Annars är allt gott. Eller det var inte heller sant. Jag seglar omkring på det känslomässiga havet, är stressad och kryssar mellan stenar av det-där-måste-du-göra-nu-
Det har hänt sjuuukt mycket sen jag skrev här sist (det var ju ett tag sen kan man konstatera).
Vi har startat ett parprojekt. Jag och min sambo Max lever ett trevligt liv i vår trivsamma lägenhet, men jag tycker att vi är lite för tråkiga. Det enda vi hittar på om kvällarna är att sitta framför en varsin dator, när vi blir less på det så sätter vi oss vid en gemensam dator och tittar på film eller svtplay. That's it. Jag gnällde lite för en vän och han undrade om vi brukade göra musik ihop, nej sa vi. Efter nån dag fick vi ett uppdrag på mailen: vi skulle lära oss "Carolina in my mind", vi skulle turas om att sjunga, och vi måste spela in nåt slags bevismaterial. Sent på söndagkvällen satte vi oss och började plocka ut melodi och ackord. Nån dag senare kom Max på att jag borde ju också spela bas så blev det lite roligare. Sagt och gjort, vi riggade upp ljud och filmning och gjorde en live-musik-video som vi la upp på youtube: Och folk tittade som galningar på detta stycke musik och vi har fått massvis med kommentarer på facebook, folk har mailat, kommit fram på skolan och i verkligheten och sagt världens finaste grejer. Skitkul. Man blir alldeles förvånad att en liten hemmavideo kan göra folk så exalterade.
Idag spelade vi in vårt nästa uppdrag, jag gissar att den inte kommer göra samma succé, den är inte alls sådär smörig och ljuv utan lite mer tokrolig och samhällskritisk. Men man blir glad av melodin och jag är nöjd för jag fick spela durspel och åka på utflykt. Rykande färsk:
Tall Dark Strangers har varit iväg på sin första långväga turné, och jag spelade hemma med bortafolk för första gången. Det var Järvsö kyrka och Stadshotellet i Ljusdal. Två väldigt olika spelningar, en finstämd och en fest, helt olika inställning. Men det kändes väldigt bra på båda och det kom folk och vi fick mycket beröm och kärlek och vi sålde många skivor. Jag hade kul, jag njöt, jag sjöng för full hals. Det sägs ju att man inte blir profet i sin egen hemstad, men ibland känns det så ändå. Jag är så himla kär i Järvsö och jag tror att Järvsö är kär i mig. Att folk kommer för att lyssna på det jag gör. Man är bra lyckligt lottad när man får hålla på med saker som genererar värme på det här sättet. På vägen söderut stannade vi till i Tyresö för ännu en kyrkospelning dit systern med familj kom, och några andra kändisar. Vi hann tillochmed leka med barn innan tåget dundrade söderut. En helg att tänka på när Malmövinden blåser snålt. Det pirrar fortfarande i magen.
Sedan var det jazzprojekt, Vocies of Malmö. Ett jazzband och åtta sångare som körde två låtar var. Jag fick den stora äran att medverka med massa andra Malmöstjärnor, bla Edda Magnasson (förtjusande), Dolly Dolores (stenhård) och Jakob Hellman (den gamla räven, numer bosatt i Malmö). Alla var ju förträffliga såklart.
Det fick mig att grubbla på hur jag tänker efter ett framträdande. Om jag är nöjd själv, då spelar det inte så stor roll vad folk säger efteråt (även om det är intressant att höra folks kommentarer), då är jag trygg i min egen känsla. Men om det inte var klockrent, då blir jag beroende av reaktionerna jag får efteråt för att känna hur det egentligen gick. På jazzkvällen var det så. Det har varit ett späckat schema för mig senaste veckorna och jag har tänkt på mitt scensjungande och känner mig trygg och stabil. Men så står man där med fyra duktiga musiker som man bara spelat ihop med en gång tidigare och man vet inte riktigt om arren kommer sitta, om tempot kommer vara det man önskar, om man ska tappa text, hur rösten ska kännas. Och med en publik som man vill visa sig bra för, bestående av en hel del såna som jag anser gör Malmö till en roligare plats, som jag inspireras av, då vill man vara sin bästa Brita. På två låtar hinner man bara precis komma igång, hinner aldrig känna lugnet. Och sen av scen. Jag var osäker, funkade det eller inte? Jag var sullig på första versen men hade väldig inlevelse på sista, jag var lite hes där men hade kontroll där... Min kille pussade på mig och sa att jag var bra. Men det hör ju till hans pojkvänliga plikter, menar han det på riktigt? Efter några enkla överslag i huvudet konstaterade jag att det hade nog inte gått så bra. Men sen i efterminglet så kommer det fram just några av de där höjdarna och säger fina ord, som känns ärliga. Och plötsligt är jag väldigt nöjd, strålande, glimrande. Jag faller så lätt för snälla saker, om jag tror de är uppriktiga. Då känns det självklart, som att jag har hittat in i folk, som att jag är på rätt ställe, som att jag vet vad jag gör.
Håhåjaja. Ja jag är faktiskt mitt uppe i ett projekt som handlar om att jag ska dokumentera och reflektera kring min egen konstnärliga utveckling under det här läsåret. Det handlar ju om att jag ska veta vad jag gör. Navelskåderi på hög nivå, på högskolenivå faktiskt. Intressant och svårt och aningen trögjobbat. Veckan som kommer ska försöka handla mestadels om detta. Och konserter. Två konserter med musikerensemblen från skolan. Och veckan efter det ska jag avsluta det här musikaliska grubblandet med två konserter som handlar om mig: I huvudet på Brita Björs. Kan blir riktigt häftigt. Jag är både väldigt pepp och väldigt seg samtidigt. Skickar med en skiss på affischen här. Jo man ser ju på affischen att det kommer bli alla tiders.
Klart slut
/Brita
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar