Återigen lite torka. Huga. Jag måste skärpa mig. Fast det går inte. Det är sommar och för tillfället är jag rakt upp i skogen, två mil utanför Ramsele. Min mobil fungerar inte här, och knappt internet heller. Jag är i Skogsnäs, en av Sveriges första och äldsta kollektivbyar. Det är fedt. Det är hippies och söta barn och älv och skog. Jag medverkar som musiker i en teaterföreställning om trakten-
"Sången om Taråberg". I första akten ser jag ut som en tvättäkta jänta från "Svenska låtar". I akt två liknar jag mer violinisten i typ Skäggmanslaget kanske. Spexigt är det i alla fall. Och på ett sätt är det rätt skönt att isolera sig från omvärlden ett slag. Fint också att stå i ett orkesterdike och bara vara musiker, att inte alls vara i frontlinjen och i fokus. Göra sitt jobb. Fast det är skitsvårt att lära sig polskor efter noter. Kompositören skickade mig en bunt för några veckor sen, och kära nån så mycket längre tid det tar att få det att svänga gentemot när en lär sig via gehör.
Förresten- ett snorkul citat som jag hörde häromveckan: "Att ha med sig flickvän på stämma är som att ha med sig en kaffekorg till restaurang".
Med dom orden tackar jag för mig för denna gång, och vandrar ner till mitt tillfälliga skogskollektiv.
Puss
//Sara
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar