Ikväll (torsdag) kan ni se föreställningen på Sveasalen i Leksand och imorgon på Dalarnas museum i Falun.
Här skriver dansaren Anton Schneider ner sina reflektioner kring veckorna som varit och att vara dansare i föreställningen DANS MED VUXNA.
Halvvägs genom turnén, två veckor bakom oss och två framåt. Det är händelserika veckor och under resans gång har föreställningen mognat i mötet med publiken och av den tid vi tillbringar tillsammans på scen. Sammantaget har det gett en fördjupad förståelse för föreställningen och jag upplever att vi får möjlighet att ge mer uppmärksamhet till varandra och till det som händer på scenen.
En av de stora behållningarna med att spela föreställningen är just mötet med publiken och det är tydligt att det är i samspel med publiken som varje föreställning tar form. Den har en uppbyggnad och ett anslag där samspelet med publiken är centralt vilket gör att ingen föreställning blir den andra lik vilket i sig gör varje föreställning spännande för mig som är på scen. Samtidigt med denna insikt om att publiken har en viktig roll i föreställningen så funderar jag på vad vi egentligen gör, jag vet vad jag gör, moment för moment, genom hela föreställningen men på frågan vad det är för en föreställning har jag inte något färdigt svar. Den bjuder in till kontakt och kommentarer. Ett uppfordrande anslag som söker uppmärksamhet hos publiken -lyssna på mig, se vad jag gör. Bjuder in till reaktioner med både utskällning, avklädning, halvnaket men också sirligt-stilla. Trots att vi spelat den 16 gånger så får jag bli svaret skyldig. Så långt kan jag säga att det är en dans- och musikföreställning som inbegriper många andra uttryck som både tal, sång och annat agerande.
En annan aspekt av att spela samma föreställning många gånger under denna turné är min vilja att behålla det öppna och improviserade och inte låsa in mitt agerande i ett mönster som bygger på hur jag upplevt föregående föreställningar. Jag vill gå på scen varje gång med inställningen att allt kan hända, att inget är bestämt, för att på så sätt skapa maximal möjlighet för dem i publiken att uppleva sin egen resa genom föreställningen. En tendens som jag märker av och aktivt förhåller mig till är att jag får förväntningar på hur det vi gör ska tas emot av publiken och om jag låter dessa styra mitt agerande så blir det som att skriva betraktaren på näsan istället för att lämna tolkningen fri till den som ser på.
Kontentan blir att det är en föreställning som växer fram i samspel med publiken samt att den av mig kräver att jag släpper mina förväntningar på hur det vi gör ska tas emot för att därigenom lämna över tolkningen av vad det är som händer till de som sitter i publiken.
//Anton Schneider
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar