Ojojoj ni skulle vara inne i mitt huvud alltså. Och nu pratar jag inte om mitt konsertprojekt. Nej det är inte friskt, sunt, vettigt nånstans. Jag har gått igenom en av de största katharsisarna i mitt liv, och detta i jakt på ett litet stycke teknik.
Jag har haft en mobiltelefon, en gammal avdankad Samsung som jag köpte i tredje hand av en vän för några få hundralappar för drygt fyra år sen. Den har varit en verklig trotjänare som sakta men säkert hasat sig ner i avgrunden. Sista halvåret (eller var det längre?) så slutade vissa siffertangenter fungera, tillexempel 0 och 5, de kunde funka någon gång ibland, men det var väldigt slumpmässigt och allt mer sällan. Ville man lägga in ett nytt telefonnummer så fick man helt enkelt leta tag på ett annat i telefonboken som innehöll exakt så många 0:or och 5:or (i rätt ordning förstås) för att sedan redigera detta nummer och spara det som en ny post. 0:an är också en ganska viktig knapp i Samsungs smsande, det är nämligen den som man använder när man ska skifta ord i T9-systemet. Men nöden är uppfinningarnas moder och jag utvecklade ett välfungerande system för att kringgå denna lilla vägbula. Man fick helt enkelt bygga ord i etapper, lite som rebusar. Ville man exempelvis skriva ordet "går" (ett ganska väl använt ord i svenska språket) så räcker det inte att trycka 427, nej för då blir det "har", istället får man trycka 427336 och då få fram "gården" för att i nästa steg sudda bort "den". Jag är en kvinna som föredrar sms framför all annan kommunikation (kanske delvis pga punkten som följer), så jag blev så småningom ganska flink på detta revolutionerande textsystem.
Samsungen var dessutom utrustad med väldigt dålig mottagning, och vår lägenhet utrustad med väldigt robusta väggar, så jag hade heller ingen täckning inne i lägenheten. Om nån ringde kunde jag slänga mig halvvägs ut genom ett fönster och förhoppningsvis prata i några minuter, men skulle man delta i ett längre samtal så fick man glatt klä på sig och gå ut på promenad. Jag kände mig väl ganska obekymrad, jag visste att min telefon var kass, men jag stod för det, jag kunde ringa ibland och jag kunde smsa ibland och det var vackert så. Min sambo däremot hade länge propagerat för att jag skulle köpa en ny telefon. Och när Samsung nu slutligen la av (den går att starta men sedan inget mer) och jag då istället tog över hans gamla reservtelefon på obestämd tid så har kampanjen tilltagit i intensitet. Och ja jag håller med, det är inte sjysst att jag ska snylta på hans teknikvilja, jag är en vuxen människa med pengar på banken, jag kan köpa en egen telefon.
Beslutet har legat vilande i mitt huvud länge, fram till dess att jag satt och fikade med min vän Cissi som behövde köpa både mobil och dator och vi bestämde oss för att teknikshoppa ihop. Problemet är att jag är världens mest veliga. Beslutsångest är mitt andra namn. C var väldigt osentimental och slog till på både det ena och det andra, jag tvingade oss att gå ut och in ur dessa teknikaffärer ett otal gånger, och var tillochmed framme i flera av kassorna men vände i sista sekund. Till slut blev det dock köp (hade aldrig klarat det utan C).
Men jag packade aldrig upp telefonen, jag kände att det var fel beslut, jag googlade och jag bekräftade att det var fel beslut. Då började en hysterisk jakt på den perfekta mobilen. Det är väl det största problemet i min velighet, jag söker alltid efter det perfekta fast jag är väl medveten om (och alltid envist hävdar) att det inte finns. Jag insåg att min tänkta prisplan inte överensstämde med verkligheten. Jag insåg att det kanske ändå i längden kunde vara billigare med abonnemang än kontantkort. Jag började en sinnessjuk undersökning, räknade ut hur många sms jag skickar, hur många/långa telefonsamtal jag ringer varje månad och till vilka operatörer. Sedan har jag räknat på alla möjliga telefonbolag och deras olika typer av abonnemang och alla avgifter och klurat ut vad som är mest prisvärt för mig. Jag blir både rädd och fascinerad av min egen hjärna. Senaste veckan har jag knappt kunnat sova, tankarna har kretsat kring megapixlar och minutpriser. Nu har jag gått många varv runt och tagit många beslut som jag sedan rivit upp. Mitt senaste beslut är att det blir nog ändå blir en riktigt fläskig smartphone. Det trodde jag aldrig (tror jag väl inte nu heller, det slutgiltiga testet blir imorn då jag ska ta bussen ut till ett köpcenter här i Falun för att få fingra på den där telefonen, det måste slå gnistor, annars får jag väl dra lott). Usch jag blir helt matt. Som Cissi sa: "Jag försökte lära dig att ting är döda, men jag misslyckades."
Jag har svårt att identifiera mig som nån med hightech-utrustningen, samtidigt som jag skulle tycka det vore hur kul som helst att kunna ta rättvisande bilder av världen och sånt som händer omkring mig. Men jag blir också lite illamående när jag tänker på de pengar som jag och andra lägger på sånt här oviktigt, fast vaddå jag lägger ju pengar på massa annat oviktigt så det är väl ingen större skillnad, det här blir bara så tydligt, så symboliskt. Ideal, önskningar och självbilden går inte ihop. Jag vill leva enkelt, samtidigt som jag förtjusas av teknikens under.
Och så pratar jag med min vän Lina och hon har varit hemma i Jarrse i helgen och hälsat på alla våra vänner som skaffar barn och hus om vartannat. Och så inser jag att jag försöker bona med en telefon! Det slår mig när vi pratar om det, det som min magkänsla längtar efter är A) ett torp på lillsi'a och B) (lite längre fram i tiden) en avkomma, men det är alldeles för äkta och stort för att ens kunna ta i så istället lägger jag tid och kraft på att fundera om man ska ha pekskärm eller knappar.
Nä nu är det läggdags. Och jag tänker drömma om hus och barn istället för teknik. Det här är min sista vecka i Falu koppargruva. Haha. Nej musikkonservatoriet heter det. Ytterst trevligt. Alla är snälla. Jag trivs. Idag hade jag en enskild sånglektion och det gick så bra, jag kände mig som en sångpedagog, kanske pratade jag lite väl mycket men eleven i fråga verkade inte jättebesvärad. Jag tyckte att vi hade kul. Jag väljer att tro att det var ömsesidigt. Jag var trött när vi började och pigg när timmen var slut, ett gott betyg. Ska krama ur det sista ur de här dagarna. Jag vet att praktikperioden kommer få en pampig avslutning iaf för Max (inte min kille, utan hamburgerkedjan) öppnar restaurang här i Falun på torsdag, jag är mycket nöjd att jag kommer vara här vid detta storslagna tillfälle. Jag hoppas de bjuder på nåt gott.
Annat trevligt: var i Stockholm förra helgen och hade en härlig helg med killen, syskonbarnen, svågern, lekparken, körslaget och en vän. Var i Malmö denna helgen och hade en vårig weekend med killen, humorpuben, caféfrukosten, landsbygden, ingifta familjen och en vän. Vi spelade in tredje delen i musikföljetongen Brita och Max:
Mmm riktigt smetigt sentimentalt, och vilka fantastiska animationer (det är Max som är händig), och jag spelar offentlig fiol för första gången på tio år. Ett stort steg för mig, ett litet steg för folkmusiksverige. Man kan konstatera att det kommer ta mig några år till innan jag blir Alison Krauss, men jag jobbar på't.
Framtiden här kommer jag med teknik och fiol och hamburgare (vegetarisk).
/Brita
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar