”Kära kulla, du har hela livet på dig då du sjunger en visa!”
Så sa en gammal man till mig en gång för länge, länge sen efter att jag sjungit en sång från scenen – troligen nervöst, forcerat och glad att det då var över. Jag var nog 15-16 år och ”kritiken” kunde ha fått mig att tystna, men det fanns en varm ärlighet både i hans ord och i hans ögon. Han ville dela med sig av sin livserfarenhet och jag tackade och tog emot, även om jag inte riktigt förstod just då.
Det har passerat nästan 40 år sen dess och jag sjunger än. Hans kloka ord har följt mig. Sången, eller visan, ska inte bara snabbt passera hjärnan och ut genom munnen, den måste hinna en sväng förbi hjärtat också innan den släpps ut. Hur det fysiskt går till förstår jag inte, men det känns bra då sånger får hjärtekraft. Både då jag sjunger själv och då jag lyssnar på andra.
Att ha livet på sig att sjunga en visa har med åren också fått en annan betydelse. Några av dom har följt mig som rejäla ledstänger genom livet. De kan ibland få en helt ny betydelse, överraska mig och till och med utmana mig. Efter ett tag brukar jag inse att det inte är visan som förändrats utan jag. De hjälper mig att förstå mig själv.
Jag har haft förmånen att möta många, både unga och äldre, som vill ta del och lära sig visor och låtar. Visorna dyker sen upp i nya miljöer och skepnader och får ny form och glans när någon annan lagar till och serverar dem. Det tycker jag om!
Så vad sa han egentligen, den gamle mannen? Min tolkning är att det är en god investering att skaffa sig några visor som följeslagare och att vi ska ta oss tid att sjunga dom. Om och om igen, genom hela livet.
//Agneta Stolpe
3 kommentarer:
Det där var mitt i prick du Agneta!
Man ska ju faktiskt berätta någonting. Inte bara sjunga en sång. Och det kan ta hela livet att förstå det också...men när man gör det så inser man att det inte är någon brådska. Om det ska bli en historia som faktiskt når fram och betyder något. Förmedlar något.
Det är tillräckligt mycket annat som ska gå fort i tillvaron.
Precis så Peter! Det är väl oftast berättelsen, själva storyn, som gör visan värd att sjungas. Även i en ordlös melodi kan en bra historia gömma sig :-)
Skicka en kommentar