Ångermanlands spelmansförbunds ordförande Liselott Norlin, skriver denna betraktelse kort efter avslutad spelhelg. Och nog är det många som kan hålla med...
Det är något visst med kurser i folkmusik – människor som inte setts förut blandas med välbekanta och det uppstår musik nästan automatiskt. Oavsett om det är spelpass eller rast, spelas det, filas det, putsas det på noter, slingor och repriser. Det har ingen betydelse ifall man är halvproffs eller nästan nybörjare, alla lär sig något nytt och gör nya saker med musiken.
Jag kommer ihåg när jag gick min första folkmusikkurs när jag var 16 eller så – vi spelade hela tiden trots att repertoaren var begränsad (låtarna går ju att spela flera gånger) var ständigt hungriga på nya låtar, nya stämmor, nya klanger och nytt sällskap. När jag åkte hem, var jag alldeles salig med polskor som ”spelade” i huvudet så jag inte kunde somna. Helt uppskruvad, hypervaken, nästan ”hög” på musiken – samma känsla som uppstår än i dag när det går så där riktigt bra och jag får spela med dem jag tycker om och njuter av att spela med – marken känns inte under fötterna och jag blir ett med musiken i ett flöde av toner som talar direkt till mitt inre utan hindrande slussar eller filter. Musiken blir till bränsle som i sin tur blir till skydd mot en del av livets prövningar. Att spela är att vila även om man spelar med hela kroppen så man blir varm och kanske svettig. Nödvändigt avkopplande från verkligheten, ren medicin som gärna får överdoseras och jag överdoserar gärna!
Jag tyckte det var lika vemodigt att vid varje kursslut skiljas från mina kamrater, nya som gamla, och så alltid fram emot nästa kurs, kunde nästan inte ”sjå” mig. Samma känsla infinner sig även idag – nästa kurs kommer i november, bara att ”sjå” sig då…
//Liselott Norlin
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar