2 juni 2013

TANKAR KRING FOLKMUSIK OCH GENUS

Förra måndagen var det som sagt projektet Ta Plats grand terminsfinale på Stallet i Stockholm. Jag var inbjuden att tillsammans med Lena Willmark och Eva Saether diskutera hur det är att vara tant/brud/kvinna/tjej i folkmusiksvängen- om maktrelationer, erfarenheter, nätverk och strategier.

Det blev ett väldigt väldigt fint samtal. Det kändes viktigt att få prata utifrån våra olika perspektiv i form av att vara lärare, ung, gammal, arg, erfaren, morsa, turnerande musiker, student...

Seminariet var uppbyggt utifrån några frågeställningar. Vi återupprepar dom här. Låter dom ta plats på Folkbloggen inklusive mina svar. Har ni tankar kring detta? Skriv gärna i kommentarsfältet!


Ge oss en kort inledning! 

- Först och främst tycker jag att projektets namn är lite missvisande - Ta plats. Egentligen skulle det heta Ge plats, då det är en omöjlighet att Ta Plats i rum där all plats redan är tagen av till exempel män. Jag önskar att liknande kvällar som dessa borde ordnas för män för att lära sig att ge plats och lyfta fram brudar. Seminarium om hur en kan lära sig att behandla folk lika osv.

Det som jag tycker är fett med detta projekt är att det handlar om att skapa nätverk för kvinnor där en peppar varandra. Ryggdunk 4- ever!! Att hålla ihop är nyckeln till att orka fortsätta jobba så det är verkligen en vitkig viktig viktig grej.

Behövs jämställdhetsarbete/mångfaldsarbete i musiklivet/danslivet?

- JA! Dum fråga. Vi måste belysa maktrelationerna och strukturerna som finns. En ordentlig genomlysning av denna branch/värld vore på sin plats. Jag hör allt oftare fler och fler röster med folk (oftast män) som ojar sig över att det är så få killar som börjar spela fiol. Buhuuu. Stackare. Ja- det är allt fler och fler kvinnor som blir instrumentalister. Men gör vi en snabb analys ser vi att det inte alls syns på varken maktpositioner eller på vilka musiker som står på scen. Där är det en klar överrepresentation av män.

Det är viktigt att räkna huvuden och se att det är jämnt, men framförallt se vars makten ligger. Vilka har vi som professorer i folkmusik på högskolorna? Ja dom få som finns- män. Redaktörer för tidningar som skriver om folkmusik? Mestadels män och så vidare.

Behövs det ett mångfaldsarbete? 

- JAJAMENSON! Tänker speciellt på en händelse under Folk och världsmusikgalan - kronan på verket i denna härliga folkmusikbranch som är lite som ett minieuorivsion contest typ.
Den fantastiska sångaren Ralf Novak Rosengren vann pris som Årets traditionbärare med en motivering där det bland annat stod "Han har hjälpt oss att öppna ögonen för en kultur vi inte vet mycket om". Hoppsan. Detta är ett väldigt bra och tydligt exempel på ett aktivt skapande av ett "vi och dom". För det som händer är att avsändaren till priset/motiveringen berättar om att VI inte vet något om den romska kulturen- alltså ingår inte den romska kulturen i normen, i det stora sammanhanget. Det är en liten udda fågel som gärna få vara med men som inte är den bärande stenen i folk och världsmusiksverige. Trots att Resande funnits i Sverige i prick 500 år. I detta exempel tror jag också vi finner något bärande för hur mångfaldsarbete ska fungera: vi behöver arbeta normkritiskt. För jag vet inte hur många gånger jag har hört i allehanda diskussioner "Vi vill att alla ska komma till oss!! Röda, gula, svarta, vita!!" men så är det ändå ett ganska vitt och svenskt rum. De där "andra" dyker inte upp trots goda intentioner. Varför blir det så? Jo- därför att det skapas en så tydlig norm där "det andra" lätt blir ett exotiskt inslag. Och den rollen är inte så jädra spexig att ha. Så ja. Mångfaldsarbete behövs- men utifrån ett perspektiv som inte bygger på normens perspektiv.

Jag tänker ofta på myten om den store spelmannen- arbetare, grova händer, alkohol, låter fiolen tala för hans känslor, Dalarna, tydlig hierarki, spelmannen och lärlingen. Ja, jag vill respektera idén om en person som under en livstid fått erfarenhet om hantverket och konsten men jag KRÄVER att bli sedd och respekterad tillbaka. Lite jämställdhet i relationer är ju aldrig fel. Men så är det inte alltid. Det finns många gånger jag på riktigt känt att jag skulle blitt behandlad på att ett annat sätt om jag vart en grabb som gubben i stolen mitt emot skulle kunnat ryggdunka lite. Känna igen sig i. Att gubben kanske skulle känna "åhh så där ung och spelkåt var jag också som ung. Härligt med ungdomen!!!" Men det blir inte alltid så. Och jag vet att jag inte är ensam om denna erfarenhet.  Bara för att tydliggöra för er alla: Jag älskar gubbar. Jag älskar gummor.

 Kan jämställdhet ”kommenderas” fram politiskt – byråkratiskt? 

- Jämställdhet kan definitivt kommenderas fram. Jag skulle vilja rekommendera detta. Kvotering är bra. Om en klumpar ihop alla musikfestivaler oavsett genre ser vi att cirka 80 procent av artisterna på scen är män. Detta är också en form av kvotering- för det kan ju inte vara så att män är 80 procent bättre på musik än brudar. Nej. Aldrig. Det sker en osynlig kvotering av män som sker under täckmanteln  "Vi värnar om kvalitet!!" och rekryteringen sker av manliga bokare som bokar genom sina manliga nätverk. Svintråkigt. Så ja. Att kvotera in är bra. Serietidningen Galago gjorde under 5 år en medveten kvotering av brudar för att jämna ut den då väldigt manligt dominerande seriebranchen- fast gjorde det i smyg. Nu är Galago en jädra succétidning och många talar idag om det svenska serieundret med många sparkling stjärnor på seriehimlen som kommit upp de senaste åren. Låt oss inspireras. För att göra ett jämställt musikliv är ingen jävla uppoffring- det handlar om att få in så många fler erfarenheter, stjärnor, musikstilar, sväng osv. Jämställdhet är ju asbra!! Glittrigt! Fräscht! Viktigt!

Är vägen mot jämställdhet längre för den fria kultursektorn, folk- och världsmusikvärlden?

-  Jag kan då och då titta avundsjukt på teaterscenen där det finns en hel genre av politisk och framförallt feministisk scenkonst. Där har det konstaterats att det är ojämställt och nu har de kommit till en punkt där de också arbetar konstnärligt med tankar kring feminism, heteronormativitet, matkrelationer på scen osv. DIT VILL JAG KOMMA! Att vi börjar prata om till exempel roller på scen- vilka är subjekt? Vilka är objekt? Hur ser statusen ut i vår genre i val av instrument? Föraktar vi de feminina uttrycken?

 Hur påverkar familjebildning kreativiteten? 
- Jag har en biologisk familj och en vänskapsfamilj. Inga barn. Får jag barn så får tametusan den andra föräldern ta sitt ansvar på samma sätt som mig. Jag blir så oerhört provocerad av situationer på spelmansstämmor där jag ser urgrymma spelkvinns bara bli mammor till barn och personliga assistenter till fulla karlar på stämmor. Det är inte rättvist.


Puss å hej från Sara Parkman

1 kommentar:

Maria Sellberg sa...

Jättebra Sara! Håller med dig helt och hållet. Har precis samma erfarenheter som du. Vi får ta ansvar var och en i de forum vi verkar i för ett jämställt folkmusiksverige och dela med oss av erfarenheter och allt det goda som görs! Heja på!

Skicka en kommentar