Faktum är att denna platta är så uppseendeväckande att ”sunkit”, föreningen för uppskattande av allmänt sunkig musik och populärkultur, redan har ägnat den en hel artikel (den är läsvärd och finns här). Dock finns det ju album som stötts och blötts utan och innan under i stort sett hela skivindustrins historia, vilket fortfarande inte verkar hindra någon att komma med nya ”banbrytande” åsikter om t.ex. sådant som Beatles ”Sgt. Peppers”-platta. Jag känner att ”Ny-Gammal Kultis” med ”Gnesta-Kalle and his Moogmen” sticker ut i sådan grad i världens totala skivkanon att den är väl värd att uppmärksammas med mer än någon enstaka artikel. Jag hoppas således också att detta inte blir den sista artikeln om den magnifika skapelse som är ”Ny-Gammal Kultis”.
Först och främst ska jag förstås presentera själva skivan, dess omslag och den däri innefattade musiken. Sedan tänker jag söka utreda frågan hur man kunde få den genialiska idén att släppa just denna platta – lever ”Ny-Gammal Kultis” måhända som ett unikum i ett alldeles eget fack i världens historia eller kan den sättas in i någon form av logiskt sammanhang? Jag vill, trots skivans stora originalitet och uppfinningsrikedom, söka påvisa det sistnämnda. Men först till själva skivan alltså.
På omslaget porträtteras som synes månlandningen, en milstolpe i mänsklighetens historia, vilket får mig att anta att skivan i sig också gör anspråk på att utgöra något dylikt. Ja varför inte - vem är jag att bestrida en sådan sak?
Orkestern består till största delen av en inte så särskilt udda ansamling instrument, vi har dragspel, violin, ståbas, klarinett, bastrombon, piano, trumpet, gitarr och trummor. Instrumentet som sticker ut är förstås moogsynten, som förresten trakteras av Benny Andersson (jajjemen, killen från ABBA ni vet).
Musiken i sig är både typiskt gammeldansmässig och progressiv på samma gång. De mindre udda instrumenten backas upp av synten som bidrar till en extra fet ljudbild och dessutom då och då lägger på riktigt smaskiga rymdeffekter. Samtidigt som vi har att göra med käcka och hurtiga melodier så krävs ändå en del av lyssnaren. Vissa klarar inte att hantera den unika kombination som musiken här utgör – exempelvis så spelade jag denna skiva på en fest en gång, men hann knappt igenom första sidan av skivan innan jag var tvungen att avsluta eftersom flera av festdeltagarna mådde ”fysiskt dåligt”. Vad som fattas de människor som inte klarar en genomlyssning av ”Ny-Gammal Kultis” vågar jag inte säga, men det tycks alltså vara en så kallad ”acquired taste”.
Nu ska ni förstås få några ljudande exempel innan jag börjar klura över ”Ny-Gammal Kultis” plats i världshistorien. (Jag nöjer mig med att presentera ett fåtal bitar – för den hugade finns dock möjlighet att få tillgång till hela plattan.) Skivan inleds med den hurtiga Tivedshambo som låter som… tja, en hambo på månen antar jag. Lyssna och döm själva.
”Tivedshambo” följs av ”Valsen om Frans-Oskar”, som även den låter som på månen, med en mystiskt jamande rymdkatt som dyker upp lite då och då (på något vis påminner denna låt mig om Doctor Snuggles, om nu någon minns det programmet):
Lyssna HÄR.
Låt nummer tre är en ”Tango I Det Gröna”, vilket låter som tango på månen. Ja vad tusan, hela skivan låter som gammeldans på månen. Det är ju egentligen rätt självklart varför det är en astronaut på framsidan. Här har ni tangon:
Vi tar en schottis också så har ni fått höra lite av varje. ”Midsommar På Maderö”:
När ni nu bjudits på utdrag från ”Ny-Gammal Kultis” av en omfattning som även en otränad lyssnare bör klara av (dvs. mindre än första sidan) kommer vi slutligen till den stora frågan: Hur kom man på den lysande idén med gammeldans på moogsynt? Var i världshistorien hör denna skiva egentligen hemma?
Nu tycker jag dock att det kan vara läge att låta intrycken sjunka in en aning innan vi trasslar in oss vidare i ämnet ”Ny-Gammal Kultis”. Således låter jag här meddela att fortsättning följer framöver. Mors!
/Lukas Ljungdahl
1 kommentar:
Fantastiskt! Dessutom råkade jag göra bort mig genom att klicka fram "Midsommar på Maderö" i en tyst läsesal här på universitetet i Lund. Dom här språkstudenterna uppskattar inte rymdgammeltjo.
Skicka en kommentar