Själv snackade jag tidning och lyssnade på musik i ett par intensiva dygn. Bilden ger en glimt av båda – tidningen Lira som upptar större delen av min vakna tid, och musiken. Just här representerad av dragspelande Lelo Nika och fiolirande Thuva Härdelin.
Och om regnet kylde kan jag inte säga annat än att musiken värmde med besked. Lelo och Thuva, detta radarpar, blev något av sommarens ledmotiv, eftersom de dök upp och förgyllde tillvaron igen, några veckor senare när vi var inhysta på samma ställe i Urkultfestivalens Näsåker, men det är en annan historia.
Vad bilden också visar är en priviligierad musiklyssnare (mig). Det här är en situation om känns så typiskt spelmansstämma att många av oss i folkmusiksvängen knappt inser det unika, men titta en extra gång. Det går inte att komma närmare musiken än sådär, utan att spela den själv. Det kanske ser alldagligt ut, men det är i själva verket oerhört exklusivt. Kanske låter jag lite högtravande nu, missförstå det inte som att det skulle vara högtidligt – alla som sett Nika-Härdelin i aktion vet att det främst handlar om en fullständigt avväpnande lekfull musikalitet som svämmar över av infall och lust. Nej exklusiviteten består just i att få vara så mitt i musiken, att ingen scenkant står i vägen, inget vaktbestyckat fotografdike med kravallstake, inte ett hav av andra människor som skymmer sikten.
Jag har just försökt utveckla dessa tankar på ledarplats i Liras just utkomna nummer, men jag tänker mig att Folkbloggens läsare kan behöva en extra påminnelse. Det här är så stort. Så magiskt. Och är man fortfarande frusen efteråt kan man ha sådan tur att Thuva tar fram den värmande pluntan.
/Jonas Bergroth, chefredaktör Lira Musikmagasin
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar