Många av fjolårets pristagare nomineras i år igen till Folk- och världsmusikgalan. Därmed framstår genren som onödigt liten och smal, menar Liras chefredaktör Jonas Bergroth. Men artistbokningarna håller hög klass och hatten av för arrangörerna som organiserat en uppföljargala.
Vi skriver våren 2011 och det är dags för den andra svenska Folk- och världsmusikgalan i historien. Det är lite som utmaningen efter en lyckad debutskiva – det är när något ska följas upp som den verkliga kapaciteten visar sig.
Låt oss därför lyfta på hatten för att den stora och brokiga skaran av arrangörer lyckats samla sig till ytterligare en upplaga – jag misstänker att en stor del av äran för lobby- och organisationsarbetet tillfaller Lars Farago, Eva Rune och de andra i organisationen RFoD (Riksföreningen för folkmusik och dans). Förra årets branschfest hölls på Nybrokajen 11 i Stockholm och nu är det alltså dags igen, denna gång i Göteborgs konserthus – artistbokningar och annat ser klart lovande ut.
På många håll bland folkmusikvännerna anar jag förhoppningar om att den här pampiga tillställningen ska sprida intresset för deras – ja, vår – älskade musik utanför den närmsta kretsen. Hjälpa folkmusiken att bli lite större än sig själv, på något sätt. Själv är jag lite kluven till den tankefiguren. Å ena sidan: naturligtvis vill man sprida den musik man gillar till andra, vi som gör Lira musikmagasin drivs av samma sak. Å andra sidan: varför pratar så många av folkmusikvännerna om att man vill höja genrens status i vidare kretsar? Vad spelar egentligen det för roll, allvarligt talat? Varför är vi inte nöjda med den musik vi diggar stenhårt med mindre än att även andra tycker att den är bra. Eller cool, eller vad man nu är ute efter. Litar vi inte på vårt eget omdöme, utan vill ha någon sorts utomståendes godkännande? Så ängsligt. Och onödigt.
För övrigt är de bokade artisterna till årets gala i flera fall ren propaganda för genren. Som Den Fules brutala men samtidigt sofistikerade folkrockfusion. Och jag väntar mig inget annat än glimrande trad-spel över generationsgränsen när Lisa Rydberg och Björn Ståbi slår sina påsar samman. Baskerys hillbilly-punk kan bli lite tröttande på skiva, men är mördande fräck live, tro mig. Det är musik som åtminstone jag måste omfamna helt utan ängsliga sidoblickar.
När det gäller nomineringarna är det dock något som skaver. Samtliga akter nominerade i kategorin årets grupp har medlemmar som gick upp och mottog priser redan på fjolårets gala. Två av tre nominerade skivor är av hårdsmält traditionsutforskande karaktär, alltså plattor som är mer av dokument eller samlingar, än genomkomponerade albumupplevelser med omsorgsfullt genomförd dramaturgi. Den tredje nominerade plattan är del två av ett i och för sig fantastiskt musikprojekt. Bra, men helt utan någon nyhetens kittling.
Nu är det absolut ingen lätt sak att styra ett juryarbete så att resultatet av allas tyckanden i slutändan landar i något spännande. Det blir gärna så att nomineringarna hamnar lite halvljumt där alla är överens, i stället för på djärvare val som några totaldyrkar och andra ser som obegripliga. Jag har själv stångats i juryarbete i många år.
Oavsett orsak har jag svårt att se årets nomineringar som spännande. Galan kommer att utse en rad välförtjänta pristagare – vars musik jag verkligen gillar, i de flesta fall – samtidigt som den just genom sina nomineringar riskerar att ge en bild av folkmusikvärlden som ganska begränsad. Var det inte just det man ville motverka?
Som tillställning betraktad hyser jag inga tvivel om att årets Gala blir succé. Som statuslobbying för en genre har den fortfarande en del att jobba på. Men jag röstar på att vi ängslas mindre över den aspekten och njuter av festen!
//Jonas Bergroth
Chefredaktör, Lira Musikmagasin
Texten publiceras även på www.lira.se
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar