STÄMMODEBUTANTEN EMMA NORDUNG SKRIVER

Det luktar som en sval och utvädrad bastu när vi tar några försiktiga steg in i den tomma och dunkla Norra logen i Ransäter.
Bastu. Just det. Bastu är det första och enda jag associerar till när den överväldigande lukten av träpanel tränger sig in i näsan. Jag tänker morfar, simhallen och färdigskalad apelsin i plastpåse.
Inte bodapolska, bakmes och Jägermeister.
Jag är en kvalificerad o-nörd på folkmusik, kanske till och med en outsider.

Inför Ransätersstämman såg jag två scenarion framför mig. I det ena skulle jag ligga ensam men ganska nöjd och lyssna på P1:s Filosofiska rummet i tältet större delen av tiden. Kanske skulle jag dricka en öl eller två och byta några ord med den av mina vänner som för tillfället inte hade ett instrument i munnen eller famnen och sedan sätta lurarna i öronen igen.
I det andra skulle jag utan omsvep bli uppslukad av den folkligt magiska stämningen, känna musiken slå an något uråldrigt i min själ och plötsligt ha på mig vit linneklänning. I famnen på en solbränd yngling skulle turerna i polskan komma helt intuitivt och vi skulle dansa i ringdans och springdans över ängarna hela nätterna.

Trots att båda alternativen skulle gå att stå för, de går liksom all out på olika sätt, var jag inte så sugen på något av dem. Visst, ensam i tältet skulle jag inte riskera att känna mig dum, okunnig eller utanför. Men det skulle bli fruktansvärt tråkigt. Å andra sidan, om jag skulle förlora mig till näcken eller motsvarande skulle jag samtidigt förlora min hälsosamt kritiska själ. Ett svårt val.

Ni som har varit på stämma tidigare blir nog inte förvånade, verklighetens Ransäter blev inte som någon av mina föreställningar. Det blev snarare som lite av båda. Det var visserligen jag som gick och la mig först, medan buskspelet var i full gång runt omkring, men innan dess fick jag faktiskt stundvis flyga över dansgolvet med hjälp av tålmodiga vänner, bada i den löjligt spegelblanka älven, tralla liv i ett dansgolv, dricka öl och äta korv och svettas framför scenen i en överfull loge. Dock utan linneklänning. Men det var det heller ingen annan som hade.

Trots att jag inte spelar och inte kan snurra ordentligt, så skuttar jag schottissteg mellan hyllorna på jobbet på måndagsmorgonen. Det blir nog fler stämmor.

//Emma Nordung