ANTON TELJEBÄCK: REFLEKTION OCH KONFUNDRATION

Sitter hemma i kollektivet och har inget speciellt att göra. Det var riktigt riktigt länge sen sist. Men jag ska inte klaga, det är ju fantastiskt kul att ha mycket att göra när man känner att man faktiskt gjort någon nytta. Att arbeta med en festival är att få en massa människor att ha det riktigt riktigt bra under en helg. Det är en
ynnest att få ha ett sånt jobb. Problemet är väl lite att man kanske investerar för mycket av sig själv i det. Årets Umefolk gick riktigt bra, jag är helt överväldigad av alla positiva kommentarer från publik, volontärer och artister. Men hur skulle jag må nu om festivalen gått riktigt dåligt i stället? Tror att det distanslösa sättet som jag jobbar på inte skulle fungera i det läget. Det krävs nog en mer professionell inställning för att i längden kunna driva en festival. Detta är det stora dilemmat. Jag menar ju att folkmusikvärldens största tillgång är den ideella kraften, och jag har
varit kritisk till hur Umeå Folkmusikfestival drevs innan 2006. Festivalen producerades för långt ifrån eldsjälarna. Jag konstaterade till exempel att dåvarande producenten Botnia Musik (Länsmusiken iVästerbotten) förde dialogen med Umeå Folkmusikförening via en "referensgrupp". I projektledningskursen jag läst beskrivs en
referensgrupp som ett bra verktyg för en företagsledning att skapa en acceptans för förändringar bland de anställda - och den gamla festivalens referensgrupp hade samma roll. Men samtidigt så kan jag nu i mitt arbete med festivalen känna förståelse för Botnias situation, eftersom de förhöll sig professionellt till festivalen så kunde de
inte föreningen mer inflytande utan att samtidigt störa deras sätt att arbeta. Samma dilemma har vi idag med vårt förhållande till Umeå Folkets Hus där festivalen hålls. Vi är på många sätt priviligerade iUmeå som har en lokaler som är så anpassade för en festival, mitt icentrala stan. Men, de jobbar professionellt med verksamheten och med
festivaler i deras lokaler var och varannan vecka kan de inte känna samma passion inför Umefolk som vi gör. Detta skapar helt klart svårigheter i samarbetet. Så - hur ska man göra? Ska stora folkmusikhändelser kanske bara kunna ske ute på någon äng på sommaren där man kan minimera involveringen av professionell arbetskraft? På så
sätt kan man undvika kollisioner. Men jag tror inte på att folkmusiksverige hade varit vad det är utan stora festivaler som Falu Folkmusik Festival. Och utan musiker som kan lägga hela sin uppmärksamhet på sitt skapande utan att behöva jobba extra med "ett
riktigt jobb" skulle genren vara mycket mycket fattigare och troligen på väg att försvinna. Jag hamnar i en återvändsgränd i mitt resonemang, men lik förbaskat kan jag inte tycka att jag har fel. Hur kan det komma sig? Är jag så ideologiskt enkelspårig att jag inte inser att genrens enda chans att överleva är att fila bort dess
särart? Hm.