Jag är trött på att det ska anses som pinsamt att spela dåligt. När jag berättar för folk att jag spelar fiol så låter det ungefär såhär:
- Åh vad roligt! Hur länge har du spelat?
- Ungefär 13 år, men jag spelar inte så att det låter bra
- 13 år! Herregud, då måste du vara JÄTTEBRA!
- Nej det låter inte rent och jag har en stråkhållning som gör att jag får ont i handen.
- Nej, du är jättebra
- Du har inte hört mig spela, tro mig, det finns saker jag är bra på. Det är inte det här.
- Jo, du är bra
- Nej det är jag inte
- Jo!
- Nej!
Osv osv osv.

Frågan är varför det ska vara en så känslig sak att säga ”jaha, du spelar inte så bra, men vad kul att du spelar”. När jag, som omusikalisk och med dålig kordination ska tryckas in jag-har-spelat-länge-så-jag-spelar-bra-kostymen så får jag inte plats. Den passar inte mig. Jag har kämpat och kämpat med fiolen, mer eller mindre tålmodigt i 13 år nu, och jag blir omsprungen av nybörjare. Det ska vara okej att säga ”jag är inte så bra på det här, men jag gör det ändå”, tycker jag.

Fast, vaheterä. Jag ljuger. Jag spelar inte fiol längre. Jag har inte spelat på ett halvår. Och sen jag slutade spela folkmusik så har jag börjat lyssna på den. Det är jag bra på.

/Kajsa Fahlander