TANKAR KRING FOLKMUSIK OCH GENUS

Förra måndagen var det som sagt projektet Ta Plats grand terminsfinale på Stallet i Stockholm. Jag var inbjuden att tillsammans med Lena Willmark och Eva Saether diskutera hur det är att vara tant/brud/kvinna/tjej i folkmusiksvängen- om maktrelationer, erfarenheter, nätverk och strategier.

Det blev ett väldigt väldigt fint samtal. Det kändes viktigt att få prata utifrån våra olika perspektiv i form av att vara lärare, ung, gammal, arg, erfaren, morsa, turnerande musiker, student...

Seminariet var uppbyggt utifrån några frågeställningar. Vi återupprepar dom här. Låter dom ta plats på Folkbloggen inklusive mina svar. Har ni tankar kring detta? Skriv gärna i kommentarsfältet!


Ge oss en kort inledning! 

- Först och främst tycker jag att projektets namn är lite missvisande - Ta plats. Egentligen skulle det heta Ge plats, då det är en omöjlighet att Ta Plats i rum där all plats redan är tagen av till exempel män. Jag önskar att liknande kvällar som dessa borde ordnas för män för att lära sig att ge plats och lyfta fram brudar. Seminarium om hur en kan lära sig att behandla folk lika osv.

Det som jag tycker är fett med detta projekt är att det handlar om att skapa nätverk för kvinnor där en peppar varandra. Ryggdunk 4- ever!! Att hålla ihop är nyckeln till att orka fortsätta jobba så det är verkligen en vitkig viktig viktig grej.

Behövs jämställdhetsarbete/mångfaldsarbete i musiklivet/danslivet?

- JA! Dum fråga. Vi måste belysa maktrelationerna och strukturerna som finns. En ordentlig genomlysning av denna branch/värld vore på sin plats. Jag hör allt oftare fler och fler röster med folk (oftast män) som ojar sig över att det är så få killar som börjar spela fiol. Buhuuu. Stackare. Ja- det är allt fler och fler kvinnor som blir instrumentalister. Men gör vi en snabb analys ser vi att det inte alls syns på varken maktpositioner eller på vilka musiker som står på scen. Där är det en klar överrepresentation av män.

Det är viktigt att räkna huvuden och se att det är jämnt, men framförallt se vars makten ligger. Vilka har vi som professorer i folkmusik på högskolorna? Ja dom få som finns- män. Redaktörer för tidningar som skriver om folkmusik? Mestadels män och så vidare.

Behövs det ett mångfaldsarbete? 

- JAJAMENSON! Tänker speciellt på en händelse under Folk och världsmusikgalan - kronan på verket i denna härliga folkmusikbranch som är lite som ett minieuorivsion contest typ.
Den fantastiska sångaren Ralf Novak Rosengren vann pris som Årets traditionbärare med en motivering där det bland annat stod "Han har hjälpt oss att öppna ögonen för en kultur vi inte vet mycket om". Hoppsan. Detta är ett väldigt bra och tydligt exempel på ett aktivt skapande av ett "vi och dom". För det som händer är att avsändaren till priset/motiveringen berättar om att VI inte vet något om den romska kulturen- alltså ingår inte den romska kulturen i normen, i det stora sammanhanget. Det är en liten udda fågel som gärna få vara med men som inte är den bärande stenen i folk och världsmusiksverige. Trots att Resande funnits i Sverige i prick 500 år. I detta exempel tror jag också vi finner något bärande för hur mångfaldsarbete ska fungera: vi behöver arbeta normkritiskt. För jag vet inte hur många gånger jag har hört i allehanda diskussioner "Vi vill att alla ska komma till oss!! Röda, gula, svarta, vita!!" men så är det ändå ett ganska vitt och svenskt rum. De där "andra" dyker inte upp trots goda intentioner. Varför blir det så? Jo- därför att det skapas en så tydlig norm där "det andra" lätt blir ett exotiskt inslag. Och den rollen är inte så jädra spexig att ha. Så ja. Mångfaldsarbete behövs- men utifrån ett perspektiv som inte bygger på normens perspektiv.

Jag tänker ofta på myten om den store spelmannen- arbetare, grova händer, alkohol, låter fiolen tala för hans känslor, Dalarna, tydlig hierarki, spelmannen och lärlingen. Ja, jag vill respektera idén om en person som under en livstid fått erfarenhet om hantverket och konsten men jag KRÄVER att bli sedd och respekterad tillbaka. Lite jämställdhet i relationer är ju aldrig fel. Men så är det inte alltid. Det finns många gånger jag på riktigt känt att jag skulle blitt behandlad på att ett annat sätt om jag vart en grabb som gubben i stolen mitt emot skulle kunnat ryggdunka lite. Känna igen sig i. Att gubben kanske skulle känna "åhh så där ung och spelkåt var jag också som ung. Härligt med ungdomen!!!" Men det blir inte alltid så. Och jag vet att jag inte är ensam om denna erfarenhet.  Bara för att tydliggöra för er alla: Jag älskar gubbar. Jag älskar gummor.

 Kan jämställdhet ”kommenderas” fram politiskt – byråkratiskt? 

- Jämställdhet kan definitivt kommenderas fram. Jag skulle vilja rekommendera detta. Kvotering är bra. Om en klumpar ihop alla musikfestivaler oavsett genre ser vi att cirka 80 procent av artisterna på scen är män. Detta är också en form av kvotering- för det kan ju inte vara så att män är 80 procent bättre på musik än brudar. Nej. Aldrig. Det sker en osynlig kvotering av män som sker under täckmanteln  "Vi värnar om kvalitet!!" och rekryteringen sker av manliga bokare som bokar genom sina manliga nätverk. Svintråkigt. Så ja. Att kvotera in är bra. Serietidningen Galago gjorde under 5 år en medveten kvotering av brudar för att jämna ut den då väldigt manligt dominerande seriebranchen- fast gjorde det i smyg. Nu är Galago en jädra succétidning och många talar idag om det svenska serieundret med många sparkling stjärnor på seriehimlen som kommit upp de senaste åren. Låt oss inspireras. För att göra ett jämställt musikliv är ingen jävla uppoffring- det handlar om att få in så många fler erfarenheter, stjärnor, musikstilar, sväng osv. Jämställdhet är ju asbra!! Glittrigt! Fräscht! Viktigt!

Är vägen mot jämställdhet längre för den fria kultursektorn, folk- och världsmusikvärlden?

-  Jag kan då och då titta avundsjukt på teaterscenen där det finns en hel genre av politisk och framförallt feministisk scenkonst. Där har det konstaterats att det är ojämställt och nu har de kommit till en punkt där de också arbetar konstnärligt med tankar kring feminism, heteronormativitet, matkrelationer på scen osv. DIT VILL JAG KOMMA! Att vi börjar prata om till exempel roller på scen- vilka är subjekt? Vilka är objekt? Hur ser statusen ut i vår genre i val av instrument? Föraktar vi de feminina uttrycken?

 Hur påverkar familjebildning kreativiteten? 
- Jag har en biologisk familj och en vänskapsfamilj. Inga barn. Får jag barn så får tametusan den andra föräldern ta sitt ansvar på samma sätt som mig. Jag blir så oerhört provocerad av situationer på spelmansstämmor där jag ser urgrymma spelkvinns bara bli mammor till barn och personliga assistenter till fulla karlar på stämmor. Det är inte rättvist.


Puss å hej från Sara Parkman

FOLKDANSLAG DO- ANMÄLS

Igår kväll kunde TT rapportera om att två kvinnor i Malmö anmält ett folkdanslag till Diskrimineringsombudsmannen (DO) för att de inte fick dansa tillsammans med varandra. I dessa tider då Ami Dregelid och queerpolskeutövarnas pedagogik dragit runt om i Sverige är det lätt att tro att dansgolven är fett jämställda, att det inte längre är dam och herrsteg som är de rådande utan att det pratas om förare och följare. Men tji fick vi! Uppenbarligen gror gamla föreställningar om att kvinns är för svaga för att orka dansa hambo på förarsidan. 50- talet ringde och ville ha sin hembygdsromantiska bild av den menlösa kvinnan med svagt sinne och rutigt förkläde tillbaka.
Personligen tycker jag det är bra att detta DO-anmäls. Vissa tycker säkert detta är känsligt eller tarvligt, men å andra sidan sätter detta press på att även folkdanslag som tycker att könet är en viktig del av uppvisningarna kan behöva tänka till och fundera över sin verksamhet. Jag tänker att ett folkdanslag ska spegla hur folkdansen ser ut och vad den är - speciellt i uppvisningar. Och tittar en på ett dansgolv från valfri stämma eller festival idag dansar folk med varandra oavsett kön. Det är väl för tusan rörelsen och dansen som är det relevanta, inte hur det ser ut mellan benen på dansarna! Visst kan folkdanslaget välja att köra efter sina gamstrukturer- men då bör de också vara något uppmärksamma på vad det signalerar.

För en viktig aspekt i detta är också att förstå sambandet mellan nationalistiska krafter. För nog är det inte konstigt att Sverigedemokrater omfamnar en svensk folkkultur som inte bara är rätt "etniskt svensk" och nästan enbart har vita utövare- de traditionella könsrollerna i folkkulturen passar också väldigt bra in i de socialkonservativa värderingarna som frodas inom extremhögern. Jag menar, inte är det konstigt att en nationaldemokrat blir aslycklig av att åka på folkmusikfestival- den är ju i stort sett jättesvensk med vita personer på scen och i publiken. Och de spektrum av olika könsroller som bjuds kan stundtals vara rätt småttiga. Rätt gammelmodiga rent ut sagt. En kvinna ska vara kvinna och en man ska vara man och  en man och en man kan inte dansa polska med varandra i ett folkdanslagsuppvisning.  Och inte att att en svensk folkmusiker kan spela en bit från Bulgarien eller att kurd spelar en polska på oud. Ser ni att gränsen är ganska luddig? Att det är samma sorts argumentation? Vill vi ha en folklig rörelse som är fri från nationalistiska belackare så bör en också kolla hur vår egna rörelse ser ut- hur vi behandlar de som är en del av rörelsen - utövare, lyssnare, publik, dansare eller musiker. Ni vet- det här med kön och etnicitet och klass och sådana saker- det hänger ihop med hur vi ser och värderar varandra.

Vad tänker ni?

//Sara Parkman

EMILIA AMPER OM FOKUS, MAKT OCH SEXISM I MUSIKBRANCHEN

Nya boken Bryt tystnaden handlar om sexuella trakasserier. Heja Sonja Schwarzenberger och Naiti del Sante och alla som bidragit med sina erfarenheter! Ingen ska behöva utsättas för sånt. Vi hade mycket diskussioner på Womex om både mansdominans, sunkiga könsroller och sexuella trakasserier inom musikbranschen. Jag kom med min helt nytryckta, färska första soloprojektskiva, till olika för mig och min karriär viktiga personer (majoriteten var män så klart/tyvärr!) och fick kommentarer om... mina ögon. Mitt leende, min klänning. Vinkeln på mitt ansikte på skivomslaget. Varma djupa flörtiga blickar från gamla gubbar som leder festivaler där jag tänkte att jag gärna vill spela. När jag påpekade detta till lite olika män fick jag höra "But you ARE beautiful. You wouldn't get as many gigs if you were like fat ugly bitches (!) as if you are skinny and beautiful! You are an artist, looks matter! You have to think about your image!", "Fan vad sexig du är! Så HÄR ska du se ut!!" eller den fina "What do you mean? You are a woman here, so YOU HAVE THE POWER! Look around you, they are all men! The agents and bookers and festival bosses! It's much easier being a woman searching for gigs here.".

Jag vet att det visuella spelar roll när man är artist, jag tycker också om tex vackra eller coola eller iaf genomtänkta images. Det är därför jag klär upp mig när jag är artist. Punkt! Sen vill jag inte prata mer om det, jag är ju för tusan inte i modellbranschen. Jag håller ju på med MUSIK, kan vi inte försöka fokusera på det då? Och när den stora majoriteten av alla som fattar beslut, sitter på pengarna, bestämmer vem som ska bokas, får synas och stå på scen i tex showcases på Womex, är män, då tycker jag faktiskt INTE att det är att ha makt att vara kvinna. Om jag däremot letade efter ett one night stand eller var i behov av flörtiga blickar eller ville få en massa order om hur jag ska se ut (eller tom en hand på rumpan som jag också plötsligt och förvånande fick) DÅ kan jag vara med på att det verkligen är positivt att vara kvinna. Men nu letade jag ju inte efter sånt. Jag var på en branschmässa för att göra reklam för min nya platta, ni vet den med så bra MUSIK på, och nätverka för mig själv som yrkesmusiker och artist.

Vi kom fram till att det handlar mycket om timing. När du myser med din partner kan du säga "Dina ögon är så fina!" och ge personen en varm djup blick. När en musiker kommer med sin skiva till dig som producent för att diskutera ett eventuellt gig då ska du inte säga "Dina ögon är så fina!" och ge en varm djup blick. Du kan däremot säga "Skitfina bilder i skivomslaget!" UTAN att ge en varm djup blick. Okejj? Det är lätt att reagera och kommentera det visuella först, man möts ju sas av det, men tänk efter OM och HUR du ska göra det! Att så många män kommenterade just mitt utseende beror inte på "att de inte hört musiken än ju", det beror på att de inte har reflekterat tillräckligt OCH/ELLER (medvetet eller omedvetet) vill utöva någon sorts makt över mig.

Det positiva i detta, ur ett internationellt perspektiv, är ändå att svenskarna, både kvinnor och män, har bäst koll! Det känns gött att vara en del av en miljö där ändå så pass många försöker vara observanta och reflektera över detta. Men vi måste fortfarande bli bättre på detta. Vi måste tänka efter innan! Tjoho, let's go!!

//Emilia Amper

(foto: Per Gulbrandsen) 

PRESSMEDDELANDE FRÅN RFOD

REGERINGENS BUDGETFÖRSLAG 2013 EN FLIRT MED SVERIGEDEMOKRATERNA?!

Riksförbundet för Folkmusik och Dans, RFoD, är kritisk till regeringens bristande mångfaldspolitik.
På kort tid har Sveriges kulturpolitik svängt från att betona mångfald i Sverige till att nästan helt
negligera den breda och djupa kulturkompetens som finns här i landet.
– Man skulle kunna tro att det är Sverigedemokraterna som dikterar kulturpolitiken, säger ordföranden i Riksförbundet Thomas Tejle som också är en av initiativtagarna för Sveriges idag främsta världsmusikfestival, Urkult i Näsåker.
Kulturrådets stöd till mångkulturkonsulenter har minskat kraftigt de senaste åren och tjänsterna blir allt färre. Ämnet mångfald i kulturlivet i betydelsen att all världens musik som finns i Sverige skall höras mer och nå flera har försvunnit från resonemangen i regeringens kulturbudget.

 De senaste åren har begreppen växlat från invandrarkultur, etnisk kultur, världskultur, mångkultur till
dagens interkultur. Men oberoende av begrepp har de som ägnar sig åt musik och dans från andra kulturer, de som bidrar till en levande mångfald i Sverige, inte fått ett ökat utrymme i kulturpolitiken.

I Sverige finns en rikedom av kulturell mångfald. Utövarnas konstnärliga kompetens har ökat inte minst tack vare att allt fler konstnärliga högskolor öppnats för folkmusik, världsmusik, -dans.
När regeringen diskuterar ”interkultur” i årets budgetproposition handlar det om utbyte mellan Sverige och andra länder. Frågan om mångfald i Sverige anses som löst genom att man i alla myndigheters instruktioner skriver om vikten av ett interkulturellt perspektiv i verksamheten. Men verkligheten talar ett annat språk. Regeringens kulturpolitik har under de senast åren ökat utanförskapen och ökat arbetslösheten bland kulturarbetare med bakgrund i andra länder.

Genom projektet Samverkan för mångfald har RFoD tagit tempen på situationen för professionella artister inom folk- och världsmusik / folk- och världsdans med bakgrund utanför Sverige. Projektet visar att kulturpolitiken inte tar ansvar för att dessa artister ska höras och synas i kulturlivet. Invandrade musikers kompetens bör tas tillvara mycket mera. Och detta kräver särskilda resurser. Se projektrapport.

 – Låt mångfald bli en tillgång för många fler, säger Thomas Tejle. Vi blir rikare av konstnärliga upplevelser och genom nya kulturella kunskaper. Musik och dans kan bygga broar mellan individer och grupper – bidra till integration.

RFoD anser att riksdagen bör ge regeringen i uppdrag att förbättra villkoren för kulturutövare med bakgrund utanför Sverige.

Stockholm den 23 september 2012

VEM KAN SPELA?

Idag gick jag förbi en kyrka i Stockholm och såg att det pågick en mässa inne i kyrkan. Mässan heter "Himlen inom" och är skriven av Anders Nyberg, en av de föredetta medlemmarna i Fjedur. Jag kunde inte låta bli att smita in och lyssna, och framme i koret stod en stor kör iklädd folkdräkt och sjöng tillsammans med ett gäng musiker. Det var fint och Vårvindar friska klingade stort i kyrkan. Fast en sak stack en smula i ögonen, och det var att det var uppenbart att inga av de fyra musikerna var folkmusiker. Det både hördes och syntes. De spelade jättefint, men det märktes att deras genre inte var folkmusik. Ja, alla har rätt att spela. Det som blir lite trist är när det finns hur många duktiga folkmusiker som helst som går arbetslösa, och så anställs klassiska musiker för att spela folkmusik. Det motsatta skulle aldrig hända- att tre folkmusiker ska spela Händel i en kyrka på Östermalm (om det skulle hända, skulle det vara ett litet happening- typ "folkmusiker tolkar Händel, vad händer då?!")

Jag minns också kläddesignern Gudrun Sjödéns sommarprat, som mest bestod av snack om hennes ö i skärgården och hur härligt det var på 60-talet. Hennes musikval var katastrofalt mainstream och intetsägande, och samma sak hände här. Hon valde två folkvisor, som sjöngs av... MALENA ERNMAN! Jättefint, fast tja. Det finns ju asmånga folksångerskor/sångare som kanske gör det lite bättre. Som vet vad hur det går till.
Nog har alla rätt att sjunga och spela vad som helst, men detta blir lite som ett tecken på den hierarki som råder mellan de olika genrerna. Folk kanske tänker "Äsch, vem som helst kan spela en polska!" Men så är det ju inte.
När det är så att de mesta av de statliga bidragen går till konstmusik och de fasta anställningar som finns för musiker är i orkesterdiken, vore det väl på sin plats att de potentiella arbeten som finns går till personer som är grymma folkmusiker?

Eller är jag en småvrång surtant? Vad tycker ni?

EN PÅMINELLSE FRÅN ESMERALDA

//Här följer ett påminnelsebrev från folksångerskan Esmeralda Moberg till Sverigedemokraterna vilket också vidarebefordras till en handfull publika debattforum och ett par övriga personer.//

'Vi älskar Taubes äkta svenska mångkulturvisor.'

Hej Sverigedemokrater.
Jag tror att fler än jag är nyfikna på att få svar på det brev jag sände till er den 20e november. Brevet har publicerat som blogginlägg i Folkbloggen. Gilla-markeringarna på facebook är i denna stund 1070 personer. Inlägget har 178 kommentarer. Är det inte roligt att så många visar intresse för utvecklandet av er politik?

Den belysande frågan kvarstår: Var Taube en skapare av genuin svensk kultur eller var han en riktig mångkulturskapare i SDs ögon?
Skulle Taube om han levde idag stödjas ekonomiskt i sitt skapande om SD fick bestämma? Taube importerade många melodier från Argentina och blandade kulturerna friskt där han stod i poncho och kofösarhatt på scen. Denna blandning var inte något som långsamt vuxit in i den svenska kulturen och den kom inte från ett näraliggande land. Dessa båda varande kriterier för naturlig kulturutveckling enligt SDs tidigare musikpolitiska talesperson Marie Stensby i intervju i Gimle tidigare i år. I samma intervju ger hon just Taube som ett exempel på musik SD vill främja.
Om Taube med sin kulturblandning skulle åtnjuta statligt stöd, vore det självklart att alla andra som på eget bevåg importerar långväga influenser idag också är möjliga mottagare av statligt stöd i en kulturpolitik styrd av SD.
Om Taube inte skulle beviljas stöd på grund av att han främjar mångkultur går SD emot hela den majoritet av typiska svenskar de säger sig tala för.

Jag ställde frågan om Taube i mitt öppna brev 20e november. Jag har inte fått något svar men jag noterar att SD inte nämner Taube i den nya text som tillkommit på deras hemsida sedan jag skrev till dem.
"Vad är svensk kultur?" heter denna.
En trevlig och anspråkslös text i veckotidningsreportagestil. I politisk mening tunt. I synnerhet för ett parti som säger sig vilja åstadkomma en drastisk förändring av kulturpolitiken, enligt anförande av Mattias Karlsson i riksdagen.
I texten formulerar SD själva sin omöjliga uppgift;
"Om vi skulle göra en lista på 100 saker som vi anser ingår i svensk kultur, och person från ett annat land skulle göra en likadan lista över vad som ingår i det landets kultur, så skulle förmodligen en del av dessa 100 saker vara samma på bägge listorna. Det innebär inte att vi saknar en kultur eller att den svenska och det andra landets kulturer är likadana."
SD sätter fingret precis på den ömmande punkten:
Hur ska SD säkert kunna avgöra vad som är svenskt och inte?
Eftersom SD är så medvetna om dessa svårigheter blir jag med flera nyfikna på hur de tänkt förhålla sig till denna kulturella överlappning i sin kulturpolitiska, ekonomiska implementering.
Vem menar de skulle ha kunskapen att särskilja dessa kulturens symboliska innehållslistor och hur? Med vilka verktyg ska gränserna dras så att man kan avgöra exakt vad som ska åtnjuta statligt stöd i egenskap av genuin svensk folkkultur?
Hur ska SD känna igen en blivande Taube? Hur ska de avgöra om någon som just nu gör en drastisk mångkulturblandning om femtio eller hundra år är den som kommer omhuldas som det svenskaste vi har?

Bästa hälsningar
Esmeralda Moberg



referenser:

Marie Stensby i Gimle:
http://gimle.cc/?page_id=604

Nytillkommen text på SDs hemsida:
http://sverigedemokraterna.se/vara-asikter/var-politik-a-till-o/vad-ar-svensk-kultur/

Mattias Karlsson i riksdagens kulturdebatt:
http://www.riksdagen.se/Webbnav/index.aspx?nid=101&bet=2010/11:35#anf55

ETT ÖPPET BREV TILL JIMMIE FRÅN ESMERALDA

Jag såg dem på håll, de dyra männen som klev ut på regnglittrande kullersten från Victory Hotel. Några steg närmre inser jag att det är själve Jimmie Åkesson i sällskap med en man i en rock för minst 20 000kr samt en säkerhetsbuffel med sladd i örat.
Min första instinktiva reaktion var "Jag Tittar Bort Föraktfullt".

Men hjälp vilken okonstruktiv reaktion!
Jag känner igen den från den gång en man som satt mitt emot mig i en halvtom tunnelbanevagn halade fram snorren under sin blå täckjacka. Jag bara reste mig och gick och låtsades som om han och hans organ inte existerade.
O vad jag har grämt mig i efterhand. LOVAT mig själv att om det någon gång händer något liknande ska jag ställa mig upp och ropa;
-Hallå allihop! Den här mannen drog just fram sin kuk mitt framför ögonen på mig! (ni får ursäkta, men det är de ord jag tänker använda!)
Kan det vara detta löfte som nu gnistrade till i min hjärna där i en mörk gränd i Gamla stan?? ;

Nä, nu har jag min chans! tänkte jag, sa hej och smattrade sedan på om kulturpolitik ända tills säkerhetsbryfflot bryfflade upp sig framför mig och sa att nu räcker det, nu måste de få åka.
Jimmie Åkesson sa ingenting, han var obehagligt blek och blank och såg ut att vara en protes helt och hållet.
Den andre personen (Jag kan inte lista ut vem det var. När jag tittar på deras hemsida ser flera förbryllande lika ut.) hade en sympatisk och öppen attityd och bad mig skriva till sverigedemokraterna.se "så tar vi debatten där".
Även jag höll en charmerande om än intensiv ton men jag skakade, bokstavligen skakade av vrede säkert en timme efteråt.

Det jag fick sagt var det "gamla vanliga":
Ni försöker lura oss att ställa saker emot varandra som egentligen inte alls står i konflikt! Mångkulturen främjar i verkligheten den svenska traditionen. Jag är folksångerska och ju mer jag spelar med musiker från andra kulturer desto mer stolt blir jag över den svenska traditionen. Jag vill ju visa dem något lika starkt och unikt som deras musik.
Och om man ska kunna blanda, hörrni ni, så måste man ju ha NÅGOT EGET att lägga in i blandningen!

Efteråt då jag försökte diska bort den värsta aggressionen kände jag mig djupt missnöjd med min egen infallsvinkel!
Där stod jag och förklarade och försvarade min verksamhet mot.. mot.. vaddå??

Har vi någonsin fått höra svart på vitt vad de tänker och vill utöver de konsekvenser vi själva har dragit utifrån deras svepande luddiga förslag och påståenden.
Sedan pågår diskussionen om hur det verkligen förhåller sig mest mellan oss som gillar samkultur.
Vi vill förklara och bevisa för allmänheten hur det förhåller sig.
Otroligt viktigt, men hallå! Kom igen Sverigedemokrater -kom med era argument för att det verkligen förhåller sig på det vis ni tror! Var är era idéhistoriska underlag? Era egna erfarenheter? Och vad i KONKRETA ordalag är det ni tror på?

Vänner och kollegor; Varför låter vi dem sätta agendan och hamnar i en position av att försvara det vi tror på??

Sagt och gjort, du okände dyrrocksman; jag skriver ett öppet brev till er och vidarebefordrar det till alla debattforum på alla tidningar jag kan komma på.

Ja, ja, jag vet -man måste begränsa sitt ämne och hålla sig kort om man vill bli publicerad, men det var O.M.Ö.J.L.I.G.T!

Här följer brevet jag fradgatuggande skrev;

Öppet brev till Jimmie Åkesson

Söndag kväll den 20e november mötte du en av dina farligaste fiender i en mörk gränd i Gamla stan
(utanför ett hotell på Lilla Nygatan. Kommer du ihåg?).

Ja det är sant, jag är en av dina farligaste motståndare.

Vad är det som är så farligt med en svensk folksångerska som tonsätter svensk poesi, har en folkdräkt som hennes mamma själv vävt tyget till och som, på riktigt har varit fäbodpiga i Dalarna, mjölkat getterna och ropat på kossorna,( eller KULAT efter kossorna som vi säger. Känner ni till att det kallas så?)

Det farliga är att jag är en av de människor som jobbar med kunskap och tror på fakta och att jag har mycket mycket större kunskap än ni vad gäller den svenska kulturen. Jag har själv jobbat fler timmar än alla era riksdagsmän tillsammans för att bevara och levandegöra svenskt kulturarv.


Det är möjligt att ni har något dokument som har tyngd och förankring hos sakkunniga. Det kanske bara är så att ni inte har några talespersoner som på något klart eller begripligt sätt kan redogöra för vad ni innefattar i era begrepp eller vad ni grundar era antagande om kulturhistoria, kulturutveckling eller tvärkulturella influenser på.
Allt jag hört hittills har varit så vagt och kraftlöst så jag vet inte vad jag egentligen kan säga om det alls.


Om ni är intresserade av att de kulturarbetare som arbetar med exakt det ni säger er måna om ska ta er på allvar så måste ni ju vända er till oss, söka kunskap och inspiration direkt från auktoriteter, forskare, lärare och legender på området.

Har ni kontaktat Svenskt Visarkiv?
Har ni kontaktat RFoD (riksförbundet för folkmusik och dans)?
Har ni kontaktat Folkmusikens hus i Rättvik?
Har ni kontaktat någon på Institutionen för folkmusik på Kungliga Musikhögskolan? Susanne Rosenberg, prefekt?Sven Ahlbäck? någon annan?
Har ni kontaktat lärarna vid tex Malungs folkhögskola eller Bollnäs folkhögskola?

-För att bara nämna en handfull vars kunskaper borde intressera er.

Ni får ursäkta att jag frågar så basala frågor, men samtidigt förstår ni då kanske vilket svagt och ofokuserat intryck ni gör.
Ni kan ju inte säga er vara intresserade av svensk folkkultur om ni inte går in i dialog med de verkligt sakkunniga och framstående utövarna, lärarna och forskarna som jobbar stenhårt varje dag på att frälsa själar till svensk traditionskultur.

De gånger förgrundsgestalter inom folkmusiken framträder eller uttalar sig blir de undantagslöst ignorerade eller bemöts med enbart spott och spe av sverigedemokrater.
ALLA utövare av den kultur ni vill främja kan ju omöjligt vara ovärdiga representanter i era ögon, för om dessa inte utövade kulturen, skulle det inte existera någonting för er att värna om.
Eller hur tänker ni? Berätta för mig vilka ni tycker ska "levandegöra kulturarvet" för att använda ert eget uttryck.


Jag nöjer mig med ett enda konkret exempel: Ni har påstått att utomnordisk folkmusik tränger undan den svenska folkmusiken på våra högre lärosäten. Jag vill väldigt gärna höra er referens till denna uppgift, för om man frågar ovan nämnda Sven Ahlbäck eller Susanne Rosenberg så är det inte alls överensstämmande med fakta.

Om ni inte ens kan lägga den ringa tid det tar att ringa till KMH och göra denna faktaresearch undrar jag;

HUR TROR NI ATT NI SKA KUNNA VINNA VÅRA SVENSKA HJÄRTAN?


Ge mig en programförklaring där ni tydligt beskriver vad ni menar med svensk kultur, svensk tradition och svensk musik i mer specifika ordalag än "jul" eller "midsommar".

-Evert Taube kan ni väl omöjligt syfta på när ni talar om svenskt kulturarv, så mångkulturell som han var i sin poncho, hatt och melodier direkt importerade från Pampas. Jag hör dock ofta hans namn nämnas jämsides med senapssill i dessa sammanhang.
Med eran syn på saken ser jag det snarast som att han bidragit till att urvattna genuin tradition genom att låna och blanda med argentinskt i en enda sörja. Eller?
Skulle ni vilja stödja hans skapande om han levat idag?

Detta är en viktig fråga som jag kräver svar på -Skulle ni vilja stödja Evert Taube ekonomiskt om han levde idag?

Exakt vilket främmande kulturarv är det som ni anser gör intrång och riskerar att ta över, och genom vilka kanaler?
Ni måste rimligtvis mena den amerikanska, för det är den enda främmande kultur som verkligen strömmar in i våra liv via TV, radio, litteratur osv. Jag kan inte se att någon annan kultur har den ringaste chans att på något sätt överrösta det svenska.
Nästan ingen av mina vänner kan nämna en enda egyptisk popstjärna, turkisk TVserie eller pakistansk författare
Kan ni? Eller vilka tänker ni på som håller på att ta över?

Om ni inte kommer med ett saftigt dokument kan jag inte annat än tro att ni är otydliga med flit. Att syftet är att alla människor ska kunna läsa in sina helt egna versioner av " Vi och dom", att allt detta bara är en rökridå där man övergått från det inte längre gångbara begreppet
"renrasiga människor" till att tala om "renlärig kultur". Det senare ett lika odefinierbart och verklighetsfrånvänt begrepp som ska appellera till irrationella känslor av osäkerhet och fientlighet.

Jag märker till mitt förtret att jag och andra kulturarbetare går in och försvarar sin/vår verksamhet gentemot de vaga formuleringar ni presterar, eftersom ni ju provocerar många kulturarbetare -ja, att spela på känslor tycks faktiskt vara det ENDA ni kan!

Det är hos ER kära vänner bevisbördan vilar.

Alla seriösa hårt arbetande politiker är värda respekt, men bara om deras jobb underbyggs av fakta, inte diffusa känslor eller rent felaktiga ogrundade antaganden.


Bästa hälsningar

Esmeralda Moberg

Man får ett automatiskt svar att de försöker ge personliga svar på alla brev inom 48 timmar. Nu har det gått en dryg vecka. Kanske snart dags för en påminnelse? Från mig, och kanske från någon av er också?

EN KRÖNIKA I LIRA OM FINKULTUR VS FULKULTUR

Ibland skriver jag krönikor för musikmagasinet Lira, och i det färskaste numret går det att läsa följande text om finkultur, opera, musikaliska gränser och annat som rör området kring kulturpolitik.
//Sara


Första lektionen i Kulturhistoria under gymnasiet fick alla i klassen svara på frågan: vad är kultur? Jag har ingen aning om vad vi svarade, men jag tänker att det är en fråga som sannerligen borde tas upp oftare. Nu verkar det mest som att det är ramarna är bestämda sedan Gustav Vasas tid och dess regler är inristade i fornlämningar mitt i ett världsarv. Tänk bara på hur graffiti behandlas. Tänk på vilken musik som anses fin eller ofin. Finkultur och ful-dito.

Jag går igång när jag läser sliskiga livsstilsmagasinet DN Söndag där journalisten Leo Lagercrantz skriver om sin längtan efter att få fly från Disney och annan barnkultur in i den förgyllda finkulturens värld – Operan. Där kan han slippa vardagens brus och njuta av den goda kulturen. HERRE GUD, JAG BALLAR UR! Borgarna från förra sekelskiftet ringde och ville ha tillbaka sina kulturideal.

Att i dag mena att en viss konstform är bättre än någon annan känns sjukt. Också för att det mer blir som ett attribut för att uttrycka en klasstillhörighet och en livsstil. Opera – en schysst accessoar till Lagercrantz kulturtrevliga kostym.

Men det här sättet att betrakta kultur innebär faktiskt att man förminskar den. Begränsar dess potential.Om sammanhanget eller förpackningen blir huvudsaken tar man ju bort fokusen på hur musiken faktiskt musiken låter. Plötsligt blir det status, politiska idéer eller gamla traditioner som blir det väsentliga.

För på samma sätt som när nationalister vill nalla på folkkultur, känns det inte heller superfräscht när en samhällsklass ska abonnera på en sorts musik. Jag tänker att musik konstant är föränderlig och att så fort nån bestämmer hur den ska vara så dör den. Hade jag varit klassisk musiker anställd på en opera hade jag tyckt att det känts ganska tråkigt att vara inplacerad i ett finkulturellt fack. Trångt och okreativt. På samma sätt är det för folkmusiker som trängs ihjäl i andras fördomsfulla uppfattning om hur en folkmusiker bör vara.

Nu kanske någon avfärdar det hela med att det är en lösryckt idé som är på väg bort och som enbart frodas i samhällets övre skikt. Tyvärr. Så ser det inte ut. Låt oss för ett ögonblick ta på de mycket spännande bidragsglasögonen. Staten kastar ur sig 1,5 miljarder per år som fördelas till landets musiker, institutioner och organisationer. För att dessa pengar ska delas ut korrekt och demokratiskt finns det ett dokument med fina ord. Ord som ” kvalitet, nyskapande, kulturarv, mångfald, mångsidig kultur, alla hela landet” ska sätta ribban. Vill ni veta hur fördelningen ser ut mellan genres? Enligt en undersökning gjord i våras av Handlingsplan för Folkmusik (ett gemensamt projekt av Rfod, SSR, ESI och Folkdansringen), är det 82 % av bidragen från staten som går till konstmusik. Åttiotvå. Det är jättemycket pengar. 4,5 procent går till folkmusik och sex procent till jazz. Det är skevt. Att då Leo Lagercrantz i sin krönika lyfter fram vikten av att bygga ett nytt operahus i Stockholm gör ju det hela ännu tråkigare.

Jag citerar Lagercrantz: ”Vi behöver en smurfri zon där kultur är på allvar. Vi behöver en plats för exklusiv vuxenkultur” Ja, nog är det rätt att kultur inte bara är viktigt för växande knoddar. Men ett nytt operahus, så stort så att Sydneys framstår som ”små svampar” (Jag raljerar inte, bara fortsätter citera Lagercrantz), är kanske ändå inte det mest kostnadseffektiva sättet att fixa exklusiv vuxenkultur. Satsa pengarna på att leva upp till de kulturpolitiska målen istället- kultur till hela landet som får vara kreativ, nyskapande och mångfacetterad Tänk om det var så, att de kulturpolitiska målen verkligen levde på riktigt. Det vore fint och väldigt exklusivt i ett land där det oftast är för mycket snack och lite hockey.

Etiketter sätts på musik hej vilt och används för att illustrera olika kulturer och idéer. Vi borde lämna det bakom oss, för det känns inte värst konstruktivt eller relevant. Det finns ändå massa luckor i vår musikhistoria- fenomen och musik som aldrig har lyckats tryckas in i snäva ramar. Musik är musik, och för att den ska få leva, frodas och utvecklas behöver den helt fria tyglar.

VAD ÄR FOLKMUSIK?

För någon månad sedan skrev jag en hemtenta på frågorna Vad är folkmusik? Vad tycker du? Vad har andra tyckt? Problematisera uttrycket!
Frågeställningarna är sjukt intressanta att diskutera kring, så jag langar helt enkelt upp den här på bloggen och undrar naturligtvis hur ni skulle svarat på dessa frågor?

Jag tänkte i denna text försöka diskutera kring ordet folkmusik och dess betydelse för folkkulturen idag.

Begreppet folkmusik myntades av Johan Gottfried Herder runt slutet av 1700-talet. Han var barn av sin tid, en tid då nationsgränser förstärktes av idéen om en medfödd ”folksjäl”. I begreppet folksjäl blev kulturella uttrycksformer och symboler viktiga byggstenar, och således kom musik som använts som arbetsmusik, dansmusik eller underhållningsmusik sammanklumpas och bli till Folkmusik. Alltså en skapad etikett för att förstärka ett lands samhörighet.
Att skapa etiketten folkmusik är kontroversiellt. Å ena sidan förstår alla vad det innefattar, det är en genre och visar på varje lands unika tonspråk. Fördel. Men, begreppet är laddat. När vi skapar fack för saker som är vana att leva sitt egna liv, är det lätt att det känns snävt. Sverige har haft en konstant invandring, människor flyttar dit arbete/föda finns och så är det än idag. Så- med ett land som under hela sin historia haft kulturellt inflytande från hitflyttade människor, känns det svårt att tala om en slags ”svensk” folksjäl. Landet och dess kultur påverkas av de som lever och verkar här. Lika så folkmusiken.
Herders myntade folkmusikbegrepp har en viss statiskhet i sig som utesluter många saker som egentligen borde passa in.
Folkmusiken idag skapas av människor med olika bakgrund- såväl geografisk som kulturell. I folkmusiken lägger vi en oerhörd vikt i vårt geografiska ursprung. Jag förväntas hitta och högt värdera min geografiska koppling, och jag tänker att detta är ett arv sen Herder som idag är problematiskt då den geografiska tillhörigheten inte är den enda som är av vikt när jag skapar.
Jag tycker att bilden av våra kulturer som mosaik är talande, som Lundberg använder som metafor. Våra olika kulturer är som udda stenar som sätts ihop i ett enat mönster. Varje invandrad grupp har en egen specifik och avgränsad kultur, och i mosaikbilden blir skillnaderna det viktiga- stenarna får inte smälta in i varandra. Detta synsätt skapar polariseringar och ett behov av att befästa kulturella yttre gränser- särarter. Jag är svensk/ickesvensk, fotbollshuligan/fotbollshatare eller storstadsmänniska/lantis- det blir statiska identiteter/kulturell etikettering som blir svåra att förändra. Därav skapas också en tydlig norm över vad som är svensk kultur, menar Dan Lundberg.
Jag tror att mosaikbilden är farlig för det kulturella livet. Om vi genom historien hade haft ett mosaiktänk, hade vi förmodligen fortfarande stått med vikingahorn på huvudet och tillkallat diverse olika asagudar. Blandning och inflytandet är nödvändigt för ett utvecklande av kulturen.
Så vart vill jag komma? Kanske att folkmusiken sitter inne på flera identiteter till exempel a) en subkultur utan något nationsuppdrag utan mer som social funktion b) Den är en del av den Svenska identiteten, där musiken illustrerar ett gammalt Sverige, vanligt i till exempel film och tv. c) Den historiebärande identiteten, som för mig som utövare blir en röd tråd bakåt och framåt i tiden.
Jag tror att det är viktigt att vi låter folkmusiken få vandra fritt mellan identiteter. Vara lite queer. Med flera identiteter kommer vi att vidga begreppet och genren grymt mycket, något som för mig känns relevant och viktigt.

Journalisten Jan Gradwall skriver i en artikel om The Refreshments och menar att det är folkmusik, något förmodligen få andra skulle göra. Att använda begreppet ”folk” innebär att man automatiskt ser folket som en enad grupp, med gemensamma intressen, värderingar och historia. Och det var nog det som kanske Herder och hans kamrater försökte skapa där under 1800-talet – den gemensamma berättelsen. Men här måste vi se till avsändaren- när någon skriver historia tillika skapar nationssymboler så sker ett ständigt urval av information. Vad kommer inte med i historien? Vilka berättelser, människor och fenomen kom inte med i berättelsen om nationens historia? Som Lundberg menar i boken, så borde egentligen dansbandsmusiken idag ses som folkmusik, men icke sa nicke. Den är något annat. Så det talar för sig självt- det finns inget homogent Sverige, hur mycket vi än försöker skapa det. Därav går det inte att kalla något för folkets musik, då den samlade gruppen inte går att hitta.

1996 skriver Dan Lundberg att vi är tillbaka i en ordning sim fanns under 1700-talet där folkmusiken är fri från nationella konnotationer. Femton år senare vill jag påstå att vi fortfarande är fast i genreindelningen och etiketten ”folk”. Hade vi varit tillbaka till 1700-talets syn på det, hade det varit mycket svårare för nationalistiska krafter att utnyttja den traditionella musiken och symbolerna. Men jag tror och hoppas att vi är på väg mot det som Lundberg spådde 1996.

Källor:

Folkmusik i Sverige, Dan Lundberg och Gunnar Ternhag (2:a rev. Upplaga 1995)
Nationalencyklopedin

//Sara P

SOFIA KARLSSON OCH DET DÄR MED BARN

Häromdagen hittade jag ett septembernummer av tidningen Fokus, där Sofia Karlsson var intervjuad. Fint och bra, hurra. Det som dock slog mig var hennes avslutning på intervjun- där hon nämner att hon precis fått en liten knodd och att musikeryrket inte på något vis är anpassat för det "Det är glasklart att mitt yrke inte är skapat för att ha familj. I stället väljer många frilansande kvinnor att sluta jobba när de skaffar barn. Det är alltså artonhundratal. "

Huvudet på spiken, Karlsson. Nånstans vid trettio försvinner plöstligt massa grymma och kompetenta brudar medan männen blir kvar. Mammorna ammar och männen ölar. Är det en slump att några av de mest framstående kvinnorna i musiksverige över 40 inte har kids?
1800-tal säger Sofia Karlsson. Jag säger ÅH HERREGUD VI MÅSTE GÖRA NÅGOT ÅT DETTA STRUKTURELLA PROBLEM!!
//Sara

DEN DÄR PO OCH RECENSIONERNA

ETT BREV TILL ALLA NATIONALISTER DÄR UTE I ETERN

Som Folkbloggen skrev förra veckan, medverkade jag, Sara, i en paneldebatt om nationalism och folkkultur på Skansen i fredags. Det resulterade i ett allmän panik bland nationalister, och en taktik som går långt under allt vad värdighet heter. Här och här kan ni läsa mer om detta. För att göra det hela något överkomligt skrev jag ett brev till vederbörande:

Kära nationalister. Kära näthatare. Kära sverigedemokrater. Kära nationalsocialister. Jag vill berätta en hemlis för er. Jag är er hemlige vän.

Det trodde ni inte om mig va? Att jag, den rabiata mångkulturvurmande feministsubban, skulle säga det? Men jo, så är det. Jag tänker aldrig börja göra som ni. Förakta. Och förakt, det är vad ni pysslar med just nu. Och det skapar rädsla. Det gör mig besviken och arg. För jag vill er väl. Jag är er vän. Och ni är så rädda, så små. Det är enkelt att stanna kvar i rädslans klor, det krävs ingen direkt prestation. Ett skönt läge som legitimerar korkade, kränkande och hatiska handlingar.

Det jag föraktar är det som kommer ut ur era käftar, de okunniga ord som ni tillåter er själva att skriva. De ord som skrivs för att skapa ännu mer rädsla.

I Sverige har vi åsiktsfrihet, tack och lov. Men det innebär också ett ansvar. Alla åsikter är värdefulla, men när ordens nyans är blodröd och handlar om att skapa barriärer mellan människor går det inte längre. Vi måste säga stopp. Tack, men nej tack.

I måndags började jag min treåriga utbildning på musikhögskolan i Stockholm. Jag ska läsa 180 högskolepoäng svensk folkmusik, alltså tre år av folkkultur deluxe. Jag lovar, jag vet vad jag talar om.

Att ni i era nationalistiska sammanhang väljer att kidnappa folkkulturen är bara ett okunnigt och töntigt spel för gallerierna. Jimmie Åkesson valde att bära en (hyrd) folkdräkt under riksdagens öppnande förra året för att symbolisera er syn på svensk folkkultur. Jobbigt läge för er, då all svensk folkkultur bygger på inspiration och influenser från världens alla hörn. Kultur är inget statiskt och det vi i dag kallar ”svensk folkmusik” är en etikett som skapades under 1800-talets nationalromantik. Folkkultur utvecklas ständigt och är beroende av olika människors bakgrund och berättelser. Allt annat vore döden.

I fredags deltog jag i ett seminarium på Skansen som handlade om folkkultur och nationalism. Jag, multimusikern Ale Möller och två forskare i idéhistoria diskuterade bakgrund, framtid och vilka strategier som bör användas för att folkkultur inte ska bli ett vapen i nationalisternas händer. I samband med detta blev jag intervjuad i SVT:s Kulturnyheterna där jag jämförde nationalism med ett hus byggt av asbest. Det är trevligt att känna en stolthet över sitt ursprung, men väggarna för vår nationalstat är byggda på giftiga värderingar. Det är klart att det uppstår konflikter då och då när grunden inte längre rimmar med dagens samhällsvärderingar.

Kort därpå lade två av era nationalistiska nättidningar upp artiklar om debatten, varav en text enbart handlade om mig och om vad jag sagt. De tillhörande kommentarerna är nog bland det mest underhållande och fruktansvärda jag läst. Jag blir tillskriven epitet som judinna, tattare, maoist och subba. Bland annat. Dessutom har ni plockat fram information om mina föräldrar och deras bakgrund. Humorn ligger i de etiketter ni sätter på mig, smärtan i er handling och att ni lagt ner tid på att gräva i mitt liv. Jag grät. I en timme. Sen hoppade jag sönder min säng och skrek ut min ilska och bestämde mig för att festen minsann fortsätter. Jag tänker fortsätta dansa polska till revolutionens musik. Att ni hänger ut mig och mina finaste föräldrar som har indoktrinerat mig till att agera utifrån en human människosyn gör mig både arg och stolt.

Nationalister, glöm aldrig att jag er hemlige vän. Jag bryr mig om er. Ni måste inte hata. Det finns andra sätt att tackla rädslan. Vi är tusentals som kan hjälpa er.
//Sara Parkman

MIN QUEERPOLSKA VÄXER FRAM

Jag gillar verkligen folkmusikvärlden! Musiken är vacker och omväxlande, allt från intimt vemod till fart och dansglädje. Dessutom lyx att nästan alltid ha live-musiker. Alla möjliga folk dansar, håller i varandra och svänger runt bara för att ha roligt. Danserna har hyggligt enkla grundformer men kan varieras i oändlighet genom en lite viktförskjutning här eller sviktförändring där. Det är också något schysst med att vi upprätthåller och utvecklar gamla traditioner, sånt som folk spelat och dansat ett par hundra år på samma plats vi lever nu, att vi på sommarstämmorna fortfarande dansar genom nätterna till solen går upp.

Jag började dansa folkdans som vuxen när jag gick på folkhögskola i Skattungbyn utanför Orsa. Det handlade om social dans, som vilket disco som helst men i par. Uppställningsdanserna med särskilda dräkter och liknade fattade jag först senare att det fanns. Dansa var så roligt att jag snart gick terminskursen i folklig dans på Malungs folkhögskola. Där fick vi gå igenom dansen moment för moment och lära oss från grunden så att vi kunde både följa traditionerna och få så stor frihet i uttrycket som möjligt. Jag flyttade till Göteborg och började hålla introduktionskurser då och då på Folkmusikkaféet. Men det var först när vi formulerade queerpolska som det tände till i mig och det blev riktigt roligt att lära ut.

Jag har sedan tonåren varit intresserad av rättvisa och engagerad i sociala rörelser som vill förändra världen till det bättre. På alternativa politikerveckan på Gotland föll polletten ner vad queer egentligen innebär: förståelse av att det finns jättestarka normer kring könsroller, könsidentiteter och romantiska preferenser. Och så snart vi fått syn på normerna kan vi också plocka isär dem och sätta ihop roller och identiteter som vi själva vill, med lite krångel och bråk. Jag höll min första queerschottis-kurs i Visby och fick god respons: ”Vad skönt, vi vill bara dansa och ha kul utan att behöva tänka på kön!”

Jag blev lite torsk på att lattja med dansgolvsrollerna! Ju mer jag studerar dansgolven desto mer fascinerande är det. Så här ser det ut: De allra flesta dansar i par med tillsynes en kvinna och en man. Trots att det finns undantag är olikkönade danspar så himla överrepresenterade att vi måste säga att den vanligaste polskan som dansas är heteronormpolska! Framförallt är det få snubbar som dansar med andra snubbar. Hur mycket som är ovana och hur mycket det handlar om bögskräck vet jag inte. Det är också ett väldigt slående mönster att män står till vänster och kvinnor till höger. Männen tar initiativen och styr dansen medan kvinnorna anpassar sig och hänger på. Vad ska vi kalla det – ojämlikhetspolska?

Ett ytterligare intressant inslag är att många pratar om att män ibland ”dansar dam” och att kvinnor ”dansar herre”. Vid en första anblick kan detta verket väldigt queert. Men markeringen av undantaget förstärker faktiskt föreställningarna om att förarroll och förarsteg är något essentiellt manligt, till skillnad från en roll och stegkombination som många män hamnar i. I samhället finns många krafter som vill dela upp alla människor i antingen män eller kvinnor med knivskarp gräns där emellan. Män och kvinnor ska vara varandras motsatser men ändå åtrå varandra, endast varandra, och helst med kvinnan i lagom chickt underläge. Även detta syns på folkdansgolvens kryllar av könsmarkörer såsom långt eller kort hår, byxor eller klänning, smycken eller skägg. Fattar ni vilka mängder av kombinationer och mångfald vi missar?

Det är fler och fler i folkdanssvängen som inte håller sig till de traditionella könsrollerna. Frågan ”Vill du dansa?” följs av den allt vanligare: ”Ja, vill du föra eller följa?” Många vill inte göra en grej av denna frihet utan föra fram det som något självklart och inte kalla det något särskilt. För mig är det viktigt att synliggöra upproret. Jag har lättare att förhålla mig fritt när jag fått sätta några ord på ofriheten. Att erkänna att mina kurser bygger på queerfeministisk pedagogik är även ett sätt att ge cred till de befrielserörelser som lagt grunden för friheten. Själv har jag slussats in i bekväma roller, jag kan lätt passera som heterosexuell cisman.1 Min frihet att leka med könsrollerna existerar tack vare att massa folk bråkat och kämpat för att få vara sig själva, trots att de utsatts för spott och spe. Queerpolska signalerar tydligt att här finns ett tryggare space. Även du som inte kan eller vill hålla dig till förväntade könsroller är välkommen, vi ska se till att du åtminstone här inte blir attackerad. Det är även en tydlig signal till de som vill göra folkdans till ett forum för främlingsfientlighet och enfald – här värnar vi om mångfald! Jag möter fler och fler som kopplar ihop folkdans och queer, vi har ett påbörjat samarbete och spirande rörelse. Hör av dig om du vill vara med!

Alla tjänar på rörligare roller! Den som bara har fört bodapolska har bara dansat halva dansen, den andra halvan har du missat. Du blir dessutom mycket säkrare och tydligare följare av att ha lärt dig föra, samtidigt som du blir mer inkännande förare om du även lärt dig följa. För nybörjarmän verkar det även vara en lättnad att få börja lära sig dansa utan förväntningar att från första början vara ensamt ansvarig för att styra upp hela ekipaget. Det finns så mycket att upptäcka! Charlotte Rivero som länge har undervisat i queertango har inspirerat mig till att inte bara byta roller då och då, utan att även låta rollerna flyta och bitvis suddas ut när samdansen är tillräckligt tät. Detta ger nya djup till vilken dans som helst och fortsätter att utveckla även folkdanstraditionerna.

Jag gillar att reflektera vad vi håller på med och inleder alltid danskurser med två minuters queerteori. Men teorisnack som detta är syvende och sist endast en hjälp att få häftigare dansupplevelser. Det är just dansglädjen vi vill åt! Vi tänker inte låta mossiga normer stå i vägen för det. Ses på dansgolven!

///Erik Mägi

queerpolska.wordpress.com


1 Cis är ett begrepp för ensidig könsidentitet och könsuttryck. Medan transpersoner på olika sätt överskrider sitt tilldelade kön har cispersoner stagnerat i en fast könsposition som antingen bara kvinna eller bara man.

DEN UNGA LOVANDE SNUBBEN

Det bara strömmar in kommentarer på inlägget om normer och ideal. Fantastiskt! Fortsätt så.
Och apropå vissa normer och sådär, så skickade Lena Jonsson in denna fab film:

HEJ NORMER OCH IDEAL!

Ibland önskar jag att jag hade ett fräsigt gårdsnamn- mitt namn skulle klinga så folkmusikaliskt rätt då. Typ Fastlandet Sara (I Härnösand bor man antingen på Ön eller Fastlandet) eller kanske Gubb-Sara då jag numera bor i Gubbängen i Stockholm. Den vore ju najs.

Nä, nu jag skojar bara. Jag vill inte alls ha nåt fräckt gårdsnamn. Jag vill vara den jag är.
Men jag tänker på det där med normer. För sånt finns det ju ganska mycket av var vi än vänder oss i samhället. Vissa normer är rätt bekväma, typ att vi ska ha kläder på oss och ställa oss på höger sida i rulltrappan. Men alla normer är inte alltid så smidiga. Särskilt inte när dom blir osynliga och sånt som folk inte pratar om. För att våga se normer i ett sammanhang är viktigt. Vilka normer finns då i folkmusikvärlden? Vilka ideal finns och är viktiga?

Jag och min kamrat Samantha har gjort en generaliserade topplista över saker som är bra att ha eller va om man vill vara cool/hipp/ball/creddig:

1. Vara man/gubbe/grabb/pojk. Jo, det är en grej som fortfarande verkar premieras lite extra. Trots att många av utövarna i den yngre generationen är övervägande brudar så ser det tvärtom ut på scenerna. Inom alla kultursektorer tenderar män att få större plats och bli framlyfta, och folkmusiken är inget undantag.

2. Komma från Hälsingland eller Dalarna. Alltid bra! Det är ju ändå där den äkta folkliga kulturen bor.

3. Ha gubbkäps och ölmage.

4. Kunna vara konstant aprak i två veckor men ändå spela som en guuuuud.

5. Vara framkrystad i tretakt och med blod bördigt från Lapp Nils.

6. Känna alla gubbar med cred.

Det här är en lista som jag och Samantha skapat, den är tagen ur våra perspektiv. Det innebär inte att alla uppfattar att det ser ut så. Jag är sjukt nyfiken på att höra vad ni tycker det finns för ideal och normer i folkmusikvärlden. Hur ser ni på det? Vilka glasögon har ni som jag kanske inte har?

Ett ideal?

LENA LOVES POLSKA

Enligt rykten så var vår kulturminister Lena Adelsson Liljeroth på polskekurs på Stallet i Stockholm igår kväll. Eller rykte och rykte, det är faktiskt sant. Jag tjyvkikade.
Lars Farago från RfOD hade bjudit in henne att delta på en kurs under ledning av Anna Öberg, och som man ser på bilderna verkar det ha gått som en dans. (hehe, roligt skämt.)

Skämt åsido. Detta är i alla fall ett lysande exempel på politiskt arbete i vardagen. Många stannar i fasen "Helvete vad kass kulturpolitiken är. Folkmusik får aldrig några stålar!!!" och sen händer inget mer. Men något måste ju göras för att få en förändring på det hela, och att då lära självaste kulturministern polska är briljant. Lobbyverksamhet deluxe!
Förhoppningsvis får hon någon slags förståelse för vad folkmusik och dans är och kan vara, och kanske också lättar liiiiite mer på kulturplånkan.

ÄNNU MERA GALA.

Dock är det ett svidande faktum att könsfördelningen bland de hyllade musikerna och eldsjälarna på Folk och världsmusikgalan inte var helt okej.

Det var 29 män som var nominerade, 7 kvinnor. 12 män vann priser, 4 kvinnor. *

Det är ju en övervikt av ett visst kön, kan jag spontant känna.
Varför det är så? Fritt fram för diskussion! För det är intressant om man kollar hur könsfördelningen ser ut bland utövande folkmusiker- jag vågar nog säga att det är fler kvinnor än män som spelar. Särskilt i de yngre generationerna. Så varför syns inte det på en gala? Eller är det så att kvinnor inte lirar på scen i samma utsträckning som män? Är kvinnor sämre på att leva som professionella musiker? Och i sådana fall, varför då? Ser villkoren olika ut beroende på vilket kön man tillhör? Hmm. Fundera på detta, för det här är en sjukt viktig grej.
/Sara

*Räknade ej med arrangörsnomineringen/vinsten.

NÄR OKUNNIGHET BLIR STANDARD

Minns ni Axel Fagerbergs brandtal om okunniga recensenter? Nu har vi hittat ett till. På Kulturbloggen som arbetar under sloganen "Sveriges största kulturmagasin: musik, film, opera, teknologi, kulturpolitik, teater" har man recenserat Hazelius Hedins nya skiva "Om du människa vill heta". Gott så kan en tycka. Men... eh. Sen börjar citaten hagla.

"Det finns ingen kö av svensk traditionell folkmusik i 2000-talets Sverige."

"Själv känner jag bara lust att dansa och njuta av musiken under sommarvarm himmel på en lövad loge någonstans på den svenska landsbygden när jag lyssnar på polskorna på Hazelius-Hedin."

"Det saknas något sedan Skäggmanslagets tid då Thore Härdelin, Wille Grindsäter och Petter Logård på 70-talet gav ett ansikte åt svensk folkmusik tillsammans med Britt-Mari Swing från Delsbo. Hedin-Hazelius fyller inte tomrummet för min del men det inger hopp."

Du mänska som skrivit detta. Det är skoj att du finner en pastoral njutning i att lyssna på Hazelius Hedin. Däremot är det inte lika skoj att det verkar som att du levt gömd i en pastoral grotta sen 70-talet. Det finns en kö av traditionell folkmusik i 2000-talets Sverige. Jag lovar.

Det här är som sagt inte första gången det sker att en helt okunnig recensent dundrar på och skriver en recension om folkmusik. Varför får det vara så? Undrar hur det skulle funka om jag klev rakt in på Svenska Dagbladets redaktion och ba "Hallå. Jag hatar dans och tycker att balett är för jävla tråkigt. En helt död dansform. Men jag har skrivit lite om Svansjön här- tråkig föreställning, dom druttar runt på scen som om dom vore småfåglar. Men jag gillar tyllkjolarna- gulligt! Och kontrasten mellan det onda och goda. Dock känns musiken fånig och gammeldags."
Nej. Det fattar ju alla. Det hade blivit ett allmänt hat gentemot mig. Inte okej någonstans.
Men när det gäller att skriva om folkmusik såehh... är det helt okej med okunnighet.
Det borde ske en förändring på detta. Kan jag känna en tisdagkväll som denna.
//Sara (som börjar bli van med att klaga på media som aldrig kan få till det rätt och riktigt.)

Hallå- killen har beiga långkalsonger. Så töntigt!! Och varför har dom grått hår? Är det för att dom ska se ut som pensionärer eller? Kroppshållningen känns såååå 1700-tal. Utdött. Jag ger Svansjön 2 franska danspedagoger av 5 möjliga.

LIRAREDAKTÖR´N: BRA BOKNINGAR PÅ ÅRETS GALA, MEN VARFÖR NOMINERA SAMMA FOLK SOM I FJOL?

Många av fjolårets pristagare nomineras i år igen till Folk- och världsmusikgalan. Därmed framstår genren som onödigt liten och smal, menar Liras chefredaktör Jonas Bergroth. Men artistbokningarna håller hög klass och hatten av för arrangörerna som organiserat en uppföljargala.

Vi skriver våren 2011 och det är dags för den andra svenska Folk- och världsmusikgalan i historien. Det är lite som utmaningen efter en lyckad debutskiva – det är när något ska följas upp som den verkliga kapaciteten visar sig.
Låt oss därför lyfta på hatten för att den stora och brokiga skaran av arrangörer lyckats samla sig till ytterligare en upplaga – jag misstänker att en stor del av äran för lobby- och organisationsarbetet tillfaller Lars Farago, Eva Rune och de andra i organisationen RFoD (Riksföreningen för folkmusik och dans). Förra årets branschfest hölls på Nybrokajen 11 i Stockholm och nu är det alltså dags igen, denna gång i Göteborgs konserthus – artistbokningar och annat ser klart lovande ut.
På många håll bland folkmusikvännerna anar jag förhoppningar om att den här pampiga tillställningen ska sprida intresset för deras – ja, vår – älskade musik utanför den närmsta kretsen. Hjälpa folkmusiken att bli lite större än sig själv, på något sätt. Själv är jag lite kluven till den tankefiguren. Å ena sidan: naturligtvis vill man sprida den musik man gillar till andra, vi som gör Lira musikmagasin drivs av samma sak. Å andra sidan: varför pratar så många av folkmusikvännerna om att man vill höja genrens status i vidare kretsar? Vad spelar egentligen det för roll, allvarligt talat? Varför är vi inte nöjda med den musik vi diggar stenhårt med mindre än att även andra tycker att den är bra. Eller cool, eller vad man nu är ute efter. Litar vi inte på vårt eget omdöme, utan vill ha någon sorts utomståendes godkännande? Så ängsligt. Och onödigt.
För övrigt är de bokade artisterna till årets gala i flera fall ren propaganda för genren. Som Den Fules brutala men samtidigt sofistikerade folkrockfusion. Och jag väntar mig inget annat än glimrande trad-spel över generationsgränsen när Lisa Rydberg och Björn Ståbi slår sina påsar samman. Baskerys hillbilly-punk kan bli lite tröttande på skiva, men är mördande fräck live, tro mig. Det är musik som åtminstone jag måste omfamna helt utan ängsliga sidoblickar.
När det gäller nomineringarna är det dock något som skaver. Samtliga akter nominerade i kategorin årets grupp har medlemmar som gick upp och mottog priser redan på fjolårets gala. Två av tre nominerade skivor är av hårdsmält traditionsutforskande karaktär, alltså plattor som är mer av dokument eller samlingar, än genomkomponerade albumupplevelser med omsorgsfullt genomförd dramaturgi. Den tredje nominerade plattan är del två av ett i och för sig fantastiskt musikprojekt. Bra, men helt utan någon nyhetens kittling.
Nu är det absolut ingen lätt sak att styra ett juryarbete så att resultatet av allas tyckanden i slutändan landar i något spännande. Det blir gärna så att nomineringarna hamnar lite halvljumt där alla är överens, i stället för på djärvare val som några totaldyrkar och andra ser som obegripliga. Jag har själv stångats i juryarbete i många år.
Oavsett orsak har jag svårt att se årets nomineringar som spännande. Galan kommer att utse en rad välförtjänta pristagare – vars musik jag verkligen gillar, i de flesta fall – samtidigt som den just genom sina nomineringar riskerar att ge en bild av folkmusikvärlden som ganska begränsad. Var det inte just det man ville motverka?
Som tillställning betraktad hyser jag inga tvivel om att årets Gala blir succé. Som statuslobbying för en genre har den fortfarande en del att jobba på. Men jag röstar på att vi ängslas mindre över den aspekten och njuter av festen!

//Jonas Bergroth
Chefredaktör, Lira Musikmagasin
Texten publiceras även på www.lira.se

ETT BRANDTAL FRÅN AXEL FAGERBERG

Jag skippar småpratet och drar ballen i gruset direkt;

Elin Unnes recenserade nyligen Kebnekajses senaste skiva "Idioten", i recensionen skriver hon: "I början av 70-talet, när svensk musik lät som om den gjordes av 40-åriga oskulder, var Kebnekajse ett av få band som spelade skitigt och riffigt på en internationell nivå. Nu, när bandet följer upp återföreningsskivan från 2009, är de i stället nästan ensamma om att försöka uppdatera traditionell svensk musik."

Jag vet inte hur musik som spelas av 40-åriga oskulder låter eftersom jag är varken eller. Dock är jag helt säker på att Kebnekajse inte är ensamma om att "uppdatera" svensk folkmusik.

Hon skriver vidare att "Det är få som kan göra något trovärdigt hårt av ofta hejig folk- musik", vad jiddrar hon om!? "Ofta hejig folk- musik"? Jag skulle nog ha svårt att hitta musik med mer vemod än svensk folkmusik om jag letade. I och för sig skriver hon inte svensk folkmusik så hon kanske menar all folkmusik? Jag känner igen den här inställningen så väl. Det är samma inställning som man finner hos de personer som fnyser när man nämner att man spelar folkmusik, sedan övergår detta nedvärderande fnysande till någon sorts improviserad dans och ett ironiskt nynnande på små grodorna.

Hursomhelst, tillbaka till uppdaterandet.

Hur kan man som recensent i DN ha så sjukt dålig koll? Det är ju nu det händer! Nordic, Navarra, alla Jonas Knutssons grupper, alla Petter Berndalens grupper, Kraja, Stockholm/Lisboa project, Bazar blå o.s.v.

Denna lista kan byggas på i all oändlighet med musiker och grupper som (på recensentspråk) "...tar avstamp i det typiskt svenska men kokar ihop det med X och får fram Y". Den så kallade "uppdateringen" av svensk folkmusik pågår konstant i buskarna på Bingsjö, i sovrummen på Ethno, i övningsrummen på alla folk- och musikhögskolor, utanför riksdagshuset och på alla spontana festivaljam. Alla instrument och tekniker används och jag skulle vilja påstå att svensk folkmusik idag slaktas och misshandlas på ett mycket kreativt sätt. Det kan ioförsig vara svårt att se hur det riktiga folkmusiksverige ser ut om man sitter inlåst på ett kontor och bara lyssnar på de få folkmusikskivor, som med ett skivbolag i ryggen, skickas in till DN Kultur.

Nu har jag ioförsig ingen aning om ifall det är vad Elin Unnes gör hela dagarna...

När det skrivs så lite som det görs om svensk folkmusik i media så är det synd om det som skrivs är gravt missvisande. Personligen är jag övertygad om att varenda ung fjortis, bög och hockeykille skulle fetdigga Navarra (om än i smyg) om de fick ett "medialt genomslag".

Tack för utrymmet!

/Axel Fagerberg
Slagverkare i Treva samt folkhögskolestuderande jazzvibrafonist.