Jag skolar slut på mig ibland. Jag gillar att gå i skolan, det har jag väl egentligen gjort sen jag började mina studier i sjuårsåldern. Men kanske mest nu när jag är stor och pluggar värsta långa feta utbildningen som jag valt alldeles på egen hand, det är lyxigt. Jag kan komma på mig själv med att gå runt och må och känna mig så förnöjd, tänk att jag får lära mig så mycket bra och häftiga saker. Japp. Men det är ju inte alla dagar som är så. Andra dagar går jag runt och svär för att idioter tvingar mig göra saker som jag inte vill eller orkar. Och där gungar man på sin gungbräda mellan lyckan och avgrundsvrålet.
Jag går nu mitt tredje år av fyra och ett halvt (ja jag ska bli sångpedagog, nej inte kärnfysiker), och jag trodde att jag äntligen hade lärt mig det här med balans. Att inte överösa mig själv med arbete, att inte tacka ja till varje spännande erbjudande man snubblar över, att inte boka upp mina dagar minutiöst. Hösten gick liksom ovanligt lätt. Jag grät inte, jag skrek inte, jag misströstade inte, jag bröt inte ihop. Jo jag gjorde förstås allt det där, men i en lagomare dos än tidigare under utbildningen. Så nu tror jag visst att jag är oövervinnerlig och så börjar man va sådär vårdslös med sig själv igen. Idag såg min planering ut: 9-1030 satslära, 1030-1210 ensemble, 40 min lunch, 1250-1340 gehör, 1340-1530 dansrep, 1530-1630 sångmetodik, 1630-1730 sånglektion, 1 timme cykla hem och laga mat, 1830-21 möte, därefter göra läxor och förbereda inför morgondagen. Men när klockan närmade sig fem så bröt min sånglärare och sa att jag såg förjävlig ut och måste åka hem. Och det hade hon ju rätt i, halsen bara hostar, sticks och river, jag har feber och värk både i kropp och huvud. Det är klart jag måste åka hem. Det är klart jag måste ställa in kvällens möte och inte heller gå till skolan imorn.
Man tror ju att man är en traditional folk hero. Men det fick man äta upp.
Håhåjaja. Men det händer också roliga saker i livet.
Jag blev tillfrågad att va med i en ny ensemble på skolan, och det tackade jag förstås ja till (apropå att lära sig säga nej).
Jag och Carl-Erik ska giga med The Erotica Project på Malmöfestivalen, i en kyrka! Erotik och Gud hör ihop, det har vi alltid sagt. Mycket intressant ska det bli, kan ju uppstå vissa krockar, men hon som bokade oss har sett oss tidigare så hon vet ju vad vi är för små grisar i den här säcken.
Jag börjar också komma närmare idén om att ha en konsert här i vår, med glada spelkompisar, de är dock inte tillfrågade och jag har ingen lokal, men det är en världslig sak.
Vi jobbar hårt med ett än så länge hemligt och spännande dansprojekt. Jag säger bara Boda featuring Fame, så sjukt fett!
Och nedräkningen inför Tall Dark Strangers norraste turné har börjat, om 17 dar smäller det: Järvsö kyrka, Stadt i Ljusdal och en kyrka i Tyresö. Alla måste komma!
Ja det ser ganska ljust ändå, om man inte tittar ner i min hals, där är bara mörker och död.
I helgen är det kalas igen (bra jobbat februari, bjuder på mycket umgänge) och även barn- och ungdomsstämma i Höganäs, då vi studenter ska hålla reda på hundra barn som vill/inte vill spela fiol. Alltid lika spännande.
Så det var uppdateringen om Britas liv för tillfället. Fortsättning följer. Nu nyponsoppa.
(Bifogar sinnebilden av mig själv som osårbar folkdräktshjälte.)
Over and out
/Brita
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar