Som danspedagog är vad man förmedlar i sin undervisning av största intresse. Jag har särskilt intresserat mig för att skapa en undervisning som inte begränsar deltagarna utifrån kön, bakgrund, och sexualitet. Folkdansen som socialt fenomen idag är grogrund för ett reaktionärt och ur genussynpunkt medvetet dansande, samtidigt som det ibland framstår som de konventionella könsrollernas högborg. Mycket har hänt, men mycket finns kvar att göra. Jag är övertygad om att det är i arbetet med nybörjare som man kan skapa bäst förutsättningar för ett tillåtande, obegränsat dansgolv. Det är viktigt att ge dem möjligheterna att själva välja hur de vill utforma sin dans.
Centrala värden, som att man får dansa som man vill, och att man eftersträvar att vara jämställd i dansen, är det antagligen ingen som sätter sig emot. Men hur är det i praktiken? Vem får vilken roll i pardansen? Och vilken värdering lägger man i att dansa på höger respektive vänster sida i polska? Inte för att någon skulle mena att endera sidan är mindre värd, utan den intressanta frågan är vilken agens man tillskriver sig, beroende på vilken sida man dansar på. Och kanske beroende på vem man dansar med?
Att placering inte är kopplat till kön ser jag som allmänt accepterat (även om det sociala dansgolvet ofta brukar visa något annat), så vi har kommit en bra bit på väg mot ett jämställt dansgolv. Men jag frågar mig själv om hela föra-följa-idén alls är meningsfull och hälsosam. Är det inte intressantare med två jämlika individer som dansar? Där dansen och individen är i fokus, istället för sociala konstruktioner? Där båda personer i en pardans har samma möjlighet att utforma och påverka dansen? En pardans där båda har lika stor agens? I min undervisning arbetar jag inte med föra-följa-roller, eftersom själva orden och idén bakom dem medför en begränsning av handlingsfriheten och agerandet hos dansaren.
Jag arbetar mycket med traditionsformer i folkdans. Jag har intresserat mig för hur folk dansade förr. En drivkraft ligger i att förstå vad som utgör essensen av en viss tradition. Vad som gör en bodapolska till en bodapolska. Detta är även knutpunkten i min undervisning. I det arbetet ser jag ingen motivation eller anledning att arbeta utifrån dagens sociala normer. Dansen står över allt sådant. Den är sig själv. Essensen ligger inte i personernas kön, eller i rollfördelningen. Det ligger i musikaliskt förhållningssätt och dansteknik. Jag har valt att bryta ned dansen från man-kvinna, förbi föra-följa, ned till två kompletterande tekniker. Sett på det sättet finns det heller ingen anledning att knyta endera tekniken till en specifik sida i paret…
//Klas af Edholm
Klas af Edholm är folkdanspedagog, och läser sista terminen på kandidatprogrammet i danspedagogik vid Dans och Cirkushögskolan i Stockholm.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar