8 februari 2011

ETT ANONYMT BREV KOM TILL FOLKBLOGGEN

Kära folkbloggen

Jag är en 23 årig folkdansare som väljer att förbli anonym. Detta eftersom det här blogginlägget troligtvis annars i framtiden skulle bli första träffen om man av nån anledning skulle googla mitt namn. Och att jag håller på med folkdans är kanske inte det första jag berättar för folk som jag träffar. Eller försöker imponera på. Saken är egentligen ganska komplex: det är inte så att jag skäms över dansen- jag älskar den!- men folk har galet fördomsfulla föreställningar. Det är som att ha en t-shirt med texten ”Hej, jag är en ganska tråkig tjej som tänder på gamla män iklädda knätofs som spelar långsam musik”. Det är där de fått allt om bakfoten (dumma fördomsfulla folket!). Jag är en ganska rolig tjej, som tänder på folk som spelar svängig musik sommarnätterna igenom. (De får egentligen ha på sig vad de vill, det kvittar för mig. Grönt är ganska fint.) Varför kan inte alla ha den bilden istället? Det vore så mycket enklare att stå för folkdansen- och musikens stora betydelse i mitt liv. För mitt välbefinnande!

Det kanske märks att jag funderar en del kring folkmusikens ”status”. Varför bryr jag mig om vad andra tycker egentligen? Jag vet inte! Det kan vara så att jag själv lägger en negativ klang i ordet. Folkdansare. Första gången jag kom på att jag är ”folkdansare” fick jag en livskris. Jag satt i en trång bil tillsammans med tre glada kamrater på väg genom ett snöigt Dalarna till återträffen i Malung. Jag hade gått danskursen två gånger. Men folkdansare det var jag INTE! Jag dansar svenskt.. svensk, folklig pardans. Det är fortfarande mitt svar om folk frågar vad jag gjorde på folkhögskolan. I förhoppning att de inte ska få bilder av mig i tråkt-shirten på näthinnan. Jag är nog ganska feg. Och inte hjälper jag till att förändra fördomarna och den (enligt mig) felaktiga synen människor i allmänhet har på vår lilla subkultur.

Alla jag känner och lär känna vet trots det ovanstående såklart om min stora ”hemlighet”. Jag tror inte på riktigt att de dömer mig heller, vem bryr sig om vad andra har för udda intressen egentligen? Som min nya kurskamrat, som bemötte faktan med en axelryckning ”Det är ju kul att nån håller på.”

2 kommentarer:

Martin sa...

Jag känner mig så väl igen mig i det du skriver. När jag berättar att jag håller på med folkdans så kan jag vara ganska säker på att folk får en mängd associationer som jag har svårt att förlika mig med. Men ju äldre jag blir, desto större blir min kamplust att slå hål på alla dessa fördomar och berätta vad folkdans egentligen är. Och nu kan man ju alltid hänvisa till denna blogg som sprudlar av ungdomlig vitalitet.
/Martin

Lotta sa...

jag tror att man kan vända på steken också och fundera över varför man tror att folk har ett förhållande till folkdans över huvudtaget, och varför man själv har fördomen att "de andra" har fördomar om just detta. Jag tror att det faktiskt är många som inte tycker nåt över huvud taget, varför lägga sina egna rädslor på dem?!
Jag hade en period i livet när jag öppnade alla mina presentationer med att säga "hej jag heter Lotta och är folkdansare", och det var bra. Som KBT liksom, efter tag är det inget problem alls, för de flesta reagerar inte alls. Vilket iofs också kan vara irriterande... man vill ju vara lite unik.
Men att dansa är ju passion, liksom livet runt omkring, vännerna, stämmorna, festerna! Jag hejar på dig, vi är många out there, med samma passion. Och som du skriver själv, det är intressant med folk med udda intressen!

Skicka en kommentar