En festival är oftast bra. Det är liksom inbyggt i namnet. Det ska vara mycket och det ska vara mångfacetterat och det ska vara bra. Lite mer än en fest.
Umefolk har för mig alltid varit bra. Jag har varit där varje år utom ett sen 2003 då det fortfarande hette Umeå Folkmusikfestival. Jag har sett konserter där som påverkat mig enormt mycket.
I år var bästa Umefolk hittills för mig och jag har hört andra som sagt samma sak. Varför? Jag vet inte! Men vad som gör en festival bra är delvis en blandning av allt det där jag skrev ovan. Men viktigast är ändå stämningen. För mig var årets festival full av gemenskap och samtidigt en öppenhet för olikheter. En stämning och en känsla är väl oftast subjektivt upplevd. En känsla av gemenskap hos några kan lätt förstärka ensamhetskänslor hos andra. Jag har upplevt det ibland på festivaler, just pga den där strävan efter intensiv kollektiv lycka.
Min subjektiva känsla är den här gången lycka och tacksamhet. Jag hörde musik i världsklass, dansade mig galen, träffade några av mina bästa vänner, spelade solokonsert, spelade på en frisörsalong (jätteroligt!), blev friserad av de kreativa frisörerna på plats i Folkets hus, spelade till dans under Ålidhemskyrkans kyrkkaffe(!!) där danser med prästen auktionerades ut(!!!), såg en pampig invigning som var totalt gränsöverskridande och spred glädje, nyfikenhet och kärlek, samt fick höra av andra om ett rekordhögt antal deltagare i årsmötet för Västerbottens spelmansförbund. Som en vän berättade: Hon var helt speedad hela söndagen trots att hon bara sovit tre timmar på natten. Hon hade helt enkelt inte fått nog! Årets festival hade givit henne så mycket energi!
Tack Umefolk, vi ses igen!
//Sunniva Abelli
 |
| Allspel! Foto: Peter Ahlbom |
1 kommentar:
Hej Vännen! Jag är fortfarande speedad! Många kramar!
Skicka en kommentar