BINGSJÖS INVIGNINGSTAL

Jag fick den enorma äran att hålla invigningstalet på årets Bingsjöstämma. Fint och stort och väldigt märkligt. Här är i alla fall talet.
//Sara


Kära fina Bingsjö, kära dansälskare, kära gamla rävar, kära hembygdsfantaster, turister, folkdräkter, nyfikingar, ekvilibrister, spädbarn, tanter, buggar, hippies och ja alla ni andra. Vilken ära att få stå inför alla er och inviga årets roligaste och finaste händelse. Den 42:andra Bingsjöstämman 2011.


Jag minns när jag som sexårig liten sparv gick hand i hand med pappa och hur jag anddräktigt sa till honom ”pappa. Jag vill börja spela fiol. Jag vill ha en”. Hade jag bett om att få en hockeyutrsutning eller en minicross hade jag misslyckats. Men strax efter fick jag världens finaste lilla minifiol i julklapp, och jag var ett mycket lyckligt barn. I två veckor innan jag började ta lektioner. Jag hatade det, pappa fick muta mig med godis för att jag gå på lektioner och jag tyckte folkmusik var det värsta som fanns. Sjukt töntigt. Men nånting hände när jag var 13 och hittade progg hits på biblioteket, och plötsligt blev fiol det roligaste och här står jag nu, mitt i meckat av folkmusik. Jag vet inte vad som hände, men jag blev torsk på folkmusik och det är jag glad över idag. Sjukt glad.


För mig handlar folkmusik om nödvändighet, om livsviktighet och självklarhet. Jag måste få spela musik för att må bra. Jag kan komma på mig själv vandrandes i ett storstockolm knäppa fingrarna i tretakt. Och det är livsviktigt, för vad tusan skulle jag annars få luft ifrån? Ni vet när en hör en polska som är så fruktansvärt bra och i andra reprisen så bara exploderar allt och det känns som att bli pånyttfödd igen. Livsviktigt. Och lika mycket en självklarhet är det. Folkmusik är folkkultur och kultur är tametusan världens viktigaste grej. Ett samhälle utan kultur 'r som en spelmansstämma utan ett invigningstal. Höhö. Förlåt, spelmansstämma utan musik.


Jag tänker mig såhär, i dessa tider av politisk virrighet, kriser hit och dit, så kanske det är bäst om vi låter en van invigningstalare sköta biffen. För vem är lilla jag att hålla invigningstal ung brud utan varken högskoleutbildning, folkdräkt eller zornmärke?


Jo, jag är nog visst värdig detta uppdrag. Skämt åsido, men visst är det rätt många politiker som försökt formulera den svenska folkmusikens värde, både åt högerhållet och till vänsterhållet. Det är spännande att vår genre har en så stark politisk sprängkraft. Det säger något om styrkan i kulturen. Som ett smärre lyckat folkhemsideal kanske. Folkmusiken som en vacker utopi.


Men allt är inte heller guld som glimmar. För det är lätt att vi glimmar till och säger "jojomen, i vår folkmusikvärld får alla plats och vi har det jämställt " bullshit. Det är bara att kika på fördelningen av män och kvinnor på scen och jämföra det med fördelnignen bland män och kvinnor bland alla musikanter. Skev. Det handlar om osynliga regler, förväntningar, normer och strukturer. Och det kan vara lite obehagligt att prata om. Fast sjukt viktigt. Vi är inte villiga att se de strukturer som håller uppe denna skeva bild. Ibland kan en verkligen tro att folk lever efter devisen att mäns kromosomer är formade som f-hål vilket ju gör att vår förmåga att lyfta fram, uppmuntra och pusha kvinnor blir sämre.


Och jag tänker på det här med hierarkier . Någon har sagt att det är bra med hierarkier inom folkmusiken. Det tror jag inte en sekund på. Hierarkier skapar rädsla och prestige, och är absolut inte utvecklande för genren. Lena Willemark sa i sitt tal för några år sedan att det bara är generaler som sätter gränser, inte musikanter. Lena, du har så rätt, men det är hela tiden viktigt att vi fortsätter hålla denna idé levande och viktig!



Så vad har vi då för aktuella normer 2011?


Jag och min vapendragare Samantha har gjort en lista som vi kallar "whats hot in folkmusikvärlden"



1. Vara man/gubbe/pojk
2. Vit
3. Komma från Hälsingland/Dalarna
4. Gubbkeps och linneskjorta
5. Aprak
6. Vara framkrystad i tretakt med blod bördigt från Lapp Nils
7. Känna alla gubbar med cred
8. Patriotisk för sin hembygd.


varför ska jag nu in och pilla i sånt här? Vi har väl det bra som det är i vår mysiga lilla bubbla? jo, det finns en tanke. För vi talar rätt ofta om att vi vill locka nya människor till genren, få folk att öppna ögonen för denna kulturen, kan det också vara bra att se vad vi kanske utstrålar. Det kanske inte alltid är så enkelt att förstå sig på denna värld och dess innehåll, hierarkier, regler och normer.


Det är lite som att analysera en bra när en övar-låt hitta njutningarna se skavankerna och vars det skaver.

Jag tror på självförbättrande. Jag är ung, och jag och min unga generation har priviligeiet att få säga ifrån och vilja förändra. Den unga generationen måste få förändra, som det alltid har varit. Annars hade vi stått med våra sabla benpipor och grymtat.


Men vi måste våga se dom för att välja om vi vill ha dom eller inte. För det finns ju också många bra normer.


Jag tänker på mötet med min första stora folkmusikidol. Jag hittade en skiva med ångermanlandslåtar där anders eriksson och håkan olsson spelar. Jag blev frälst och tyckte att det var det finaste jag hört sen jag konfirmerat mig. Jag tog mod till mig och ringde helt sonika upp Anders en dag i januari för tre år sen. För jag ville lära känna en av männen bakom den fantastiska musiken. Och inte kändes det som ett stort steg att ringa upp. Enkelt. Ett tag senare möttes vi på hovra och jag fick spela med dom, och jag var salig och lycklig i säkert tre år efter den händelsen. Två gubbar och jag. senare åkte jag hem till anders i gottne utanför Övik och spelade ännu mer, och när jag sen dundrade nerför höga kusten log jag brett. Och det är nog det här som jag tycker är det allra bästa med folkmusiken. Att min idol plötsligt står där spelbar och vill spela med mig och när vi spelar pickar mitt hjärta alldeles ivrigt och lyckligt, för det sitter ihop och musiken blir ett och phuw. jag blir alldeles yr av bara tanken. Kärlek, kan en konstatera.


Jag tror att folkmusik kan vara en del av en utopi. Människor från hela landet möts, en möts över alla åldrar och advokater lirar fiol som besatta tillsammans med en barnskötare. Ni fattar. Fet mix. Vi lämnar fiollådor i diken eller i tält och litar på varandra. På dansgolvet är det blandat, kvinnor dansar med brudar och män med tjejer som dansar med barn som dansar med nybörjare som dansar med en folkdräkt som shejkar med dreads. Och det finns en öppenhet mot det som är nytt och det som är annorlunda. De flesta festivaler som idag presenterar svensk folkmusik presenterar också världsmusik. Det är ingen slump. Det sitter ihop. Musiken och dansen är ett och där förenas vi. Tänk om resten av samhället skulle se ut så. Utopiskt. Så folkmusiken kanske har en gnutta av utopi inom sig. Och där är Bingsjö den största högtiden.


Så, låt oss sedvanligt klippa band för så ska det ju göras på en invigning. Jag tänkte klippa i ett osynligt band, och det är bandet mellan folkmusik och utestängande krafter, bandet mellan folkmusik och gränser och bandet mellan folkmusik och pissiga normer men framförallt låt oss knyta band musik, människor, dans och kultur på årets bingsjöstämma som jag härmed förklarar öppnad!