Men vad tänker ni om detta? Hur ser ni på den svenska folkkulturen? Vem har rätt att forma den? Vem bestämmer reglerna? Vem bestämmer vilken genre eller kulturyttring som ska ha status? Lämna en kommentar så fortsätter vi diskussionen!
"En fågel viskade i mitt öra om en grupp människor som samlats för att planera en folklig manifestation mot främlingsfientlighet. Då jag är både är folkmusikfrälst och tidigare har arbetat mycket med antirasistiska organisationer kändes det ganska naturligt att en sen oktoberkväll bryskt stega fram till en av gruppens medlemmar och säga ”Tja. Jag vill vara med och göra detta. Jag är bra på sånt här.” Mina studier, min lägenhet och min tvättkorg kom de närmsta veckorna att bli mycket försummade.
Ett manifest med fyra viktiga punkter om folkmusiken skapades, stora jam anordnades runt om i Sverige och i Stockholm blev det konsert och debatt med ett pärlband av fina gäster. Ett sjuhelsike till hallabalo helt enkelt. Och för en gångs skull var det inte bara folmusikvärldens som tog notis om vad som hände, nä, i stort sett hela mediasverige var med på noterna och rapporterade friskt om manifestationerna. Vi fick säga vad vi ville, delar ur manifestet blev citerat på arty farty kultursidor och ämnet var hippt och aktuellt. I fyra, fem dagar. Sen kom det naturliga slutet på våra femton minuter i rampljuset och vi kom tillbaka till den naturliga ordningen.
I en intervju för Stockholm City frågade reporten lite förvånat varför aktionerna fått så mycket medieuppmärksamhet och mitt första svar, kanske något kaxigt, blev ”För att vi har jobbat svinigt hårt för det”. Jag måste dock vara ärlig och erkänna att Sverigedemokraterna också hade en roll i det hela. Deras varumärke säljer, och det gav också aktionerna uppmärksamhet. Deras vurmande för den svenska folkkulturen fick en annars ganska spretig rörelse att organisera sig och göra något tillsammans, och framförallt- skapa en viktig och självrannsakande diskussion om vad folkkultur är. Så vad händer nu? Blev dessa intensiva dagar i oktober bara en parantes i det annars ganska mossiga fördomsfulla medielandskapet? Svaret är det vi som sitter på. Vi som lyssnar, vi som spelar och vi som har hjärtan som klappar lite extra för genren folkmusik. Det är faktiskt vi som skapar bilden av vad folkkultur är.
Jag blev så sjukt sur när jag insåg att ett riksdagsparti började sin mandatperiod med att nalla min musik. Min älskling, min trygga musikaliska bäbis,d en svenska folkmusiken, blev plötsligt Sverigedemokraternas kulturpolitik. Jag lade mig ner och kräktes s i fontän men insåg ganska fort att en sverigedemokrat hade lika mycket rätt till svensk folkmusik som jag, men något kändes knasigt. Och vad var det? Jo, den där beryktade enfaldiga mediabilden som gör det så förbaskat enkelt att använda sig av den folkliga kulturen som ett sätt att förstärka sin nationalistiska folkhemsvurmande attityd.
För det bästa med hela den här grejen är att det vittnar på den feta mångfald som ryms inom den svenska folkkulturen. Nationalistiska krafter identifierar sig med den samtidigt som det är en lika naturlig del för den grönaste hej-jag-lever-på-en-ekologisk-självförsörjande-gård-i-dalarna-och-virkar-mina-dreads. Det är fräsigt, och jag hoppas att det alltid kommer förbli så.
Och detta borde ju få synas! Kanske ska Svenska folkdansringen ge Kanal 5 sju miljoner så att dom producerar en snaskig TV-serie om mångfalden och det dekadenta stämmolivet? Eller låta någon känd spelman elda upp en fiol för hundra papp i direktsänd tv? Nja, det kanske inte är den rätta vägen att gå, men jag tror på vikten av att hitta nya vägar. Naturligtvis ska vi behålla de traditionella forumen, men behovet av det nya är stort- annars kommer vi hamna i denna situation igen där någon kraft, vare sig den är grön, blå, brun eller rosa, försöker göra genren till sin egen.
Vad kommer hända när folkmusiker tar plats på dimmig och creddig klubbscen? När den svenska folkmusiken får bli soundtrack till en tv-serie om hippa innerstadsmänniskor? Jag tror att det är precis det som behövs för att omforma bilden av svensk folkmusik och dess användningsområden. Den dagen vi kommer bort från fördomarna om nävernationalistiska museala ideal, då kommer folkmusikens möjligheter att växa grandiost!"
/Sara P
2 kommentarer:
Välskriven krönika som speglar den mångfald som finns inom folkmusiken/dansen.
Appropå det sista stycket om att göra folkmusiken mer hipp och låta den komma in i nya sammanhang så gjorde jag följande inlägg i Astrid Selling Sjöbergs blogg för ett halv år sedan:
Jag fullkomligt älskar den svenska folkmusiken och har den största respekt för dess interpreter. Jag besöker regelbundet Ransäterstämman, där jag också brukar dansa.
Sedan 70-talet har den svenska folkmusiken utvecklats kollossalt musikaliskt, men jag skulle gärna se en motsvarande utveckling på textsidan. Det här beskymrar mig mycket. För det är min övertygelse att det är först då som folkmusiken kan nå ut ordentligt till den stora allmänheten, dvs när den ger sig i kast med vår tid och de livserfarenheter människor gör här och nu. Nu finns det bara enstaka försök i den riktningen. Swåp, Allan Edwall och Alla Fagra är de enda jag kan erinra mig.
Jag tycker förstås att man kan fortsätta sjunga de äldre sångerna från 1700- och 1800-talet parallellt, men jag tror tyvärr att folkmusiker marginaliserar sig själva genom att låta den i så hög grad dominera och vägra ta in samtiden i texterna.
Det är några funderingar jag änge haft. Hur tror du att det blivit så här och vad kan man göra åt den här utvecklingen?
Tack!
Det där med texterna har jag också funderat mycket på. Det är ju inte så lätt att alltid relatera till drängar och jäntor i fäbodar... Men visst är det ett konststycke att uveckla en så etablerad form av text. Men också spännande!
Skicka en kommentar