LUKAS: GNESTA-KALLE AND HIS MOOGMEN- ETT KULTURHISTORISKT FENOMEN DEL 2

Lukas här igen, för att knyta an där sista inlägget slutade – vi var alltså mitt uppe i diskussionen av den eminenta skivan ”Ny-Gammal Kultis” med ”Gnesta-Kalle and His Moogmen” och… ja vad var det nu jag skulle komma till? Jo, följande fråga ska jag ju söka besvara: Hur sjuttsingen kom man på en så lysande idé som gammeldans på moogsynt och var i världens historia platsar egentligen detta till synes helt extraordinära musikaliska verk?

För att få perspektiv på det hela bör man kanske titta lite närmare på Gnesta-Kalle. Vem var han? Vad ville han med sin musik? Dessutom frågar sig säkert en del mindre insatta läsare (eller mindre nördiga, om man så vill): vadå moogsynt? Jag ska se till att gå in på även detta. Slutligen ska jag söka sätta in denna skiva i ett större kulturhistoriskt sammanhang för att så att säga reda ut var den hör hemma och hur den kunde bli till. Men låt oss börja med Gnesta-Kalle själv.


Rune Edvin Karlsson föddes 1927 i Frustuna församling, Gnesta kommun. Han var under sin levnad radio- och TV-producent, programledare, dragspelare och kapellmästare. Rune flyttade i tonåren till Stockholm och bildade orkester. Under folkparkernas storhetstid, från mitten av 40-talet och framåt, turnerade hans orkester i runt 300 folkparker om året. På 50-talet medverkade han som ”Fridstöraren Karlsson” i Lennart Hylands radioprogram Lördagskväll och fick efter det egna radio- och TV-program. 1960 ändrade han sitt efternamn till det mer snitsiga Gnestadius - eftersom han inte tilläts döpa om sig till ett ortsnamn rakt av så lade han till –ius på slutet. Gnesta-Kalle har dessutom kallats för ”guden från Gnesta”. 1994 fick han konungens medalj av åttonde storleken och en väg i Gnesta är uppkallad efter honom. Alldeles nyligen gjorde han rubriker i tidningarna i och med sin bortgång 2010.


Gnesta-Kalle skrev med tiden över 200 låtar och släppte mängder av plattor med gammeldans och dragspelsmusik. De flesta av hans låtar är, enligt en tidningsartikel från Gnesta-Kalles 80-årsdag 2007, ”rätt glada och livade kompositioner”, och man skriver vidare att ”glad och livad” också är ”titeln på en av hans populäraste bitar, som också är en personlig favorit”. Gnesta-Kalle tycker att ”handklaveret har en speciell energi” och att det liksom "stormar i dragspelet”. I artikeln berättar han också att han var god vän med fiolspelmannen Erik Öst, som också tycks ha varit ett stöd i kampen för dragspelsmusikens bevarande. Det framgår tydligt att Gnesta-Kalle vurmar för dragspelet som instrument och att han är orolig för dess framtid.

Nu till den andra frågan: vad tusan är en moogsynt? Jo, såhär va: Robert Moog hittade på ett instrument på 60-talet som man kunde programmera och framföra en hell uppsjö av elektroniska ljud med. Man kunde (med mer eller mindre lyckade resultat, får väl sägas) imitera en orkesters alla olika ljud: bas, gitarr, trummor, stråkar osv. Moogsynten var ett av de allra första instrumenten, kanske det första, av detta slag. Framförallt var det det första som till ett någorlunda rimligt pris kunde säljas kommersiellt. Det fanns mini-moog och moog av en något större variant, som till exempel denna:


Snart släpptes mängder av plattor där man spelade allsköns olika musikstilar på moog. Det verkar som att man ständigt försökte bräcka varandra i excentriskhet vad gäller valet av stil. Titlarna talar för det mesta om vad skivan innehåller: “Switched on Bach”, ”Big Band Moog”, “Exotic Moog”, “Moog Plays the Beatles”, “Christmas Electric”, “Moogie Woogie”, “Genuine Electric Latin Love Machine”, “Switched on Nashville – Country Moog”. Den sistnämnda, som med god vilja kan ses som någon sorts amerikansk folkmusik och såldes bör passa åtminstone lite bättre på denna blogg än någon av de andra moogplattorna, kan få utgöra ett illustrerande exempel:

http://www.youtube.com/watch?v=wJuUlo1vdps
(Det gick inte att klistra in länken...)

”Ny-Gammal Kultis” är alltså en skiva som följder denna linje av udda stilar på moog, där gammeldans antagligen var något som faktiskt inte gjorts förut.

Om vi tillsammans med detta tar Gnesta-Kalles vilja att göra glad musik och att arbeta för dragspelsmusikens fortlevnad i åtanke verkar det som att ”Ny-Gammal Kultis” kan ha varit ett försök att modernisera dragspelsmusiken utan att samtidigt offra för mycket av det mer traditionella. Man har valt att behålla de ”glada och livade” melodierna som uppskattats så mycket bland de unga några decennier tidigare men söker samtidigt locka dagens nya ungdom med ett häftigt och spännande instrument: moogsynt. Lite gammeldans och lite moog skulle ju i teorin kunna vara ett recept som passar både ung och gammal.

Något annat som var populärt i början av 70-talet är så kallad spacerock: grupper som Hawkwind och Pink Floyd gjorde långa mystiska låtar där de rymdiga synteffekterna utgjorde en viktig del. Kanhända är ”Ny-Gammal Kultis” med sitt rymdomslag ett försök att slå mynt av denna rymdrocksvåg – kan man göra spacerock så kan man väl göra space-gammeldans.

Bildtext: Här omslaget till ”Flying” av bandet UFO. De har ingen synt men dock spexiga gitarreffekter, och marknadsför sig snyggt med skivans undertitel ”One Hour Spacerock”. Man vet vad man får alltså.


Mer än så tror jag inte att jag ska spekulera denna gång – jag låter tankarna samla sig innan jag knyter ihop säcken med de sista grubblerierna, som bland annat ska handla om skivans producent Stikkan Andersson och hur det skulle kunna ha varit om han hade gjort gammeldans med sitt andra band, ABBA, istället.