Nå, här är en iakttagelse jag gjorde för några veckor sedan, som visar att folkmusikintresset ibland finns där man inte väntar sig.
I slutet av maj hade jag fått i uppdrag att under 2x2 timmar föreläsa om västerländsk konstmusik på Folkuniversitetets instrumentbyggarakademi, strax norr om Stockholm.
Årets årskurs 1 är en otippat stor samling elever (14 st mot vanligen ca 3-5) och trots att skolans ambition är att även utbilda fiolbyggare, är det just nu enbart gitarrbyggare som sökt utbildningen.
Dessa extremt instrumentfokuserade elever, alla utom en killar, de flesta kring 25 år, skulle undervisas om västerländsk klassisk musik för att placera in deras musikinstrumentintresse i ett sammanhang. Det var många yviga skägg och tatuerade armar i lokalen. Och många fantastiskt fina gitarrer i verkstäderna intill, från alla årskurserna.
Det började trögt. Sent en eftermiddag när solen skiner var min redogörelse för den tidiga polyfonin, Notre Dame-skolan och den första notskriften inte så upphetsande. Inte heller musiken av Hildegard av Bingen, Perotin och Anonymous var något som auditoriet gjorde vågen över. (Jag hade också markerat min kulturgränsöverskridande ambition genom att inledningsvis kontrastera västerländsk flerstämmighet och transponeringsmöjlighet med avsaknaden av desamma i det modala arabiska maqam-systemet respektive indiska ragor.)
I racerfart rullade vi oss fram till Beethoven. Första tvåtimmarspasset slut. Ut i solen. Hade väl gått okej. Avslutande elevdiskussionen föregrep samtidsföreläsningen dagen därpå och handlade om de orkesterprogram med dataspelsmusik som ges i (fullsatta) konserthus runt om i världen. Då steg intresset markant.
Dagens enda skrattsalva hade kommit när jag, under avsnittet om Bach, klippte in en bild av Yngwie Malmsteen, som under artistnamnet Yngwie Johann Malmsteen spelade sin Concerto Suite for Electric Guitar and Orchestra in E Flat Minor Opus 1.
Dag två var lättare. Romantiken har anknytning till goth-(sub)kulturen och kunde illustreras med Goyas målningar och referenser till det undermedvetna och 1800-talets nationsbyggandes sökande efter identitet i äldre tiders (grymma) sagor.
http://www.paksplace.com/SleepOfReason.jpg
När vi kom till 1900-talet kunde vi spåra dagens ambient-musik tillbaka till Satie, technomusik tillbaka till Stockhausen och Pierre Schaeffer och noise-musik till de italienska futuristernas intonarumori-monstrum.
Det tysta stycket 4’33” av John Cage väckte också intresse, liksom minimalismen. Men när det återstod ungefär 10 minuter kom en fråga från en student, lite blygt, nästan under lugg: ”Kommer du att ta upp nånting om folkmusik? För det är jag intresserad av.” Det intresset delades av fler. Någon hade varit på spelkurs i Skåne. En annan trakterade fiol sedan barnsben. Åhå, minsann. Fördomsfullt hade jag trott att dessa byggar-hipsters enbart hade sina egenbyggda gitarrer för ögonen, både att frambringa med sina egna händer och sedan att spela på. Nej, de ville att undertecknad skulle återkomma med föreläsning om folkmusik, både från Sverige och andra traditioner. Så gärna! Med ett bokstavligt avstamp i polskedansen och den nästan transcendentala upplevelsen att dansa natten lång på Ransätersstämman (dock länge sedan jag gjorde det nu, det medges…) över i polskan och några av dess otaliga varianter: Bingsjö, Boda-häng, triolpolskor m.m. Och så alla instrument: fioler av olika slag, dito nyckelharpa, säckpipa, spilåpipa – och sången! Trallen, vaggvisor, ballader… Visst, jag kommer gärna tillbaka och föreläser och spelar musikexempel. Snacka om privilegium att få entusiasmera om musik!
/Kalle Tiderman
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar