IT`S ALL ABOUT MOVEMENT

Ett nytt nummer av Spelmannen kom ut i dagarna. Hurra! Många fina reportage och tips. 
En text var skriven av undertecknad, och jag tänkte att vi låter den ta plat här på Folkbloggen också. Mycket nöje! //Sara

Det är svårt att reflektera över två veckor i sitt liv när dom ganska nyligen har passerat. Sexton dagar som är undervisning men på samma gång också handlar om hela ens liv, om än för två veckor.

Poängen med att resa fysiskt och geografiskt är ju att det ska skapa någon slags förändring eller upplevelse. Och den stora frågan blir då naturligtvis, var "KMH FOLK - SÅNG UNDER SEGEL" en sådan resa?

Ja. Det var den. Varför? undrar kanske du som är läsare. Jo, det ska jag berätta.

Mycket under resan handlade om att få perspektiv på saker. Perspektiv på mitt eget lärande, vad konst kan vara, vad som utmärker svensk folkmusik och vad som känns sådär typiskt brittiskt och möta musiker mer helt andra bakgrunder.

Som Marianne Svasik – lärare i indisk sång i Rotterdam. Hon berättade att hon varje morgon sjunger samma  ton i en timme. Detta för att hitta klanger, färger och fokus. Att lära känna tonen och lära sig bryta de mönster som snabbt skapas. Att låta tonen konstant vara i rörelse. Och det var i samband med detta som Marianne Svasik sa de ord som för mig sammanfattar hela resan: ”It´s all about movement”.

En annan sak som jag tyckte om med Marianne Svasik var hennes presentation av sig själv- obefintlig. Hon sjöng, och det räckte för att visa att hon kunde behärska traditionen. Hon behövde inte berätta om sin eventuellt supermusikaliska pappa, hennes by någonstans, vem hennes guru eller förebild var. Hon dög i rummet, här och nu.

Jag minns besöket på skolan i Rotterdam, en fin byggnad som kändes fresch. Noterade särskilt att de hade ett härligt café. Det saknar jag på KMH. Vi fick möta någon slags ansvarig lärare för världsmusiklinjen- typen med huvtröja, kavaj och ring i örat. Kan fantisera mig till att han säkert turnerat med nått svängigt turkiskt eller keltiskt eller kreolskt band under 80-talet. Han talade mycket om begreppet världsmusik, att det endast kan skapas i en urban storstad där olika kulturer möts. Jag tänker ändå att det låter som en klok definition, för det är så lätt att världsmusik blir en stor generalisering och allt ”det andra” medan vi här på hemmaplan står för folkmusiken.

Han gick också väldigt mycket igång på faktumet när "students all over the globe" möttes och gjorde stor musik ihop, däremot verkade han inte gilla holländsk folkmusik. I England var det motsatt. Tradition och nation var två honnörsord. Studenternas konsert i New Castle var väldigt fin, men kändes mer bevarande än nyskapande. Dom kanske borde få höra meningen  ”It´s all about the movement” lite oftare. 

Vad är frihet? Redan under resans första dagar fick vi smaka på hur friheten ser olika ut för olika individer. Mokrian och Hassan fick åka hem när vi kom mot gränsen till England. En begränsad frihet som finns inbroderad i medborgarskap, hudfärg och bakgrund. Så fruktansvärt orättivist men som ett tydligt lackmuspapper på hur vårt samhälle ser ut. Plötsligt stod vi alla framför scenarier som utspelas varje dag - scenarier där människor separeras på grund av byråkrati och rädsla. Det var nyttigt att se, men också sorgligt. Friheten i att röra sig. It´s all about the movement.

Och så England. Detta sjukt vackra land som är Harry Potterland. Det var fullkomligt naturligt att göra Harry Potterreferenser minst fem gånger per dag. Typ "oj, heter du Angus? Det är ju som han i Harry Potter..." eller "WOW! Lågstadieskolan ser ut som Hogwarts!" Lika så går det att se hur alla människor i detta land skulle se ut i en Jane Austenfilm- lockar vid tinningarna, empirskurna klänningar och stora oskuldsfulla ögon som egentligen bara vill ligga med greven vid godset nästgårds.

Skämt åsido, men det går inte att komma ifrån hur England gång på gång referens i både fin och fulkultur. Musikaliskt märks det också – tänkte speciellt på detta när vi i New Castle och var med på en körövning och sjöng fint arrangerade låtar från England. Det kändes så hemma och tryggt - harmonierna, melodins form och vissa intervallfall. Benjamin Britten, sakral musik och alla carols vid jul har satt sina spår. Och det är fint att komma till ett annat land och ändå känna sig hemma i en musik. Musiken har förflyttats- It´s all about the movement.

Desi Vikinsson, lärare på musikhögskolan i New Castle, talade om hur irländsk folkmusik har blivit sinnebilden för folkmusik, och jag tänker att också filmindustrin nästan snattat den irländska folkmusikens klang och ljudbild till storfilmer med storslagna landskap, starka hjältar, drakar och annat fantasyrelaterat material, typ Braveheart och Sagan Om Ringen. Desi menade att det ändå fanns fördelar - folk hittade in i musiken. Sant. Jag tänker dock att det kan riskera att musiken stannar upp. Schablonerna blir så starka, såpass att det blir dom som styr utvecklingen. Plötsligt står det still, och det tror jag inte är utvecklande. It´s all about movement.

Tiden i Stroud, en liten liten landsort utanför Bristol i södra England, var 24 timmar av folkmusikaliskt hjärta. Rob och Miranda, ett musikerpar i trettioårsåldern, kom och mötte oss på stationen och tog oss ut på landet till deras yttepyttehus från 1700-talet. Vi vandrade runt på kullarna, oh:ade och ah:ade och diskuterade kulturpolitik, folkmusik och andra väsentliga saker. Och så åt vi mat som lagades på öppen eld och spelade massa musik. Rob och Miranda var en lysande duo på consertina och fiol, och vi lärde oss några låtar. Skitsvårt men väldigt, väldigt roligt.

Det var fascinerande att se hur fiolspelet anpassades för att matcha consertinans ljud och på så vis fick fiolen en helt annan klang. Samma sak var intressant att se i Glasgow- hur säckpipans ljud och ornament influerat fiolspelet. Hur ser det ut i Sverige? Har kohornet sagt sitt, eller har fiolen vart så dominant att det är den som bestämt ljudet? Nåväl, tillbaka till Rob och Miranda. Det finaste under vistelsen var att bara få vara där. Vi hade aldrig tidigare mött varandra, men trots deras yttepyttehus och massa renoveringar var det självklart att vi skulle sova över, äta middag, spela musik och få massa av deras tid. Det är vackert. Att resa och veta att det finns varma hem överallt är en ljuvlig trygghet.

Jag avslutade resan i London på Tate och konferensen ”Her noise”, om ljudkonst och feminism. Konserter, performandce och symposium trängdes under tre dagar. Första kvällen inleddes med den 80-åriga kompositören Pauline Olivieros. Herre jädrar vilken inspiration!! Med ett synthdragspel illustrerade hon livets engergier i födelse och dödsögonblicket. Efteråt berättade hon om sitt konstnärskap och om rollen som kompositör- hon lyfte fram sju andra tonsättare, som kanske inte alltid ses som konventionella tonsättare men som i realiteten skapar ljud och musik.

Jag tänker att jag också kan göra det, skapa musik och också ta det på allvar,  det jag är och har. Dessutom vill jag bli så där cool som Pauline var. Kulturtant med power, kunskap, cred och ett fett hjärta. Och hela helgen gav mig inspiration till tesen att konst och politik forever and ever borde ha ett kärleksförhållande. Revolutionen nås med hjälp av musiken.

Den tankemässiga rörligheten i skapandet är det som aldrig får förloras. Några säger "Jag vill bara spela". Okej, låt gå. Men för mig är det relevanta att också få tänka i fler lager. Att inte stanna upp vid en sanning. Jag vill fortsätta vara nyfiken och ifrågasättande. Varför låter jag såhär? Vad är det som gör att jag gillar just den här låten? Varför känns det gött att lira just här och nu?

Det är tankens rörelse som tillsammans med händerna skapar konst. It´s all about movement.

Sammanfattningsvis- det har varit fantastiskt. Att möta grymma musiker, springa runt mellan olika sessions, spana på gamla slott och dylikt är en ynnest som jag tackar skattebetalarna för. Jättemycket. För att få resa med en fiol i bagaget och rätt lite pengar på fickan är en förmån som reder till fett många nya upplevelser. Som att hänga med Skottlands grymmaste dragspelare som dessutom älskar hundar och ugglor, smaka ingefärsöl, åka med en taxigubbe som smygövar på reels, träffa en excentrisk körledare som överanvänder ordet "LOVELY", eller gå på disko på en färja mellan Rotterdam och New Castle. Att resa- it´s all about movement!