RESiDANS OCH PREMIÄREN- SIGNE LEMHAGEN BERÄTTAR

Vi är precis i mitten av föreställningen. Långsamt har vi arbetat oss fram mot publiken, lämnande ett spår av toiller (klädskisser) efter oss. Och så plötsligt blir det bråttom. Allt skall i ordning, koncentration och kläder på sin plats och upp på scenen. Inta position, strålkastarna på, musikerna spelar och dansarna dansar, alla sjunger; In kommer far, full som han var, drämde sin task i bordet. En traditionell visa som vi lärt oss i muntlig tradition.

Föreställningen DANS MED VUXNA ha två delar . Första delen är mer experimenterande, andra delen är mer gestaltande och båda delarna diskuterar vad det innebär att vara barn och vuxen med sånglekar som hjälpmedel. Nu är vi i mitten med lika mycket kvar som vi redan gjort. Kan det bli bättre?

Veckan innan premiären var precis som den skulle. Det var finslipning, förväntan, nervositet, internskämt, ändringar i sista minuten, tågresor, rumpsparkar och kärlek. Och så plötsligt faller allt på plats och blir självklart.

Nu, dagen efter premiären känns det på sätt och vis som att vi står kvar där, mitt emellan Så går vi runt kring ett enerissnår och In kommer far. Mitt emellan process och turné. Och nej, mycket bättre än såhär kan det nog inte vara.

Jag är så lycklig och stolt över att få vara med i det här projektet och jag vill passa på att tacka alla de som jobbat så hårt för att jag ska få stå i mina kallingar och stryka ett par osynliga strumpor.

Speciellt tack till Carl Olof Berg som lett vägen genom snåret, tack till Petra Eriksson som vi alla vet har lagt in sin själ i projektet och ett stort tack till mina med-aktörer. Det finns inga människor vid vars sida jag hellre ville stå och vråla.
//Signe Lemhagen