Ibland skriver jag krönikor för musikmagasinet Lira, och i det färskaste numret går det att läsa följande text om finkultur, opera, musikaliska gränser och annat som rör området kring kulturpolitik.
//Sara
Första lektionen i Kulturhistoria under gymnasiet fick alla i klassen svara på frågan: vad är kultur? Jag har ingen aning om vad vi svarade, men jag tänker att det är en fråga som sannerligen borde tas upp oftare. Nu verkar det mest som att det är ramarna är bestämda sedan Gustav Vasas tid och dess regler är inristade i fornlämningar mitt i ett världsarv. Tänk bara på hur graffiti behandlas. Tänk på vilken musik som anses fin eller ofin. Finkultur och ful-dito.
Jag går igång när jag läser sliskiga livsstilsmagasinet DN Söndag där journalisten Leo Lagercrantz skriver om sin längtan efter att få fly från Disney och annan barnkultur in i den förgyllda finkulturens värld – Operan. Där kan han slippa vardagens brus och njuta av den goda kulturen. HERRE GUD, JAG BALLAR UR! Borgarna från förra sekelskiftet ringde och ville ha tillbaka sina kulturideal.
Att i dag mena att en viss konstform är bättre än någon annan känns sjukt. Också för att det mer blir som ett attribut för att uttrycka en klasstillhörighet och en livsstil. Opera – en schysst accessoar till Lagercrantz kulturtrevliga kostym.
Men det här sättet att betrakta kultur innebär faktiskt att man förminskar den. Begränsar dess potential.Om sammanhanget eller förpackningen blir huvudsaken tar man ju bort fokusen på hur musiken faktiskt musiken låter. Plötsligt blir det status, politiska idéer eller gamla traditioner som blir det väsentliga.
För på samma sätt som när nationalister vill nalla på folkkultur, känns det inte heller superfräscht när en samhällsklass ska abonnera på en sorts musik. Jag tänker att musik konstant är föränderlig och att så fort nån bestämmer hur den ska vara så dör den. Hade jag varit klassisk musiker anställd på en opera hade jag tyckt att det känts ganska tråkigt att vara inplacerad i ett finkulturellt fack. Trångt och okreativt. På samma sätt är det för folkmusiker som trängs ihjäl i andras fördomsfulla uppfattning om hur en folkmusiker bör vara.
Nu kanske någon avfärdar det hela med att det är en lösryckt idé som är på väg bort och som enbart frodas i samhällets övre skikt. Tyvärr. Så ser det inte ut. Låt oss för ett ögonblick ta på de mycket spännande bidragsglasögonen. Staten kastar ur sig 1,5 miljarder per år som fördelas till landets musiker, institutioner och organisationer. För att dessa pengar ska delas ut korrekt och demokratiskt finns det ett dokument med fina ord. Ord som ” kvalitet, nyskapande, kulturarv, mångfald, mångsidig kultur, alla hela landet” ska sätta ribban. Vill ni veta hur fördelningen ser ut mellan genres? Enligt en undersökning gjord i våras av Handlingsplan för Folkmusik (ett gemensamt projekt av Rfod, SSR, ESI och Folkdansringen), är det 82 % av bidragen från staten som går till konstmusik. Åttiotvå. Det är jättemycket pengar. 4,5 procent går till folkmusik och sex procent till jazz. Det är skevt. Att då Leo Lagercrantz i sin krönika lyfter fram vikten av att bygga ett nytt operahus i Stockholm gör ju det hela ännu tråkigare.
Jag citerar Lagercrantz: ”Vi behöver en smurfri zon där kultur är på allvar. Vi behöver en plats för exklusiv vuxenkultur” Ja, nog är det rätt att kultur inte bara är viktigt för växande knoddar. Men ett nytt operahus, så stort så att Sydneys framstår som ”små svampar” (Jag raljerar inte, bara fortsätter citera Lagercrantz), är kanske ändå inte det mest kostnadseffektiva sättet att fixa exklusiv vuxenkultur. Satsa pengarna på att leva upp till de kulturpolitiska målen istället- kultur till hela landet som får vara kreativ, nyskapande och mångfacetterad Tänk om det var så, att de kulturpolitiska målen verkligen levde på riktigt. Det vore fint och väldigt exklusivt i ett land där det oftast är för mycket snack och lite hockey.
Etiketter sätts på musik hej vilt och används för att illustrera olika kulturer och idéer. Vi borde lämna det bakom oss, för det känns inte värst konstruktivt eller relevant. Det finns ändå massa luckor i vår musikhistoria- fenomen och musik som aldrig har lyckats tryckas in i snäva ramar. Musik är musik, och för att den ska få leva, frodas och utvecklas behöver den helt fria tyglar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar