Okej, nu tänkte jag ställa en fråga till klassen här. Upp med handen om ni känner igen er.
Hur många har inte grinat i ett övningsrum? Spridit sitt sorgevatten över ett beiget laminatgolv?
Jag räcker upp handen. Viftar lite också, av ren igenkänningsivring.
Detta är en erfarenhet som är lättast att få från skolans magiska värld. Jag har tryckt både kommunala musikskolan, musiklinje på gymnasiet och tillsist två musikfolkisar. Och det är oftast för jävla fint att spela fiol och känna hur stråken och strängarna flyter samman i en ljuv melodisk symbios. Fast ibland kan allt också gå helt käpprätt åt skogen. Det låter som en katt stryps, som om helvetet har flyttat in i trälådan och allt känns svintråkigt. Då gråter man och tvivlar på livet, tänker att fiolen borde brännas upp. Som tur är finns det oftast någon i övningsrummet bredvid som är bra på att ge stora peppen, torka snoret och bjuda på godis. Trots allt är det nog tvivel som är livets melodi, tänker jag och spelar vidare mot nya lyckotoppar och sorgedalar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar