EN KRÖNIKA

Följande krönika publicerades i Lira nummer 2/11.

När detta skrivs har sossarna precis lagt fram sitt förslag till ny partiledare. Det bidde en man. Oj, vilken överraskning. Och dra på trissor, det ser ungefär likadant ut i musikvärlden – mansdominans.

Jag kommer att tänka på ett diagram över könsfördelningarna på festivalernas scener förra året och känner grav panik. Värst var Sonispherefestivalen med 100% snopp på scen. Bäst – tack för det – var Urkult med sina 61% män och 39% kvinnor. Följdfråga- Varför ska det vara så in i helskotta svårt att få det jämt? Hur kan det fortsätta att se ut såhär, år efter år, trots ständiga diskussioner kring jämställdhet? För det finns väl ingen som allvarligt tror att män är bättre lämpade att lira dödsmetall? Och att kvinnor på sin höjd klarar av vokalist eller pianistplatsen på scen? Men jo, det gör tydligen det. Häromdagen träffade jag en musiklärarstudent som med fasa i rösten berättade om hur lärarna på hennes institution på fullaste allvar menar att blues är en manlig genre. Och att män biologiskt sätt är bättre lämpade för att spela gitarr. Jag dör en smula. Detta är alltså vad som lärs ut till kommande lärare som ska möta framtidens musiker. Och här har vi nog en del av problematiken. Vilka attityder möts de ivriga knattarna på musikskolan av? Vilka idéer styr undervisningen?

En sak är i alla fall säker – möter man en lärare som kräker ur sig meningar som könar musiken, så är det klart att det sätter spår i eleven.

Och jag tänker på min vän som studerar komposition på en fin institution i Sverige. Om hur lärarna uteslutande pratar om män när de talar om musikhistorien, och hur de bemöter kritiken mot deras ensidiga ord med kommentaren ”Men det finns inga bra kvinnor”.

Det är som att musiken är helt ifrånkopplad från resten av samhällets idé och om vad jämställdhet ska vara. Att det är helt okej att människor på högt uppsatta positioner för vidare värderingar som doftar Anna Anka. Fär hur kan det pumpas in pengar i projekt som uteslutande anställer män? Hur kan vi tillåta att vissa studieförbund, med statliga bidrag, anordnar musiktävlingar för unga där 96% av deltagarna är grabbar, som i fallet med Studiefrämjandets Rockkarusellen i Dalarna 2010?

Någon kanske tycker att detta ämne känns uttjatat. Men jag vill mena att diskussionen alltid platt landar i ett ”Kom igen tjejer! Börja lira grabbarnas instrument! Ta plats!” Sen tar det stopp, man vågar inte fortsätta diskussionen- och det tror jag tror handlar om att detta i grund och botten handlar om fasttatuerade strukturer och makt, och det är känsligt att diskutera. När problemet sen kommer upp till ytan, blir det oftast minoriteten, de underordnade som i detta fall är brudarna, som ska lösa problemet och arbeta för ett bättre klimat. Och hur blir sen kvinnor bemötta när de tar sig in på mansdominerade ställen? Oftast ossynliggjorda eller motsatt- uppburna. Väldigt sällan sedda som norm. Man får vara med på nåder, och jag vet inte hur många gånger jag och mitt band har fått höra ”Alltså, ni hade inte kommit lika långt om ni vart killar”- en kommentar som lastar på ett ton av dåligt självförtroende.

Som tur är händer det grejer. Det finns alternativ, det skapas motstånd. Ett bra exempel är Rättviseförmedlingen, som i början av mars firade sin ettårsdag. Med sina 24 000 medlemmar på Facebook samlar Rättviseförmedlarna dagligen in namn på människor som inte annars syns och hörs. Exempel på efterlysningar kan vara ”Sökes: Man som kan föreläsa om genuspedagogik” eller ”Sökes: Aktiva kvinnliga artister/musiker/band” . Namnen sammanställs till listor som sen sprids som en löpeld till arrangörer och media via medlemmarna. Där och då mördas argumentet ”Men det finns ju inga!”. Det finns också ett pärlband av olika nätverk som arbetar med dessa frågor, och fler och fler festivaler arbetar för att ha en jämn representation på scen.

Häromdagen hojtade kulturministern (som hellre vill säga underhållning än kultur) och jämställdhetsministern (som inte vill kalla sig för feminist) att pengar ska satsas på att få kulturen mer jämställd. Bra initiativ. Men låt det då göras på riktigt – lägg ambitionen på att förändra strukturerna från botten, låt inte bara kortsiktiga åtgärder bli modellen. Då blir det bara som att kissa i brallan- skönt för stunden men inte ett dugg hållbart i längden.

Sara Parkman