Ibland blir det bara så att foten börjar vifta av sig själv. Ni vet, när en väntar på den ständigt sena bussen och plötsligt ser hur högerfoten börjar stampa i takt till en tyst polska, en tyst rytm som finns i luften. Jag tycker så mycket om den känslan. Att rytmen ständigt finns närvarande, finns brännmärkt i kroppen. Ibland börjar även mina läppar vissla, utan jag sagt åt dom att forma ljud. Jag spatserar på stan och hör rätt som det är att en jämtpolska sjunger, och att det är jag som visslar. Då sätter jag mig ner i lotusställning på gatan för en korts stunds reflektion och frågar mig själv "Hörru Parkman, vars kom den melodin ifrån? Varför just den här, nu, idag?" Ingen aning, svarar jag mig själv. Men känner mig ändå nöjd över att ha rytmen i blodet.
Godnatt
/Eder Sara
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar