18 oktober 2011

KRÖNIKA SIGNERAD SVEN MIDGREN

Hej Folkbloggen!

Sven Midgren här, skåning i förskingringen. Sara bjöd in mig att skriva lite här på Folkbloggen och jag börjar med att skicka in (en lätt bearbetad) version av en ledare jag skrev i Skånes Spelmansförbunds tidning i våras.


Efter avslutat årsmöte funderar jag som vanligt på varför Spelmansförbunden (både landskapsförbunden och riksförbundet) egentligen finns. Ibland känns det som om vi utgör en relikt från en svunnen tid, en kvarlämning från en folkmusikvärld som inte längre finns. Det är så mycket som är annorlunda nu jämfört med när spelmansförbunden grundades för sisådär75 år sedan. Antalet aktiva utövare av folkmusik och folkdans idag är många gånger större och spridningen mellan olika åldersgrupper och samhällsgrupper är också betydligt större. Sett på det här sättet finns det ett stort
medlemsunderlag för spelmansförbundet. Men frågan är hur många av dessa folkmusiker som tycker spelmansförbundet är en angelägenhet värd att betala för.
Sverige är idag ett starkt folkmusikland. Det finns gott om duktiga musiker, gott om folkmusikutbildningar på flera olika nivåer och med olika inriktningar, en uppsjö folkmusikföreningar med varierande verksamhet, otaliga spelmanslag, festivaler och spelmansstämmor.

Spelmansförbunden utgör en viktig länk bakåt till spelmansrörelsens rötter och historia, men det är viktigt att vi också hela tiden blickar framåt. Om spelmansförbunden ska stå starkt även i det 21:a århundradet är det mycket som behöver utvecklas. Styrelserna för SSR och landskapsförbunden tar alltid tacksamt emot förslag och idéer från medlemmarna men det är viktigt att inse att man också kan göra saker själv. Det behöver inte vara stort och svårt, har man en grupp som jobbar är det oftast roligt och ganska enkelt. Tillsammans kan vi lyfta spelmansförbunden och folkmusiklivet i Sverige till nya höjder.
//Sven Midgren

Sven Midgren

4 kommentarer:

Mulle sa...

Jag tänker ofta:Att vara med i spelmansförbundet är att prenumerera på en tidning. Eftersom "mitt" förbund knappt ordnar några aktiviteter och topparna är totalt ointresserade av medlemmarna; men däremot gärna vårdar minnet av hur det var på 70-talet. Precis som någon skrev i riksförbundets tidning tenderar just det här historiska att ta överhand,vilket säkert är trevligt för en del. Emedan de som är intresserade av musiken och gillar att spela mest blir frustrerade.Jag är anarkist,jag tror på folks engagemang, det kan ju vara därför det känns konstigt med en organisation där bara styrelse plus några få utvalda tillåts engagera sig. Gubbväldet.....

Karlsson sa...

Heja Sven!

Anonym sa...

Anledningen till att jag lämnade just Skånes Spelmansförbund var att vissa personer i styrelsen har varit duktiga att främst förse sig själva (och sina närmaste) med fördelar av sin position (t ex sökt/fått bidrag i förbundets namn till olika projekt, där man själv och slutet valt ut deltagarna).
--
Att hålla på sina favoritsysslor och inte släppa in andra som vill hjälpa till (eller har idéer om förändringar) har också förekommit. Detta samtidigt som man gnällt över att så få vill hjälpa till och av tidsbrist inte hunnit få gjort (det som man ville ha för sig själv) i tid för att det ska bli smidigt för övriga inblandade.

Sån't sänker viljan att bidra med ideellt arbete eller att ens vara medlem. -Radikalt.
Man kanske stärker sig själv, samtidigt riskerar man sänka andra.

Anonym sa...

Förslag och ideer, tja. Man kan ju börja med att fundera över vem spelmansförbunden ska vara till för, av vilken anledning man själv sitter i styrelsen, vem man ska arbeta för osv. Samtidigt som man är klar och tydlig inför medlemmarna så de vet vad som gäller, om det är något man ställer upp på och vill bidra till.
Sedan hade det ju inte skadat om man fått reda på, FÖRE, beslutande möte, vilka personer som valberedningen tänkt sig ska hamna i styreslen. Det går ju inte som medlem på fem minuter, under mötet, snabbt samla opinion om man tycker att det är käpprätt åt skogen.

Skicka en kommentar