29 oktober 2012

TREVA BLIR MED ÖL



Treva,  pojkbandet som spelar brallan av de flesta, kommer under Folkmusiknatta i Falun bli det första bandet i folkmusikssvängen som släpper ett eget öl. Kreativt!! Folkbloggen fick tag i slagverkarn Axel Fagerberg som redde ut ett och annat gäller folkmusik och alkohol.

Treva är alltså det första bandet i folkmusiksvängen som ska lansera eget öl. Hur kommer detta sig?
- Vi kände att det var dags för vår genres lyssnare att kunna njuta av en grym konsert när ett matchande öl porlar på tungan.

Hur smakar den? Passar den även folk som går på APK (Alkohol per krona) och mest dricker Sofiero? Eller är den mest för finsmakare?
-Det är en frisk tjeckisk pils som passar perfekt för buskspel i höstmörkret. Ölet kommer att tillfredställa finsmakare men kommer i sann Treva-anda inte att kosta så mycket. Vi vill ju att folk ska få i sig så mycket som möjligt!

Varför just öl som merchandise, räcker det inte med koppar, underkläder och t-shirts?
-Många öl som serveras på stämmor och festivaler innehåller "derhsklof" vilket inte är ett helt säkert ämne. Många fiolspelare har vittnat om hur de glömmer låtnamn, spelar falskt och flörtar med fel människor efter några glas. Vi har skippat det ämnet helt och lyckats ta fram ett öl som får folk att både spela och minnas bättre. Vi vill sälja merch som hjälper folk.

 Vill ni alltså supa ner er publik?
-Nja, men vi vill hjälpa dem på vägen.
 
Vad har Treva för andra framtidsplaner? Knark? Stor musik? 
-Vi kommer snart börja spela in vår studiodebut, uppföljaren till Treva Gold! I januari ska vi för övrigt åka på Folklandia, en sorts finsk showcase-kryssning tillsammans med Räfven och Residans som svensk delegation! Knark är olagligt.

Folkmusik och öl- är det världens bästa kombo?
- Lätt.

Vilka är Treva, för de som ej vet?
- Det är Anders Dehlbom på femsträngad fiol, Viktor Mörsell på 12-strängad barytongitarr och jag på octa-cajon. Vi spelar slängpolskor med en touch av Tower of Power och Snook.



27 oktober 2012

GÄSTBLOGG: MUSIKTEATER UNNA

Maria Johansdotter En berättarföreställning om en transexuell spelman i 1700-talets Stockholm

 Nyckelharpspelaren Maria Johansdotter levde sitt liv som Magnus Johansson i Karl XII:s Sverige. Med sitt virtuosa spel och vackra anlete sätter han sin omgivning i brand. Det är ett liv med många fester och Magnus har flera förhållanden med pigor samtidigt som det går rykten om att Magnus är både man och kvinna. Prästen anställer Magnus för att leda sången i Lovö kyrka. Magnus förälskar sig i Anna Andersdotter och de planerar att gifta sig. Men de lever på lånad tid och när prästen får reda på sanningen om Magnus biologiska kön grips han av en helig vrede och gillrar en diabolisk fälla. Äventyret kantas av hedersvåld, Annas självmordsförsök och en dödlig vänskap med hennes bror.

Föreställningen bygger på tre rättegångsprotokoll från 1705 och 1706 där Magnus/Maria dömdes för sin förbjudna kärlek Anna till 14 dagars fängelse på vatten och bröd. I en tid då fyra veckor var liktydigt med döden i ett Stockholmsfängelse.

