17 februari 2011

GÄSTBLOGGARE: LUKAS LJUNGDAHL



Goddagens! Lukas heter jag och jag har blivit ombedd av Sara att skriva om lite gamla folkiga plattor och sånt. Jag tänkte nu i mitt första inlägg ta en titt på spridningen av en specifik låt, nämligen ”Kristallen den fina”, och då framför allt instrumentala versioner i mer pop/rockkulturella sammanhang. Pop/rockmusik får väl sägas vara min inkörsport till folkmusiken, i och med att jag så att säga halkade in i genren på bananskalet man ibland kallar för progg. Då tänker jag främst på den instrumentala proggen, med band som Fläsket Brinner, Samla Mammas Manna, Arbete och Fritid, Kebnekaise osv. Nåväl, i min skivsamling som växer med åren har det allt eftersom dykt upp ett gäng versioner av just ”Kristallen den fina”, alla med sin egen speciella charm. Därför tyckte jag det kunde vara kul att gräva lite mer i detta och dessutom dela med mig av mina upptäckter. Det blir kort och gott ett antal skilda musikexempel på varianter av en och samma melodi, som kanske också tillsammans kan sätta det här med låtars föränderlighet genom olika traditioner i nån sorts perspektiv. Håll till godo!

Jag inleder med 60-talsbandet Made in Swedens version från plattan ”Snakes in a hole”, som säkerligen kan falla gitarronanisten med lätt jazzrockiga preferenser helt i smaken. Jojje Wadenius (ni vet han som spelar på Pughs första plattor och har gjort den fina barnplattan ”Goda Goda”) lirar lättlyssnad men svängig gura i en easylistening/rock/jazzvariant på låten, och bandet har ett schysst funkigt groove. De har döpt om den till ”Kristallen den grymma”, vilket väl egentligen passar bandets liveversion ännu bättre. Den finner man på den sakligt betitlade ”Live at the Golden Circle”, där bandet lirar mer frenetiskt och ibland får en att tänka på Jimi
Hendrix eller dylikt. (Jag hittar inget fritt lyssningsexempel, men gör en sökning på Spotify om ni vill höra!)

En stillsammare variant med ännu mer betoning på jazz finner man på Berndt Egerbladhs platta från 1975 som heter just ”Kristallen den fina”. Här spelas gitarr, ståbas och diverse blås. Vissa kanske kan uppleva detta som något gubbjazzigt och mossigt, men denna version har utan tvekan sina nattsuddarpoänger. Extra plus för den ovanligt
rofyllda scaten i bakgrunden. Låten inleds och avslutas såklart med ljudet av tindrande kristaller (eller egentligen är det en vibrafon, men alltså, det lär ju ska illustrera kristaller… ja ni fattar).

Här kan lyssnas på låten, dock med lite risigare ljudkvalitet än på själva vinylen.
http://dl.dropbox.com/u/11952792/kristallen1.mp3

För att skaffa lite ytterligare information och musikexempel tog jag och googlade en sväng, vilket resulterade i en upptäckt av det tyska (?) folkrockbandet ”Dunkelschön”, som till hälften sjunger på svenska eller norska. Att döma av klädstilen ser de ut att ha någon sorts gotisk/wagneriansk sinnebild av den nordiska folkkulturen. Deras
version av ”Kristallen den fina”, som blir det enda låtexemplet med sång, är åtminstone för mig mer en lustig kuriositet än faktiskt njutbar.


Den version som ändå väcker mest känslor hos mig och kanske främst har fått mig att skriva om ämnet är den som Harvester, föregångarna till Träd, Gräs och Stenar, spelade in i slutet av 60-talet. Det börjar med ett monotont mässande, vrålande, trummande och pianomangel som man först aldrig tror ska ta slut, men plötsligt, efter att man i fem
minuter vaggats in i den smått hypnotiska stämningen, brakar det lös med blås rätt in i den vackra kristallen-melodin. En melankolisk, längtande och suggestiv känsla infinner sig, samtidigt som man verkligen känner sig… flygande… mitt ute i den svenska folkliga själens skog, med ett på något vis gladlynt vemod. Klart förlösande,
men på samma gång ger det också en fundersam och reflekterande stämning. Lyssna!


Den här musikkårens version fick mig att fundera över om inte Harvester kan ha inspirerats just av ett gammalt musikkårsarrangemang. Det är lite likt faktiskt:

Mannen som skrivit detta arrangemang, Tyko, arbetade tydligen vid Reijmyre Glasbruk där han framställde egna glastekniker, vilket får åtminstone mig att tro att har s.a.s. en speciell insider-erfarenhet av fina kristaller och dylikt. Om detta märks i arrangemanget vågar jag med min mycket knapphändigare glaskunskap inte yttra mig om.

Detta mindre poppiga exempel får avsluta det hela, åtminstone för denna gång. Hoppas dessa exempel på hur en och samma melodi kan ligga till grund för skilda tolkningar har lett till någon form av klureri kring hur musiken blöts, stöts och utvecklas genom olika tider och traditioner, eller kanske till en upptäckt av något som kan vara värt
att lyssna in sig på. Jag kan bara konstatera att det fascinerar mig vilken mängd uppslag en liten inspirerande melodi kan ge.
/Lukas

1 kommentar:

slakamusiken sa...

Wow! Vilken spaning!

Skicka en kommentar