31 mars 2011

GÄSTBLOGGARE: FOLKPEPP!


Klicka på bild för mer info.
Hej Folkbloggen!

Folkpepp! 2011 började som en idé hos Magnus och mig om att arrangera en dag för att främja folkmusiklivet i Linköping med omnejd och att erbjuda fler speltillfällen för alla duktiga folkmusiker i när och fjärran.

På Umefolk struttade vi runt i vimlet bland artister och festivaldeltagare, lät oss inspireras av den uppsluppna stämningen medan vi bollade olika namn mellan oss: ”Vårfolk och Höstfolk?” föreslog jag till Magnus medan vi hängde i baren. ”Nä”, sa Magnus. ”Buskfolk?” föreslog Magnus medan vi applåderade kavalkaden av folkhögskolor. ”Nä”, sa jag. ”Folkpop?” utbrast jag när vi traskade till hotellet i Umenatten. ”Icke!” sa Magnus. ”Folkhäpp?” sms:ade Magnus när jag precis lyckats somna, men inte det heller lät bra. Till slut kläckte vår eminente kollega Staffan Johnsson ett namn som han gått och ruvat på: ”Folkpepp”. Vi slog till direkt och tog namnet med oss hem till den östgötska slätten för att omvandla namnet till en heldag musik, buskspel, dans och mingel.

Vi ville arrangera Folkpepp! på scenen i kulturhuset Arbis i Linköping. En rustik, gammal teaterscen med rätt atmosfär för oss. Som av en slump visade sig att första kvällen på Linköpings Folkmusikvecka redan var bokad på Arbis men stod utan akt. Vi fick då frågan om vi ville arrangera Folkpepp! som inledning till nämnda Folkmusikvecka. Sagt och gjort. Folkpepp! fick nu äran att inleda en hel vecka med folkmusik över hela Linköpings stad. Vi är mycket stolta.

Nu återstod bara att plocka ihop ett gäng artister. Magnus hade kontaktnätet och erfarenheten, jag stod för det gröna, nyfikna oförståndet. Tillsammans satte vi ihop en spellista som vi är mycket nöjda med.

//Magnus Lundmark och Erik Hjelmfors

29 mars 2011

NYTT NUMMER AV LIRA

Idag damp ett alldeles färskt nummer av Lira ner i brevlådan. Det såg ut såhär:

Det bästa av allt var att det också såg ut såhär:


Och en tredje trevlig sak med nummer 2/2011 är att jag skrivit en krönika i den. Det såg ut såhär, typ. För min scanner är kass och för liten för att scanna en helsida. Jag kommer publicera krönikan lite senare här på Folkbloggen. Lovar.

LUKAS: GNESTA-KALLE AND HIS MOOGMEN- ETT KULTURHISTORISKT FENOMEN

Idag tänkte jag inleda en riktig djupdykning om och ikring den rätt speciella vinylskivan ”Ny-Gammal Kultis” från 1973 med gruppen ”Gnesta-Kalle and his Moogmen”. Vad vi har att göra med är mer eller mindre säregna tolkningar av gammeldansmelodier på det då ganska moderna instrumentet moogsynt.

Faktum är att denna platta är så uppseendeväckande att ”sunkit”, föreningen för uppskattande av allmänt sunkig musik och populärkultur, redan har ägnat den en hel artikel (den är läsvärd och finns här). Dock finns det ju album som stötts och blötts utan och innan under i stort sett hela skivindustrins historia, vilket fortfarande inte verkar hindra någon att komma med nya ”banbrytande” åsikter om t.ex. sådant som Beatles ”Sgt. Peppers”-platta. Jag känner att ”Ny-Gammal Kultis” med ”Gnesta-Kalle and his Moogmen” sticker ut i sådan grad i världens totala skivkanon att den är väl värd att uppmärksammas med mer än någon enstaka artikel. Jag hoppas således också att detta inte blir den sista artikeln om den magnifika skapelse som är ”Ny-Gammal Kultis”.

Först och främst ska jag förstås presentera själva skivan, dess omslag och den däri innefattade musiken. Sedan tänker jag söka utreda frågan hur man kunde få den genialiska idén att släppa just denna platta – lever ”Ny-Gammal Kultis” måhända som ett unikum i ett alldeles eget fack i världens historia eller kan den sättas in i någon form av logiskt sammanhang? Jag vill, trots skivans stora originalitet och uppfinningsrikedom, söka påvisa det sistnämnda. Men först till själva skivan alltså.

På omslaget porträtteras som synes månlandningen, en milstolpe i mänsklighetens historia, vilket får mig att anta att skivan i sig också gör anspråk på att utgöra något dylikt. Ja varför inte - vem är jag att bestrida en sådan sak?


Orkestern består till största delen av en inte så särskilt udda ansamling instrument, vi har dragspel, violin, ståbas, klarinett, bastrombon, piano, trumpet, gitarr och trummor. Instrumentet som sticker ut är förstås moogsynten, som förresten trakteras av Benny Andersson (jajjemen, killen från ABBA ni vet).

Musiken i sig är både typiskt gammeldansmässig och progressiv på samma gång. De mindre udda instrumenten backas upp av synten som bidrar till en extra fet ljudbild och dessutom då och då lägger på riktigt smaskiga rymdeffekter. Samtidigt som vi har att göra med käcka och hurtiga melodier så krävs ändå en del av lyssnaren. Vissa klarar inte att hantera den unika kombination som musiken här utgör – exempelvis så spelade jag denna skiva på en fest en gång, men hann knappt igenom första sidan av skivan innan jag var tvungen att avsluta eftersom flera av festdeltagarna mådde ”fysiskt dåligt”. Vad som fattas de människor som inte klarar en genomlyssning av ”Ny-Gammal Kultis” vågar jag inte säga, men det tycks alltså vara en så kallad ”acquired taste”.

Nu ska ni förstås få några ljudande exempel innan jag börjar klura över ”Ny-Gammal Kultis” plats i världshistorien. (Jag nöjer mig med att presentera ett fåtal bitar – för den hugade finns dock möjlighet att få tillgång till hela plattan.) Skivan inleds med den hurtiga Tivedshambo som låter som… tja, en hambo på månen antar jag. Lyssna och döm själva.


”Tivedshambo” följs av ”Valsen om Frans-Oskar”, som även den låter som på månen, med en mystiskt jamande rymdkatt som dyker upp lite då och då (på något vis påminner denna låt mig om Doctor Snuggles, om nu någon minns det programmet):

Lyssna HÄR.

Låt nummer tre är en ”Tango I Det Gröna”, vilket låter som tango på månen. Ja vad tusan, hela skivan låter som gammeldans på månen. Det är ju egentligen rätt självklart varför det är en astronaut på framsidan. Här har ni tangon:

Vi tar en schottis också så har ni fått höra lite av varje. ”Midsommar På Maderö”:

När ni nu bjudits på utdrag från ”Ny-Gammal Kultis” av en omfattning som även en otränad lyssnare bör klara av (dvs. mindre än första sidan) kommer vi slutligen till den stora frågan: Hur kom man på den lysande idén med gammeldans på moogsynt? Var i världshistorien hör denna skiva egentligen hemma?

Nu tycker jag dock att det kan vara läge att låta intrycken sjunka in en aning innan vi trasslar in oss vidare i ämnet ”Ny-Gammal Kultis”. Således låter jag här meddela att fortsättning följer framöver. Mors!

/Lukas Ljungdahl

28 mars 2011

NOMINERINGARNA TILL GALAN ÄR KLARA!

Och jag raddar helt enkelt upp de glada nominerade:

ÅRETS GRUPP:
Nordic
Hazelius och Hedin
Maher & Sousou Cissoko


ÅRETS ARTIST:

Haci Tekbilek
Emilia Amper
Jonas Knutsson


ÅRETS NYKOMLING:

Ára
Lyy
Punch


ÅRETS TRADITIONSBÄRARE:
Ulrika Gunnarsson
Susanne Rosenberg
Mats Edén och Leif Stinnerbom


ÅRETS TVÄRSPEL:
Ethno (musiklägret för unga från hela världen)
Gunnar Idenstam/Jukkaslåtar
Ale Möller


ÅRETS ARRANGÖR:
UmeFolk/ Umeå
Urkult/ Näsåker
Farhang/ Stockholm


ÅRETS UTGÅVA:
Anno 2010- Mats Edén, Leif Stinnerbom, Magnus Stinenrbom och Daniel Sandén-Warg
Bålgetingen- Magnus Gustafsson
Låtar II- Johan Hedin och Gunnar Idenstam


Och Årets Hederspris är hemligt ända in till galadagen den 16 april. Spännande!

Mera om galan och de nominerade går det att läsa här.

27 mars 2011

ANTON TELJEBÄCK: REFLEKTION OCH KONFUNDRATION

Sitter hemma i kollektivet och har inget speciellt att göra. Det var riktigt riktigt länge sen sist. Men jag ska inte klaga, det är ju fantastiskt kul att ha mycket att göra när man känner att man faktiskt gjort någon nytta. Att arbeta med en festival är att få en massa människor att ha det riktigt riktigt bra under en helg. Det är en
ynnest att få ha ett sånt jobb. Problemet är väl lite att man kanske investerar för mycket av sig själv i det. Årets Umefolk gick riktigt bra, jag är helt överväldigad av alla positiva kommentarer från publik, volontärer och artister. Men hur skulle jag må nu om festivalen gått riktigt dåligt i stället? Tror att det distanslösa sättet som jag jobbar på inte skulle fungera i det läget. Det krävs nog en mer professionell inställning för att i längden kunna driva en festival. Detta är det stora dilemmat. Jag menar ju att folkmusikvärldens största tillgång är den ideella kraften, och jag har
varit kritisk till hur Umeå Folkmusikfestival drevs innan 2006. Festivalen producerades för långt ifrån eldsjälarna. Jag konstaterade till exempel att dåvarande producenten Botnia Musik (Länsmusiken iVästerbotten) förde dialogen med Umeå Folkmusikförening via en "referensgrupp". I projektledningskursen jag läst beskrivs en
referensgrupp som ett bra verktyg för en företagsledning att skapa en acceptans för förändringar bland de anställda - och den gamla festivalens referensgrupp hade samma roll. Men samtidigt så kan jag nu i mitt arbete med festivalen känna förståelse för Botnias situation, eftersom de förhöll sig professionellt till festivalen så kunde de
inte föreningen mer inflytande utan att samtidigt störa deras sätt att arbeta. Samma dilemma har vi idag med vårt förhållande till Umeå Folkets Hus där festivalen hålls. Vi är på många sätt priviligerade iUmeå som har en lokaler som är så anpassade för en festival, mitt icentrala stan. Men, de jobbar professionellt med verksamheten och med
festivaler i deras lokaler var och varannan vecka kan de inte känna samma passion inför Umefolk som vi gör. Detta skapar helt klart svårigheter i samarbetet. Så - hur ska man göra? Ska stora folkmusikhändelser kanske bara kunna ske ute på någon äng på sommaren där man kan minimera involveringen av professionell arbetskraft? På så
sätt kan man undvika kollisioner. Men jag tror inte på att folkmusiksverige hade varit vad det är utan stora festivaler som Falu Folkmusik Festival. Och utan musiker som kan lägga hela sin uppmärksamhet på sitt skapande utan att behöva jobba extra med "ett
riktigt jobb" skulle genren vara mycket mycket fattigare och troligen på väg att försvinna. Jag hamnar i en återvändsgränd i mitt resonemang, men lik förbaskat kan jag inte tycka att jag har fel. Hur kan det komma sig? Är jag så ideologiskt enkelspårig att jag inte inser att genrens enda chans att överleva är att fila bort dess
särart? Hm.

26 mars 2011

GÄSTBLOGGARE: ÄPPELBO SPELMANSLAG OCH LEO!

Många av medlemmarna i SSR är aktiva genom ett spelmanslag. Då är det inte mer än rätt att vi också låter spelmanslagens ljuvliga röst komma till tals i Folkbloggen. Så mina damer, herrar och alla ni andra: Välkommen Äppelbo Spelmanslag och välkommen Leo Sydborn som gästbloggare!




Hej! Leo här. Jag har fått den stora äran att bidra med några inblickar i ett av landets minsta spelmanslag. Äppelbo spelmanslag har just nu fem - stundom sex - aktiva medlemmar. Flera finns ju men är spridda i olika väderstreck och deltar inte i våra övningar. Senast träffades vi i Äppelbo tisdag kväll - övning varannan tisdag halv sju - och provade på att spela en gånglåt av Udd Axel Johansson. Den är upptecknad av Brodd Leif i Bess dur och för att få den lite mer fiolvänlig transponerade jag den till G dur (får man göra så?). Knagg-Erik Johansson, tongivande i laget, har hittat den någonstans och vi tycker att det är bra att ha lite låtar på hyllan till exempelvis midsommar. Suffre-låten från Särna kommer också att vara med samt Pål Olles Ådringen, jättefina låtar! Så länge vår ordförande Eva Murgård ser glad ut så är allt i sin ordning. Jag kan nämna att vi för protokoll vid varje spelövning, en eftergift till det korta minne, som vi har begåvats med. Två veckor är en lång tid. Noggrann antecknare är Gurry, isländska till börden, som gillar svensk folkmusik och gärna åker till Bingsjö. I tisdags saknade vi Bertil Ferneborg, vår utmärkte stämspelare, men han har många järn i elden, så vi har full förståelse för att vi får klara oss utan honom ibland. Marie Kristiansen, ungdomsrepresentanten, läser till sjuksköterska i Huddinge och dyker upp när det finns en möjlighet. Ja det var väl lite av en presentation, jag ska försöka att ge lite mer av vårt folkmusikliv vartefter. Ha det så bra!! /Leo

Här har vi beviset på att Äppelbo inte bara finns i fantasin. Äppelbo finns på riktigt och är dokumenterade numera både i blogg och i tidning!

25 mars 2011

2 BILDER FRÅN LERDALSSTÄMMAN

Allas vår Jon Holmén skickade kort efter Fannys fina rapport från Lerdal in dessa två bilder från den gångna helgen i Rättvik:

Bild från eleverna på Musikkonservatoriet i Faluns konsert "Låtarna lever". Thea Åslund, Marika Bjärnborg och Simon Persson spelar Studentpolskan.

Dalarnas Spelmansförbunds Årsmöte hölls under lördagen, och här avslutas mötet med Trettondagsmarchen under ledning av Tommy Gjers.

24 mars 2011

FANNY PEHRSON: LITEN OCH KORT RAPPORT FRÅN LERDAL

19 mars var det dags igen. Hotell Lerdal och Folkmusikens hus bjöd in till stämma på Lerdalshöjden.

Mycket aktiviteter hade pågått under dagen. Öppet hus på Folkmusikens hus samt arkivkonsert med eleverna från folkmusiklinjen på Musik konservatoriet i Falun. Trots en sträng som hade gått av verkade de nöjda med sin konsert.
Kl 21 infann jag mig på Lerdalshöjden. Då var festligheterna igång sedan länge och jag hade fördelen att gå rakt in i ett sjudande hav av spelmän, dansare och festliga besökare.

Kvällen fortled som sig bör med jam, dans och trevligt umgänge. Det skulle vara fel att säga att alla var där, men många var det.
Nu för tiden har jag inte folkmusiken som min vardagssyssla längre. Jag har avslutat mitt år i Malung, jag har avslutat mitt år i Falun och jag har inte sökt vidare. Inte än. Kanske blir det aldrig, men det hör inte hit.
Till vardags undervisar jag gymnasieungdomar och har en väldigt seriös approach. Men stämmorna, stora som små, är mitt vattenhål. Där kan jag vara bland likasinnade, där kan jag vara en roll som jag trivs med till hundra procent. Där slipper jag säga åt folk vad de får och inte får, vad som är rätt och inte rätt. Där är jag bara.
Jag hade dessutom nöjet att ha med mig en förstagångs besökare. Min kompis Liz blev av med stämmo-oskulden i Lerdal.
Kanske är sommarstämmorna mer autentiska, eller vad ska man säga...? Det finns mer tält, mer sol, mer gräs och mer svettiga sovsäckar på sommarstämmorna. Det finns mer kalla dopp i närmsta vattendrag och jam tills solen går upp. Mer Lerdalsstämman är verkligen inte fy skam att börja med. Där har man ju ändå kärnan, trevligt folk, dans och musik. Och det är vad det hela handlar om, folks!
Tack lerdal och folkmusikens hus för det!
Nu ska jag pallra mig iväg för att se Folkmusikeleverna på Musikkonservatoriet i Falun göra en repris av arkivkonserten. Denna gång på Wasabryggeriet i Borlänge.


Det här är Fanny i en fett fräsig Bodadräkt.
Foto: Thea Åslund


BRITA BJÖRS: HEMLÄNGTAN, VÅR OCH LILL-BABS

Ja hörni. Våren börjar snöra av sig vinterkängorna. Solen gör sitt bästa för att smälta snö och is till vatten och gegga (Malmös snö har för länge sedan försvunnit så ni förstår kanske att jag är i nån annan del av landet, mer om det senare...) och mitt humör vandrar upp och ner som kvicksilvret i termometern. Just nu har jag hemlängtan.
Nån slags referat av livet: det har varit sökningar till min skola där jag allt som oftast lever min vardagslunk. Många var bra skvallrade juryn. Så man får väl hoppas att det kommer lite fränt folk till hösten då. Då hade vi ju också finfrämmat av fröken Folkblogg herself Ers Majestät Parkman. Det var ju skoj. Man försökte visa att Malmö är en rätt het stad, jag vet inte hur vi lyckades, jag var samtidigt mitt uppe i x antal hysteriska projekt och samtidigt försöker man va en närvarande sambo och samtidigt en duktig student.
Och förra veckan hade jag min stora happening för våren, nämligen ego-konserten I huvudet på Brita Björs. Jag har märkt på reaktionerna att folk tycker det är lite underligt och misstänksamt driftigt att dra ihop en konsert bara sådär, men det är inget konstigt, ingenting konstigt alls. Jag pluggar till sångpedagog och går tredje året av 4,5. Hade jag istället gått musikerprogrammet så hade detta varit min sista termin och då hade jag måstat göra en slutkonsert för att få ut min examen. Varför ska musikerna få allt det roliga tänkte jag. Så då styrde jag upp. Eller ja så jävla uppstyrt kan man väl inte kalla det. Jag hade gjort en oerhört ambitiös affisch och sen hade vi inte hunnit repa så himla mycket. Men spontan-konserten är en konstart man också ska lära sig bemästra. Och i det facket tyckte jag att vi utförde ett ypperligt jobb. Först en lunchkonsert på skolan, och det bara vällde in folk. Konserten blev lite längre än tidsoptimisten Brita hade tänkt ut, men jag summerar det som väldigt lyckat. Och om aftonen hade vi fikakonsert på stan, fick det i efterhand beskrivet som "Lill-Babs-kabaret på vegancafé", ett vackert utlåtande. Konserten utgick från fyra teman (som varit påtagliga i mitt liv och konstnärskap det senaste året), nämligen berättande, kreativitet, Norge och Lill-Babs. Så all musik härrörde ur något eller några av dessa teman, det blev en salig blandning av traditionellt material, improvisationsbitar, egenskrivet och en och annan schlager. Det var en hel del trevlighets-prat mellan låtarna, anekdoter ur livet och dråpliga historier. Jag hade jäkligt kul, och till er som är ledsna att ni missade det så kan jag säga att det var tråkigt för er, ni får anställa mig så kommer jag gärna och serverar er mitt hjärta/hjärna på silverfat. Tack Ida Eriksson, Sven Midgren, Fredrik Ohlsson, Emil Sjunnesson och Max Tellving för att ni hoppade på mitt tåg av goda men diffusa idéer och så glatt kastade er ut med mig. Och tack alla andra som varit mig behjälpliga på skolan, Glassfabriken och annorstädes. Det finns en liten filmsnutt på youtube:

som kanske framförallt påvisar att det var en härligt uppsluppen stämning, men jag planerar också att lägga ut nåt sen som visar att det stundtals även var högklassig superproffsmusik i omlopp.
När man sedan har slutfört ett sånt där personligt viktigt projekt så är man lite mör, jahaja, vad händer nu då tänker man. Men det hinner man inte tänka särskilt länge. För sen ska man ut på gymnasiepraktik. Och jag som håller på med något så exotiskt som folkmusik blir skickad över halva landet och placerad i Falun, Dalarna. Hej dalahäst hej koppargruva. Så här har jag varit på Musikkonservatoriet (kanske världens mest oinspirerande namn) i tre dagar nu. Det är riktigt gemytligt, de har tagit väl hand om mig och jag har fått vara hos både jazzarna, klassikerna och folkarna och fått span på lite olika sätt att tänka om och arbeta med musik. Om kvällarna sitter jag i det Fahlanderska hemmet (en av döttrarna Fahlander gästar också den här bloggen minsann) med herr och fru och eventuellt en dotter och tittar på tv och pratar om livet, omvärlden, folkmusiken, konsten, byråkratin, sporten, förfallet. Jag gillart. Men det smyger sig ändå på en längtan hem.
Det finns två hem att längta till, dels ett nere i Malmö med en ganska charmig lägenhet med en väldigt charmig sambo, och dels ett Järvsö som jag är ganska nära nu och därför kanske längtar man lite extra mycket för att det är inom räckhåll. Längtar efter min familj, så jag ska åka och hälsa på min syster i Stockholm i helgen, men hon ska åka till Göteborg så jag får istället hälsa på hennes man och barn, next best thing. Och nu skrev min svägerska på facebook att hon och brorsan hade åkt förbi Falun igår på väg till och från en potatiskurs, men de hade inte koll på att jag va här. Jaha så då var man ännu närmare att greppa sitt hem och åtminstone få en kram och en fika, men icke. Istället sitter jag i en smal säng och tittar på mitt ruttnande äpple och hoppas att mormor ska bli frisk i axeln som hon ramlade och hade sönder idag. Ni hör va ynklig jag låter. Men om dagarna när solen obevekligt kastar sig över mig så mår jag riktigt bra. Det känslomässiga tombolalotteriet. Nä nu får jag masa mig ner till tv-soffan och förhöra mig om vad nytt som hänt i världen och Falun.


(Bifogar också den färdiga affischen för min pampiga konsert, så att ni ser vad ni gick miste om.)

Godkväll
/Brita

23 mars 2011

LILLA SSR-SKOLAN


Som ni förhoppningsvis vet är Folkbloggen Sveriges Spelmäns Riksförbunds (SSR) lilla bäbis. Och jag tycker att det känns relevant att vi reder ut vilka de lyckliga föräldrarna är.
SSR är en landsomfattande riksorganisation som samlar alla spelmän under samma paraply, som ett musikaliskt fackförbund kan en säga.

I de tjusiga stadgarna står det som följande:
"Sveriges Spelmäns Riksförbund är en sammanslutning av utövare och vänner av svensk folklig musik och har till ändamål att som riksorganisation främja och företräda folkmusiken."

Och vidare går det att läsa:

Riksförbundets strävan är att

· hävda folkmusikens ställning som självständig konstform och omistligt kulturvärde samt
· vidmakthålla dess folkliga tradition och levandegöra dess musikaliska särart.

Det här kan en tolka ganska fritt- jag tänker att det är som ett politiskt parti, som en intresserorganisation, en riddare i byråkratisk rustning som ska skydda folkmusiken, som den helige anden som blåser in luft i människan, som fikakorgen på stämman som skapar trivsel... Och så vidare och så vidare. Och det är nog precis det som är meningen. Att SSR ska vara ett förbund som samlar högt och lågt, vitt och brett, amatörer och professionella.
Förbundet har cirka 7000 medlemmar, som i sin tur är organiserade i olika landskapsförbund. Det finns 25 sådana i Sverige, och det är just regionerna som står för den mesta av verksamheten runt om i landet. Så är en sugen på att engagera sig i SSR är det bästa att hooka upp med det landskap en känner för att hänga med. Adresser, kalendarium och andra viktiga prylar hittar du på SSR:s hemsida.

JOHANS LÅTVAL 4!

Som fjärde låt väljer jag den senaste låten jag lade till i FolkWiki, efter att vi spelat den på jam och någon ville lära sig den till nästa gång. Grym vals efter Ante Falk! H-moll-valsen. Känn på den sista-reprisen! Åååååååh DUR!


Dagens FolkWiki-tips: Om du inte håller med om toner i melodin eller text på sidan så är det bara att redigera själv! Eller så kan man man markera att den behöver översyn så kan någon annan åtgärda problemet:
"Denna låt [[Kategori.BehöverÖversyn|behöver översyn]]: (min anledning)"

//Johan Ronström

21 mars 2011

RAPPORT INFÖR VÅFFELSTÄMMAN PÅ SJÖVIK

Vaknar alldeles för tidigt - har inte sovit tillräckligt i natt. Min hjärna går igång som en maskin så fort jag vaknar: ”Måste beställa ägg från köket”, ”Vad blir egentligen kostnaden för den där kakan?”, ”Får inte glömma att skicka noterna till Tove...”... och så där håller det på.
Lika bra att pallra sig upp.
Det är mycket som ska förberedas inför Våffelstämman som äger rum nästa fredag på
Sjöviks Folkhögskola och det är mycket som man inte tänker måste göras. Som tur är så är vi fyra tjejer som delar på ansvaret. Klara trycker upp planscher och folders, samt har hand om presskontakt. Tove organiserar alla volontärer och fixar schema för deras arbete. Sara är den som har ansvar för logi och kaféet och jag, Victoria, har ansvar för alla inköp av varor, samt att organisera konserten.
Våffelstämman äger rum för andra året i rad, men i år, i en något annan tappning. Fokuset ligger på att skapa ett möte för unga som håller på med folkmusik, främst med folk från de närliggande skolorna, snarare än att få hit varenda människa från ”socknen”.
Eftermiddagen kommer vara fylld av workshops; Portugisisk kör med Sérgio Crisóstomo, Hälsingelåtar för stråk med Staffan Jonsson, låtutlärning med Ingrid Ekman och kompverkstad med Simon Stålspets, och kvällen kommer fyllas av en konsert med efterföljande dans och spellista. Sist men inte minst kommer en avslutning vid Bäsingens strand att hållas under den förhoppningsvis närvarande månen.
Dans och musik i all ära, men vad vore väl en Våffelstämma utan våfflor?!

Jag hoppas att ni är spelsugna ända ut i fingrarna.
Jag hoppas att ni är danssugna ända ut i tårna.
Jag hoppas att ni är sugna på att se vad de andra skolorna har för sig.
Jag hoppas att ni är hungriga.

/Victoria Johansson
Folkmusikelev på Sjöviks Folkhögskola, och arrangör av Våffelstämman


Arrangörsstaben.

Fräsiga anteckningar.

Tove och kakorna.

PETTERS SÖNDAG

Sista konserten med This is How We Fly blev bra. Inte lika fantastisk som den första på Dublin Fringe Festival och den i fredags på Whelans.

Fick se lite filmsnuttar, ser grymt ut. Tre kameror! Ska bli kul att se det ihopklippt sen.

Vi spelade också in ljudet via mixerbordet och rummet med en Zoom och ett stereopar Neuman KM184. Borde bli super.

Dags att fara hem. I säng 01:15. Ur säng 05:15.


Vart ska jag?
Mot Bally-Brittas eller Killen-Ard?



Rawfoodbar vs. Vägpaj 1-0.

Tillbaka på flygplatsen efter tre timmars körning.



Kollar kartan medan hyrbilen tas om hand. He he. Farmleigh!
Där var vi med [ni:d] första gången jag var på Irland. Ljuva minnen :)


Spotar ett fan på Dublin Airport.


Hemma igen.
Ser fram emot måndag morgon och fortsättningen på: www.hundredpushups.com/week2.html
inför Ransäter 2011 :D

Här har vi utvecklingskurvan. Kom igen Sverige! Häng på! :)

20 mars 2011

PETTERS LÖRDAG


Sist vi har här stod vi i skogen med pinnar och en digitalkamera. Det blev som väntat inga bilder av det :)

Här har vi Hugh.
This is going to get better :)


Det här gillar jag.




Hugh in action!


Och här en bild från konserten igår.

Typisk Irländsk kost.

Lunch i Cork. Körde hit med en högerstyrd hyrbil i 3tim. Obalanserade hjul = skakande ratt. En pärs.

This is How we Fly:
Caoimhin O Ragahallaigh
Sean Og Mac Erlaine
Nic Gareiss
Petter Berndalen


Dagens gig blev en disaster. Utomhus. Regn. Mongoloid soundcheck. (Ursäkta uttrycket) 15min, sen var det över :)

Finally. Tonights gig. Cork Opera House.

Vi skulle få med den här 1,20x2,40 tygpostern hem :)

Soundcheck.

Vi fick med oss en grym filmare. Så nu blir det promotionvideo.
Ljudet är underbart här inne. Jippi!!!