När vi bestämde oss för att göra en föreställning om genusfrågor och normer med Magnus/Maria som huvudkaraktär hade vi ännu inte läst protokollen från rättegångarna mot Magnus/Maria. Men vi tänkte att om det skulle visa sig att sanningen om Magnus/Maria inte var tillräckligt dramatisk kunde vi alltid fylla på med klassisk dramatik själva. Men till vår stora glädje innehöll rättegångsprotokollen både ett utförlig anförande där Magnus/Maria berättar om hur han ser på sig själv och sin sexualitet och dessutom ett antal mycket dramatiska händelser som leder fram till att Magnus/Marias biologiska kön avslöjas. Det gjorde att vi med kunde skriva ett väldigt dramatiskt manus som ligger mycket nära sanningen om Magnus/Maria. Föreställningen lyfter fram en del ur vår historia som vi upplever är osynliggjort av rådande patrialkala- och heteronormativa strukturer i vår kultur. Magnus/Maria är givetvis bara en av ett okänt mörkertal av transpersoner från tiden före industrialismen men det är ju oftast bara de som förekommer i rättegångsprotokoll som vi känner till idag.

















//Anders Peev och Musikteater Unna

26 oktober 2012

FOLKBLOGGEN IN AMERIKA

Hello Folkbloggers!

Just nu befinner sig redaktör´n för denna blogg i svenskbygderna mitt i Amerika. Närmare bestämt i Fargo/Moorhead som ligger precis vid gränsen mellan Minnesota och North Dakota. Det är svinkallt, nästan alla har förfäder från Sverige eller Norge och allt är som sig bör större här. Precis som en kunde ana.
Jag är här på turné med Kraa och under några veckor ska vi ut och lira på skolor och kulturhus, och vi har ingen aning om vart det hela kommer sluta. Hitills har vi mest sett ett Yogacenter, landsväg och downtown Fargo, men i morgon har vi vår första spelning. Yey!

Nåväl, på stället där vi bor hittade jag en alldeles ljuvlig platta med två grand old ladies -  "Granary girls". Plattan är typ 10 år gammal och det fanns inte värst mycket material på nätet- men jag hittade några klipp från youtube med ladieserna var för sig. De beskrivs som  "two rural feminist folk singing/ songwriting women," och låter tillsammans sjukt fina. Här kan en läsa mer om deras duo beståendes av Patty Kakac och Jodi Ritter. Som sagt hittar jag inget med dom tillsammans men det är finfint var för sig också.
Puss //Sara

21 oktober 2012

EXKLUSIV FÖRHANDSLYSSNING! DALAKOLLEKTIVET!

Ett nytt skivbolag med folkmusik som fauna har kommit till världen! Folkbloggen ropar hurra, och här presenterar de sig lite närmare. Men- bäst av allt-  Folkbloggen kan stolt och rätt exklusivt presentera två låtar från deras första utgåva!

Dalakollektivet –New traditional music 
”Possible the best tradition yet to come…”
citat av Irländaren Martin Haye.

Att försöka reda ut begreppet traditionsmusik tänker inte det nya skivbolaget för folkmusik Dalakollektivet records, lägga så stor vikt vid. Vi brinner för genren och vår uppgift är att spela in, producera och ge ut folkmusik från olika perspektiv och platser.
 Vi är tre folkmusiker med många års erfarenhet från olika grupper. Första produktionen blir vår egen skiva ”Tänk om” som släpps den 27 oktober 2012. Trion Sandén-Nygårds-Carr har med folklyriska texter, nykomponerad musik och ett originellt sätt att tolka traditionella sånger skapat ett eget sound.

Från idé till färdig produkt. Allt med egna medel och egen insats. Inspelningen gjordes i januari 2012 på Klasgården i Nittsjö, Rättvik.



Tanken på ett eget skivbolag föddes när musiken var inspelad och klar och funderingarna på hur musiken skulle nå ut tog form. ”Vi startar ett nytt skivbolag för folkmusik!” Dalakollektivet blev namnet och vår första produktion släpps samtidigt i Tyskland, Benelux och Storbritannien i samarbete med tyska skivbolaget West park music. Det råder ingen brist på kreativa idéer och nästa produktion är redan i görningen. Med egen utrustning gör Dalakollektivet det möjligt att bygga upp en studio och spela in – nära på var som helst. På den plats som är rätt för just den unika produktionen och den unika spelmannen/artisten eller folkmusikbandet!

Här nedan följer två låtar från Sandén- Nygårds- Carr´s nya skiva. Varsågoda!


//Sofia, Anders och Ian

15 oktober 2012

ELIN HÄGGBERG GER: RAPPORT FRÅN LINKÖPINGS FOLKMUSIKFESTIVAL!

EN FOLKLIG FEST!



 Reser man till Linköpings folkmusikfestival via kollektivtrafiken så är det inte svårt att se vilka invigda som befinner sig på samma resa. För precis som det innan Hogwartsexspressens avresa från plattform 9 ¾ befinner sig ovanligt många människor med ugglor i bur på Kings cross station så befinner det sig ovanligt många människor med fiol-formade fodral på bussar och tåg påväg till Linköping inför denna helg. Sen kan man ju också spana in grupper där fler än två har dreadlocks, haremsbyxor, hemvävda kappor och hemstickade halsdukar.

Årets festival tog plats i uppfräschade lokaler på folketspark. Nymålade och vita. Det kändes kanske lite ovant i början och man såg många förvirrade nyckelharpister som irrade runt på jakt efter en ny buskspelsplats då deras gammla stammis-hörn plötsligt blivit omflyttat eller omgjort. Men så småningom började den tillfälliga desorienteringen ge med sig och jammen drog igång utanför herrtoan, i hallen, i baren och andra hörn. Allt var som det skulle igen.

Även fast klientelet på Linköpings folkmusikfestival är varierat, från vithåriga damer till barn i vagn, så är det de unga som ändå är överrepresenterade. Vilket är rätt givet med tanke på det anrika världsmästerskapet för studentspelmanslag. Även detta år var nivån hög, låtarna svängiga och dansgolvet knökfullt av folkdansentusiaster med varierande förkunskaper. Vann gjorde Lunnevads folkhögskola! TJOHO grattis!

Konsertutbudet var i vanlig ordning toppklassigt med en blandning av unga talanger som Kolonien och Garizim och gamla rävar som Quilty och proggfarbröderna i Kebnekaise.

Själv blev jag mycket positiv överraskad av dansuppvisningarna Nordic Dance och Residans som framträdde i den fina teatern. Den som någon gång skulle ha tangerat tanken att folkdans är mossigt skulle självmant ställt sig i skamvrån med tillhörande strut, för folkdansen är en levande konstform som kan blandas med poesi, humor och allt däremellan.

Linköpings folkmusikfestival är ett välkommet reunion-tillfälle för alla som träffats under sommarens stämmor och läger. Mitt i hösten, när skolar och jobb kommit igång, får man andas ut vid ett vattenhål av svängiga slängpolska, vanliga valser och pliriga polskor. Vare sig man är med och jammar eller bara njuter av konserterna så fyller man på sin folkmusiksjäl med ny energi.

Det enda som hade kunnat varit bättre är ljudet vid stora scenen, vilket var helt crazy-bananas-dåligt!? Vad hände? Samt att Linköping borde bli bättre på att få in lite fler besökare av blandade etniciteter. Jag tror att en hel del av Linköpings befolkning med ursprung i övriga världen skulle uppskatta den magiska mixen av musik, mat, öl och dans i ett ovanligt kravlöst sammanhang med låg tröskel och högt till tak.


// Elin Häggberg


 



13 oktober 2012

JOELBILDER

Det var ett tag sen Folkbloggen fick ta del av Joel Bremers digra fotoarkiv, så nog är det på tiden. Denna gång är det bilder från en gammal fotorulle med Rättvik som kuliss och Jon Holmén som medfotograf. Personer på bild är Knapp Britta och Joel Bremer själv.








11 oktober 2012

TVÅ BOKRELEASER ATT HÅLLA KOLL PÅ

Det är mycket som trycks i dessa höstiga tider- massa grymma skivor släpps men just nu också en hel del böcker- här kommer två exempel att spana in: 

1. En bok om Resandefolkets sånger släpps den 21 oktober under Nordic Romani festival på Stallet i Stockholm. Det är första gången Resandefolkets sånger samlas i en bok, och det görs i samarbete med Svenskt visarkiv. Finfint!
Bokens författare säger följande:

 Marie Länne Persson:
"Genom samarbetet med Ralf har jag funnit det folk som vårdat den sortens sånger jag älskar - de berättande sångerna, sångerna som är på liv och död, sångerna som bär all vår sorg utan att tveka! Med ömsesidig nyfikenhet har vi upptäckt samband, släktskap och olikheter mellan våra traditioner. Jag är stolt att ha fått förtroendet att teckna ned romanifolkets sånger så som romanifolket sjunger dem!"

 Ralf Novak Rosengren:

”Som liten satt jag och lyssnade på alla dessa gamla berättande visor. Smäktande kärleksvisor och visor om tragiska öden, kampen om äran och ensamhetens tunga vägar, hästmarknader och affärer som braverade stort, och visor om vandringen på vägen som tycktes vara vårt folks ödeslott. Jag bar visorna inom mig under hela uppväxten och sjöng i smyg lite strofer här och där för att memorera de ålderdomliga visorna som sjöngs på ett, för många utomstånde, besynnerligt gammaldags sätt.

Visorna i boken representerar min egna ärvda tradition. Det är min familjs, släkts och vänners visrepertoar. Därtill finns här visor och sånger som vi fått inskickade till oss under projektarbetets gång, och dessutom ett kapitel med låtar som spelades av resandespelmän och finns som bevarade inom spelmanstraditionen. Romanifolket har en levande, om än utdöende, muntlig sångtradition. En tradition som vi har bevarat och hållit sluten för oss själva under många sekler. Det är med ett stort hjärta jag säger: Välkomna in i de muntliga visornas värld, in i Romanifolkets slutna värld!”
























2. Ett annat släpp som är fint och aktuellt: På söndag släpper Svenskt Visarkiv i samarbete med Kungl. Musikhögskolan, Samfundet för visforskning, Föreningen Sveriges sjöfartsmuseum i Stockholm visboken "Sång under segel". För er som läst Folkbloggen länge vet ni att materialet ur denna bok var grunden i den två veckor långa turné Musikhögskolan gjorde på de Brittiska öarna i våras.

Styrmannen Sigurd Sternvall seglade över halva jorden och samlade samtidigt in visor ur sjömanslivet. Svenskt visarkiv återutger nu hans samling Sång under segel från 1935. Med boken följer en cd med ett dussintal visor ur boken, inspelade av studenter vid institutionen för folkmusik vid Kungl. Musikhögskolan i Stockholm. Boken har också ett nyskrivet förord om Sternvall och hans vissamlande.


















Boksläppet äger rum på Sjöhistoriska museet, Stockholm, söndagen den 14 oktober kl. 15.00
Bok kommer att kunna köpas men framförallt kommer KMH Folk spela arrangerade hits ur boken. Prima prima prima!

9 oktober 2012

VIKSJÖ SPELMANSGILLE

Internet är bra, där kan en hitta vad som helst. Häromdagen hittade vi Viksjö Spelmansgilles hemsida. Hur fin som helst. Viksjö spelmansgille finns i mitten av Ångermanlands skogar och spelar musik när de känner för´t. På deras hemsida kan en få en känsla för hur just deras gille mår och musicerar med varandra. Dessutom bjuder de på noter, bilder, fakta om alla medlemmar och evenemangstips. Tack internet! Kolla in här vettja: https://sites.google.com/site/viksjoespelmansgille/Home

5 oktober 2012

VAJJERT:

Om ni mot förmodan missat det fina samarbetet mellan Kraja och Petter Berndalen är det dags att spana in det nu. Vassego!

3 oktober 2012

IT`S ALL ABOUT MOVEMENT


Ett nytt nummer av Spelmannen kom ut i dagarna. Hurra! Många fina reportage och tips. 
En text var skriven av undertecknad, och jag tänkte att vi låter den ta plat här på Folkbloggen också. Mycket nöje! //Sara

















Det är svårt att reflektera över två veckor i sitt liv när dom ganska nyligen har passerat. Sexton dagar som är undervisning men på samma gång också handlar om hela ens liv, om än för två veckor.
Poängen med att resa fysiskt och geografiskt är ju att det ska skapa någon slags förändring eller upplevelse. Och den stora frågan blir då naturligtvis, var "KMH FOLK - SÅNG UNDER SEGEL" en sådan resa?
Ja. Det var den. Varför? undrar kanske du som är läsare. Jo, det ska jag berätta.
Mycket under resan handlade om att få perspektiv på saker. Perspektiv på mitt eget lärande, vad konst kan vara, vad som utmärker svensk folkmusik och vad som känns sådär typiskt brittiskt och möta musiker mer helt andra bakgrunder.

Som Marianne Svasik – lärare i indisk sång i Rotterdam. Hon berättade att hon varje morgon sjunger samma  ton i en timme. Detta för att hitta klanger, färger och fokus. Att lära känna tonen och lära sig bryta de mönster som snabbt skapas. Att låta tonen konstant vara i rörelse. Och det var i samband med detta som Marianne Svasik sa de ord som för mig sammanfattar hela resan: ”It´s all about movement”.
En annan sak som jag tyckte om med Marianne Svasik var hennes presentation av sig själv- obefintlig. Hon sjöng, och det räckte för att visa att hon kunde behärska traditionen. Hon behövde inte berätta om sin eventuellt supermusikaliska pappa, hennes by någonstans, vem hennes guru eller förebild var. Hon dög i rummet, här och nu.
Jag minns besöket på skolan i Rotterdam, en fin byggnad som kändes fresch. Noterade särskilt att de hade ett härligt café. Det saknar jag på KMH. Vi fick möta någon slags ansvarig lärare för världsmusiklinjen- typen med huvtröja, kavaj och ring i örat. Kan fantisera mig till att han säkert turnerat med nått svängigt turkiskt eller keltiskt eller kreolskt band under 80-talet. Han talade mycket om begreppet världsmusik, att det endast kan skapas i en urban storstad där olika kulturer möts. Jag tänker ändå att det låter som en klok definition, för det är så lätt att världsmusik blir en stor generalisering och allt ”det andra” medan vi här på hemmaplan står för folkmusiken.

Han gick också väldigt mycket igång på faktumet när "students all over the globe" möttes och gjorde stor musik ihop, däremot verkade han inte gilla holländsk folkmusik. I England var det motsatt. Tradition och nation var två honnörsord. Studenternas konsert i New Castle var väldigt fin, men kändes mer bevarande än nyskapande. Dom kanske borde få höra meningen  ”It´s all about the movement” lite oftare. 
Vad är frihet? Redan under resans första dagar fick vi smaka på hur friheten ser olika ut för olika individer. Mokrian och Hassan fick åka hem när vi kom mot gränsen till England. En begränsad frihet som finns inbroderad i medborgarskap, hudfärg och bakgrund. Så fruktansvärt orättivist men som ett tydligt lackmuspapper på hur vårt samhälle ser ut. Plötsligt stod vi alla framför scenarier som utspelas varje dag - scenarier där människor separeras på grund av byråkrati och rädsla. Det var nyttigt att se, men också sorgligt. Friheten i att röra sig. It´s all about the movement.
Och så England. Detta sjukt vackra land som är Harry Potterland. Det var fullkomligt naturligt att göra Harry Potterreferenser minst fem gånger per dag. Typ "oj, heter du Angus? Det är ju som han i Harry Potter..." eller "WOW! Lågstadieskolan ser ut som Hogwarts!" Lika så går det att se hur alla människor i detta land skulle se ut i en Jane Austenfilm- lockar vid tinningarna, empirskurna klänningar och stora oskuldsfulla ögon som egentligen bara vill ligga med greven vid godset nästgårds.
Skämt åsido, men det går inte att komma ifrån hur England gång på gång referens i både fin och fulkultur. Musikaliskt märks det också – tänkte speciellt på detta när vi i New Castle och var med på en körövning och sjöng fint arrangerade låtar från England. Det kändes så hemma och tryggt - harmonierna, melodins form och vissa intervallfall. Benjamin Britten, sakral musik och alla carols vid jul har satt sina spår. Och det är fint att komma till ett annat land och ändå känna sig hemma i en musik. Musiken har förflyttats- It´s all about the movement.
Desi Vikinsson, lärare på musikhögskolan i New Castle, talade om hur irländsk folkmusik har blivit sinnebilden för folkmusik, och jag tänker att också filmindustrin nästan snattat den irländska folkmusikens klang och ljudbild till storfilmer med storslagna landskap, starka hjältar, drakar och annat fantasyrelaterat material, typ Braveheart och Sagan Om Ringen. Desi menade att det ändå fanns fördelar - folk hittade in i musiken. Sant. Jag tänker dock att det kan riskera att musiken stannar upp. Schablonerna blir så starka, såpass att det blir dom som styr utvecklingen. Plötsligt står det still, och det tror jag inte är utvecklande. It´s all about movement.
Tiden i Stroud, en liten liten landsort utanför Bristol i södra England, var 24 timmar av folkmusikaliskt hjärta. Rob och Miranda, ett musikerpar i trettioårsåldern, kom och mötte oss på stationen och tog oss ut på landet till deras yttepyttehus från 1700-talet. Vi vandrade runt på kullarna, oh:ade och ah:ade och diskuterade kulturpolitik, folkmusik och andra väsentliga saker. Och så åt vi mat som lagades på öppen eld och spelade massa musik. Rob och Miranda var en lysande duo på consertina och fiol, och vi lärde oss några låtar. Skitsvårt men väldigt, väldigt roligt.

Det var fascinerande att se hur fiolspelet anpassades för att matcha consertinans ljud och på så vis fick fiolen en helt annan klang. Samma sak var intressant att se i Glasgow- hur säckpipans ljud och ornament influerat fiolspelet. Hur ser det ut i Sverige? Har kohornet sagt sitt, eller har fiolen vart så dominant att det är den som bestämt ljudet? Nåväl, tillbaka till Rob och Miranda. Det finaste under vistelsen var att bara få vara där. Vi hade aldrig tidigare mött varandra, men trots deras yttepyttehus och massa renoveringar var det självklart att vi skulle sova över, äta middag, spela musik och få massa av deras tid. Det är vackert. Att resa och veta att det finns varma hem överallt är en ljuvlig trygghet.
Jag avslutade resan i London på Tate och konferensen ”Her noise”, om ljudkonst och feminism. Konserter, performandce och symposium trängdes under tre dagar. Första kvällen inleddes med den 80-åriga kompositören Pauline Olivieros. Herre jädrar vilken inspiration!! Med ett synthdragspel illustrerade hon livets engergier i födelse och dödsögonblicket. Efteråt berättade hon om sitt konstnärskap och om rollen som kompositör- hon lyfte fram sju andra tonsättare, som kanske inte alltid ses som konventionella tonsättare men som i realiteten skapar ljud och musik.

Jag tänker att jag också kan göra det, skapa musik och också ta det på allvar,  det jag är och har. Dessutom vill jag bli så där cool som Pauline var. Kulturtant med power, kunskap, cred och ett fett hjärta. Och hela helgen gav mig inspiration till tesen att konst och politik forever and ever borde ha ett kärleksförhållande. Revolutionen nås med hjälp av musiken.
Den tankemässiga rörligheten i skapandet är det som aldrig får förloras. Några säger "Jag vill bara spela". Okej, låt gå. Men för mig är det relevanta att också få tänka i fler lager. Att inte stanna upp vid en sanning. Jag vill fortsätta vara nyfiken och ifrågasättande. Varför låter jag såhär? Vad är det som gör att jag gillar just den här låten? Varför känns det gött att lira just här och nu?
Det är tankens rörelse som tillsammans med händerna skapar konst. It´s all about movement.
Sammanfattningsvis- det har varit fantastiskt. Att möta grymma musiker, springa runt mellan olika sessions, spana på gamla slott och dylikt är en ynnest som jag tackar skattebetalarna för. Jättemycket. För att få resa med en fiol i bagaget och rätt lite pengar på fickan är en förmån som reder till fett många nya upplevelser. Som att hänga med Skottlands grymmaste dragspelare som dessutom älskar hundar och ugglor, smaka ingefärsöl, åka med en taxigubbe som smygövar på reels, träffa en excentrisk körledare som överanvänder ordet "LOVELY", eller gå på disko på en färja mellan Rotterdam och New Castle. Att resa- it´s all about movement!

1 oktober 2012

GÄSTBLOGGARE: OLOF GÖTHLIN

Så sitter jag äntligen hemma igen. Livet som musiker är ju rätt så varierande, galet ibland, kanske till och med stressigt, men otroligt gött att leva! De senaste veckorna har spenderats i studion med Alla Fagra, på Gotlandsturné med AF och sen Stockholm med Sara Thuresson och efter ett Näcken-gig i Lund slutligen rep med nystartade projektet Miss Tam’s Crown (ett vietnamesisk-svenskt projekt som egentligen varit på gång ända sedan jag och Pia Qvarnström m.fl. studerade den vietnamesiska folkmusiken under våra år på Musikhögskolan i Malmö). Just idag har vi avhandlat ”Long Ban”, skelettmelodin, och övat praktiskt på att plocka ut skelettet ur den utvecklade variationen på melodin som alla instrumenten spelar.

Ok, såhär funkar det:
1. Alla spelar melodin.
2. Alla instrument spelar melodin på olika sätt, utifrån hur instrumentets karaktär är. Ett långsamt instrument spelar färre toner, ett snabbt fler.
3. Modus är väldigt viktigt i vietnamesisk musik, och i modus ingår tonbehandlingen som vibraton och glissandon på de olika tonplatserna.

Vietnamesiska artister på Spotify för er som är intresserade:
-Kim Sinh (Artist)
-Tai Tu Nam Bo (Album)
-Ensemble Ca Tru Thai Ha De Hanoi Viet-Nam : Theatre Populaire Du Nord (Hat Cheo)

Men som sagt, äntligen hemma, för det är väldigt fint med ett hem. I ett par år har jag bott i andra hand, flyttat minst en gång per år, aldrig riktigt packat upp mina saker och vissa perioder inte ens resväskan. Så därför känns det otroligt bra att ha ett förstahandskontrakt mitt i Malmö, min stabila punkt i en tillvaro i rörelse. Mitt ”Long Ban” som jag återvänder till efter ett par takters improvisation.

I morgon väntar undervisning på Heleneholms Gymnasium. I år har jag fyra fiolelever och en balkan-ensemble. Jag har precis färdigställt ett dokument, ett väldigt ovetenskapligt inspirationsdokument titulerat ”Projekt: Att spela fiol”, som helt enkelt är tänkt att inspirera till kreativ övning. Det är nog det smartaste jag gjort. Dels får jag själv en otrolig lust att öva, men jag får också en väldigt tydlig riktning i min undervisning. Jag tror att det viktigaste jag kan göra som pedagog är att lära eleverna hur de kan lära sig själva, och att slappna av i stråkhanden… det är jävligt viktigt!

//Olof