3 mars 2011

INTERVJU MED EMILIA AMPER


Foto: Simon Johansson

Hon är nyckelharpisten som varit grammynominerad i samma liga som Lady Gaga, som bott i en koffert under de senaste åren och som dessutom är utsedd till världsmästare på sitt instrument. Emilia Amper är ständigt ute på olika musikaliska resor och turnéer världen över, och framtiden verkar onekligen ljus för henne. Att få till en intervju öga mot öga med henne blev svårt. Tur då att det fagra internet finns, som möjliggjort denna intervju på korrespondens.



• Vem är Emilia Amper?


En nyckelharpist, sångerska, kompositör och lite smygfiolist sådär som älskar att spela och sjunga och dansa och som gillar att förmedla och dela denna kärlek, som gillar att laga mat och resa och träffa människor från alla möjliga olika kulturer, som tycker det är spännande med olika musikstilar och språk och som tycker det är viktigt med politik och gärna diskuterar kön och kultur och makt... som är verbal och oftast ganska glad och energisk, som tycker det är viktigt med sväng och brinner för tonbildning och uttryck och att få ut mer dynamik ur nyckelharpan och som älskar skogen och sverige och småland och årstiderna fast mest sommaren, som är uppvuxen på gård med massa djur och gärna skulle hänga lite oftare med sin familj och släkt, som blir pirrig i hjärnan och inspirerad av att plugga (Därav en bachelor i musikvetenskap med fördjupning i komposition västlig konstmusik från tiden i Norge och en bachelor i svensk folkmusik, nyckelharpa, från Kungliga Musikhögskolan (KMH) samt nu nordisk master i folkmusik från KMH, Sibeliuskademin i Finland, Ole bullakademin i norge och syddansk musikkonservatorium och skuespillerskole i Danmark), som diggar barn, gillar att jogga och träna på gym, gillar hundar och katter och hästar och getter, vinnare av VM i nyckelharpa 2010, och som träffar sin godhjärtade och roliga pojkvän Erik alldeles för sällan just nu.


• Varför nyckelharpa? Och varför folkmusik?

När jag var 10 år kom lärarna från musikskolan i torsås runt i vanliga skolan och visade alla instrument man kunde välja på om man ville börja spela. Heléne ingvarsdotter (fiolspelman från kalmar) visade fiol och nyckelharpa och då föll jag direkt! Både för nyckelharpan och för heléne. Jag gick hem till mamma och pappa och sa att jag skulle spela nyckelharpa, de sa ”vad kul! Vad är det..?” så det är ingen folkmusik i min släkt eller så. Har alltid sjungit mycket så att det skulle bli något instrument var ganska säkert, men verkligen slump och TUR att det blev harpa. Jag levde för somrarna då jag åkte på kurser och läger och träffade andra unga som spelade. Var ganska själv om att spela hemikring, i alla fall som ungdom och när det gällde annat än gammeldans typ.
Nu är jag glad och stolt och känner mig otroligt lyckligt lottad att jag råkade hamna i folkmusiken, jag älskar låtarna och uttrycket och historierna och den underbara kulturen runt. Det känns fint att tillhöra en musikkultur med så mycket kontakt mellan människor, med gehörsspel och överföring av kunskap, dans, jam, möten mellan olika kulturer osv, kontakt mellan musik och kropp...

  • Vad tänker du kring svensk folkmusik och dess status?

Just nu känns det som att folkmusiken både börjar få högre status, inom vissa kretsar, och har väldigt låg status (Ute bland folk i sverige som har fördomar om att folkmusik är töntigt och ute och oproffsigt och gnissel). Men det är på väg åt rätt håll tror jag. Jag brinner för att svensk folkmusiks status ska höjas, och jobbar för det bäst jag kan. Jag hatar att pengar ska vara så viktigt i samhället för jag skulle hellre lägga all min energi på musik, dans och människor, men tyvärr är det ju så att money talks och det är viktigt att hävda folkmusikens värde i pengar för att andra (tex de som har pengar, dvs en typ av makt) ska förstå att värdesätta folkmusik och dess utövare. Därför brukar jag tänka mycket på det när jag förhandlar gager och när jag möter folk som jag ska spela för, som inte vet så mycket om folkmusik. Jag vill att folk ska känna både att jag är proffsig, seriös, har hög status och har stor kunskap, samtidigt som jag (som man ofta är när man kommer från folkmusikmiljön) är avslappnad, mänsklig och älskar det jag gör och att möta människor. Även om jag hatar att förhandla gager så känner jag alltid att jag måste vara tuff och satsa högt, inte för min skull men för genrens! Allt är ju beroende av vem som betalar så klart, men ofta om det är utanför folkmusikmiljön man ska jobba så finns det mycket mer pengar än vad man tror OCH de får en jäkla respekt för en om man begär mycket (eller helt VANLIGT betalt, beroende på hur man ser på saken!) för det man gör. Vi är värda detta så jag tycker att vi ska kämpa för vår genre och för oss själva och varandra.
Angående Sverigedemokraternas fula argumentationer om svenskt kulturarv och folkmusiken så blir jag arg och ledsen för de vill få det till att folkmusiken är eller måste vara en exkluderande musik och att det skulle finnas något hot mot den från andra kulturer! Jag är jätteglad för att folk jobbade så hårt på olika platser i Sverige för att ha manifestationer mot främlingsfientlighet Om det finns något hot mot folkmusiken så är det väl snarare en politik som inte verkligen värdesätter kultur (utan krav om att den måste sälja!) och där det inte ges tillräckligt med medel till kultur och musik och folkmusik (all kultur, musik och folkmusik! Alltså inte bara konstmusik), plus hemska fördomar och okunskap om folkmusiken och hur den utvecklats och lever.
Jag vet inte, men jag tycker det känns som att det går åt rätt håll ändå faktiskt. Mest på grund av att det finns så många smarta och engagerade och goda människor som jobbar så hårt för folkmusiken både musikaliskt och politiskt.


• Vad tror du generellt om framtiden för den svenska folkmusiken?


Jag ser positivt på framtiden för svensk folkmusik, det finns så många bra musiker både på proffs- och hobbynivå, det känns som att genren växer och utvecklas, man ser nya ungdomar som börjar komma på festivaler. Folk vågar tänka nytt samtidigt som man bryr sig om traditioner. Jag tycker det är så bra, den blandningen av continuity och creativity. Folkmusik kan inte vara bara continuity, bara det gamla/traditionen/det som varit, då lever den ju inte NU. Och död musik är i alla fall absolut inte traditionsenligt! Och det kan inte heller vara bara creativity, bara helt nytt/utan bakgrund och sammanhang, då blir det ju slumpmässigt och inte så relevant ur ett folkmusikaliskt perspektiv... alltid lite svårt att diskutera det här men jag tycker som sagt att tanken om blandningen av creativity och continuity är jättebra och inspirerande!
Folkmusiken börjar spridas i sverige genom olika band och projekt, allt från typ Åsa Jinder till till Jul i Folkton och jag tycker det är jättebra om fler och fler i Sverige åtminstone har någon sorts känsla för att det finns något som heter svensk folkmusik. Det är kul att det sprids och man märker att nyckelharpan också sprider sig!
  • Du var nyligen nominerad för en amerikansk grammy- hur kommer det sig?

Jag bodde i Norge (Trondheim och Brekstad) i 4,5 år och lärde då känna TrondheimSolistene, en världskänd kammarorkester. De vill gärna samarbeta med folk från olika genrer för att inspireras och hålla igång och skapa spännande projekt så när de hörde att jag spelade nyckelharpa ville de ha mig som solist. Projektet var så vällyckat så vi har fortsatt att spela titt som tätt under åren och bla varit på turné i Brasilien och Kina samt spelat i Indien, Norge, Sverige och Belgien. För ca ett år släppte TrondheimSolistene och skivbolaget 2L (Norskt, med Morten Lindberg i spetsen som tekniker och producent) skivan ”In folk style” med Grieg, mig och Gjermund Larsen. Den skivan var nu alltså nominerad till två olika Grammys, en för Best surround sound och en för Best small ensemble.

• Hur var det? Hur kändes det?


Det var mycket spännande att vara nominerad, stort och lite overkligt.
Vi hade precis varit i Indien och haft ett projekt, jag och en kvintett ur TrondheimSolistene och två indiska musiker som heter Sharat Chandra Srivastava (fiol) och Gyan Singh (tabla). Så jag, Öyvind Gimse (cellist och konstnärlig ledare i TS) och Steinar Larsen (chef för TS) flög direkt från New Delhi till Los Angeles med mellanlandning i Frankfurt... Lagom jetlaggad när man kom fram, och hade fått nån indisk magbakterie också... hua. Harpan anlände fint, glad! MEN sen kom inte våra vanliga väskor. Med alla kläder och grejer som vi skulle ha till galan! Panik!! jag hade lagt flera veckor på att försöka komma på vad jag skulle ha på mig, och sen köpa det. Hatar nämligen shopping, riktigt mycket, får handsvett och hjärtklappning av obehag typ.. och nu kom inte min outfit fram!! ingen superfin klänning, inga underbara skor, inga lösögonfransar, inget smink osv osv... så det första vi fick göra, efter 24 tim på flyg och med jetlag och indienmage, var att dra på panikshopping i beverly hills, bredvid hotellet. Jag hade typ för korta byxor och sunkig tröja och gick in på dolce&gabbana och ba: help, i need a dress...öööhhh... gud vad hemskt det var, jag höll på att bryta ihop sjuttio gånger och svimma av utmattning lika många gånger... men ”oh my goooood” vad de blev taggade när jag berättade att jag var grammy nominee haha, då ville alla hjälpa till! jag lyckades till slut få ihop något som skulle kunna gå, med klänning, underkläder, skor, väska, smycken osv. Provade de sista kläderna medan de släckte ner hela köpcentret så det var verkligen med andan i halsen att jag hann (och det tog alltså 6 timmar, fyy). Själva galadagen började kl 7 (efter alldeles för lite sömn) med att en rolig frisör vid namn homer kom till mitt hotellrum och fixade min frisyr. Sen på med hårnät och iväg och köpa smink. Sen sminka och byta om till nya klänningen (som ju inte ALLS var lika snygg som den jag hade tänkt ha på mig!) och sen iväg, alltså redan på förmiddagen. Vi anlände nästan samtidigt som en nästan 10 m lång ROSA hummerlimousin haha. Härligt i Amerika! jättemånga poliser och spärrar och snygga tjejer och höga klackar... röda mattan. Fotografer. När vi väl kommit in var det prisutdelning i flera timmar, mååånga kategorier! Tyvärr vann vi inte något, men det var visst inte fullständigt oväntat heller, hård konkurrens. Det är ju faktiskt en ära och som en typ av vinst bara att vara där och vara nominerad.

Sen var det paus och man var tvungen att försöka få i sig lite mat för att stå sig ända till kvällen. Eftersom galan hölls på staples center som är en sportarena fanns det bara korv och popcorn. Så då var det bara att hugga in. Där stod alltså tusentals människor i galakläder och höööga klackar och tröck i sig jättestora korvar med bröd haha! Jättekonstigt! Det kändes också väldigt typiskt Usa, korvarna var så stora att jag orkade inte hela och kaffekoppen var gigantisk.
Sen var det bara att hitta sin plats inne i den storastorastora salen för sen skulle SHOWEN börja! Lady gaga, mick jagger, dr dre, rihanna, eminem, christina aguilera, bob dylan mfl mfl uppträdde och de största priserna delades ut (det är alltså denna delen som man kunde se på TV tror jag). Det var sanslöst häftigt faktiskt! Svårt att uppskatta hur många som var där men mäktigt när alla bara reste sig upp och skrek när eminem kom in och började rappa. Power. Lady gaga kläcktes ur sitt ägg och hade massa coola dansare och mick jagger studsade runt scenen med världens energi. Bob dylan väste mest fram sin sång...
scenen var tvådelad och det sänktes ner en stor vägg framför så att de kunde bygga om bakom ena halvan medans det pågick nåt på andra halvan, så scenen växlade fram och tillbaka. Eftersom det var livesänt på TV så fick man inte röra sig under tiden det var tagning. Så fort det var reklampaus och showen tog en paus började alla myllra runt i gångarna för att gå på toan osv. Sen hörde man en röst i högtalarna ” 20 seconds på broadcast” då började alla skynda tillbaka till sina platser påpiskade av några som jobbade där som hade hörsnäckor och walkie talkies och sprang runt för att fösa bort folk i tid för att sändningen kom igång igen samt kasta ner statister på alla tomma stolar (det får ju inte va tomma stolar som syns i bild på såna här produktioner).. sen kom rösten igen ”10 sec to broadcast, 9, 8, 7..” och då blev det riktigt fart på myllret, alla bara kastade sig hit och dit för att komma ur vägen. ”5, 4, 3, GIVE IT UP FOR THE GRAMMIES” skrek rösten och vi alla började jubla och klappa! Jag höll på att skratta ihjäl mig för det var ett sånt jädra halabalo!
Efter showen var det VIP-efterfest som vi gick på. De största kändisarna (jennifer lopez, gwyneth paltrow och alla andra som hade varit med på showen) hade en egen veryveryveryVIPfest tror jag, för de var iaf inte där vi var. Men där vi var fanns det stora salar med ljuskronor och plysch och blommor och murrig belysning och discomusik och dansare på styltor, rullskridskor, i linor och rep, på podier, bredvid mig och på scenen. Det var massor med mat och gratis dricka och massor med festglada folk. Så det var bara att köra på, allt vad tygen, klackarna, jetlagen och magen höll... var otroligt trött och matt men hade kul och dansade och pratade med folk och drack drinkar. När allt var slut så tog vi taxi hem och jag blev uppringd och intervjuad av Barometern (en av tidningarna i Kalmar län, hemma alltså) men jag vet inte om journalisten fick ut så mycket vettigt ur mig då, var ju ganska slut, och självklart hade alla våra väskor kommit fram och stod på mitt hotellrum när vi kom hem från galan...

1 kommentar:

Gunnar sa...

Vilken häftig upplevelse!

Skicka en kommentar