ETT BREV TILL ALLA NATIONALISTER DÄR UTE I ETERN

Som Folkbloggen skrev förra veckan, medverkade jag, Sara, i en paneldebatt om nationalism och folkkultur på Skansen i fredags. Det resulterade i ett allmän panik bland nationalister, och en taktik som går långt under allt vad värdighet heter. Här och här kan ni läsa mer om detta. För att göra det hela något överkomligt skrev jag ett brev till vederbörande:

Kära nationalister. Kära näthatare. Kära sverigedemokrater. Kära nationalsocialister. Jag vill berätta en hemlis för er. Jag är er hemlige vän.

Det trodde ni inte om mig va? Att jag, den rabiata mångkulturvurmande feministsubban, skulle säga det? Men jo, så är det. Jag tänker aldrig börja göra som ni. Förakta. Och förakt, det är vad ni pysslar med just nu. Och det skapar rädsla. Det gör mig besviken och arg. För jag vill er väl. Jag är er vän. Och ni är så rädda, så små. Det är enkelt att stanna kvar i rädslans klor, det krävs ingen direkt prestation. Ett skönt läge som legitimerar korkade, kränkande och hatiska handlingar.

Det jag föraktar är det som kommer ut ur era käftar, de okunniga ord som ni tillåter er själva att skriva. De ord som skrivs för att skapa ännu mer rädsla.

I Sverige har vi åsiktsfrihet, tack och lov. Men det innebär också ett ansvar. Alla åsikter är värdefulla, men när ordens nyans är blodröd och handlar om att skapa barriärer mellan människor går det inte längre. Vi måste säga stopp. Tack, men nej tack.

I måndags började jag min treåriga utbildning på musikhögskolan i Stockholm. Jag ska läsa 180 högskolepoäng svensk folkmusik, alltså tre år av folkkultur deluxe. Jag lovar, jag vet vad jag talar om.

Att ni i era nationalistiska sammanhang väljer att kidnappa folkkulturen är bara ett okunnigt och töntigt spel för gallerierna. Jimmie Åkesson valde att bära en (hyrd) folkdräkt under riksdagens öppnande förra året för att symbolisera er syn på svensk folkkultur. Jobbigt läge för er, då all svensk folkkultur bygger på inspiration och influenser från världens alla hörn. Kultur är inget statiskt och det vi i dag kallar ”svensk folkmusik” är en etikett som skapades under 1800-talets nationalromantik. Folkkultur utvecklas ständigt och är beroende av olika människors bakgrund och berättelser. Allt annat vore döden.

I fredags deltog jag i ett seminarium på Skansen som handlade om folkkultur och nationalism. Jag, multimusikern Ale Möller och två forskare i idéhistoria diskuterade bakgrund, framtid och vilka strategier som bör användas för att folkkultur inte ska bli ett vapen i nationalisternas händer. I samband med detta blev jag intervjuad i SVT:s Kulturnyheterna där jag jämförde nationalism med ett hus byggt av asbest. Det är trevligt att känna en stolthet över sitt ursprung, men väggarna för vår nationalstat är byggda på giftiga värderingar. Det är klart att det uppstår konflikter då och då när grunden inte längre rimmar med dagens samhällsvärderingar.

Kort därpå lade två av era nationalistiska nättidningar upp artiklar om debatten, varav en text enbart handlade om mig och om vad jag sagt. De tillhörande kommentarerna är nog bland det mest underhållande och fruktansvärda jag läst. Jag blir tillskriven epitet som judinna, tattare, maoist och subba. Bland annat. Dessutom har ni plockat fram information om mina föräldrar och deras bakgrund. Humorn ligger i de etiketter ni sätter på mig, smärtan i er handling och att ni lagt ner tid på att gräva i mitt liv. Jag grät. I en timme. Sen hoppade jag sönder min säng och skrek ut min ilska och bestämde mig för att festen minsann fortsätter. Jag tänker fortsätta dansa polska till revolutionens musik. Att ni hänger ut mig och mina finaste föräldrar som har indoktrinerat mig till att agera utifrån en human människosyn gör mig både arg och stolt.

Nationalister, glöm aldrig att jag er hemlige vän. Jag bryr mig om er. Ni måste inte hata. Det finns andra sätt att tackla rädslan. Vi är tusentals som kan hjälpa er.
//Sara Parkman