GÄSTBLOGGARE: HANNA ANDERSSON OM RANSÄTER

Så var det dags igen, knappt en vecka efter Hovrastämman slogs portarna till Ransäters bygdegård och den 41:a Ransäterstämman upp. Och nog är det skoj med stämma alltid, då varje spelmansstämma har sin egen karaktär. I Ransäter är det någon sorts hybrid av festival och stämma, till exempel. Man kan välja att gå på en massa olika konserter, dansa natten lång eller bara sitta i ett förtält och spela hela helgen.

För mig handlar spelmanstämmor kanske allra mest om det eviga vandrandet. Att vandra runt på campingen och stämmoområdet för att träffa folk, se vad som händer och kanske hitta ett jam som är lite bättre än det förra man var på kan ta nog så mycket tid av en helg. Men det är kanske där stämmans själ sitter? För det fina är ju just det, att träffa och prata med människor man känner och tycker om, slå följe med någon ett tag och hinna uppdatera sig om vad som sker i personens liv just nu. Folk man inte träffat på i alla fall ett halvår kommer dit och man får äntligen se dem i livs levande form igen (Facebook i all ära, men det slår inte IRL).
Det finns olika sorters sätt att återse någon på, alltifrån de som ropar från långt håll och kommer en springande till mötes, till de som smyger sig fram för en hård kram. Sant är i alla fall att det är lika mycket kärlek och ”tycka om” i både det högljudda och det lågmälda.

De här bilderna visar några av de människor som gjort Ransäterstämman år 2011 för mig.

'

//Hanna Andersson, text och foto.