IT`S ALL ABOUT MOVEMENT

Ett nytt nummer av Spelmannen kom ut i dagarna. Hurra! Många fina reportage och tips. 
En text var skriven av undertecknad, och jag tänkte att vi låter den ta plat här på Folkbloggen också. Mycket nöje! //Sara

Det är svårt att reflektera över två veckor i sitt liv när dom ganska nyligen har passerat. Sexton dagar som är undervisning men på samma gång också handlar om hela ens liv, om än för två veckor.

Poängen med att resa fysiskt och geografiskt är ju att det ska skapa någon slags förändring eller upplevelse. Och den stora frågan blir då naturligtvis, var "KMH FOLK - SÅNG UNDER SEGEL" en sådan resa?

Ja. Det var den. Varför? undrar kanske du som är läsare. Jo, det ska jag berätta.

Mycket under resan handlade om att få perspektiv på saker. Perspektiv på mitt eget lärande, vad konst kan vara, vad som utmärker svensk folkmusik och vad som känns sådär typiskt brittiskt och möta musiker mer helt andra bakgrunder.

Som Marianne Svasik – lärare i indisk sång i Rotterdam. Hon berättade att hon varje morgon sjunger samma  ton i en timme. Detta för att hitta klanger, färger och fokus. Att lära känna tonen och lära sig bryta de mönster som snabbt skapas. Att låta tonen konstant vara i rörelse. Och det var i samband med detta som Marianne Svasik sa de ord som för mig sammanfattar hela resan: ”It´s all about movement”.

En annan sak som jag tyckte om med Marianne Svasik var hennes presentation av sig själv- obefintlig. Hon sjöng, och det räckte för att visa att hon kunde behärska traditionen. Hon behövde inte berätta om sin eventuellt supermusikaliska pappa, hennes by någonstans, vem hennes guru eller förebild var. Hon dög i rummet, här och nu.

Jag minns besöket på skolan i Rotterdam, en fin byggnad som kändes fresch. Noterade särskilt att de hade ett härligt café. Det saknar jag på KMH. Vi fick möta någon slags ansvarig lärare för världsmusiklinjen- typen med huvtröja, kavaj och ring i örat. Kan fantisera mig till att han säkert turnerat med nått svängigt turkiskt eller keltiskt eller kreolskt band under 80-talet. Han talade mycket om begreppet världsmusik, att det endast kan skapas i en urban storstad där olika kulturer möts. Jag tänker ändå att det låter som en klok definition, för det är så lätt att världsmusik blir en stor generalisering och allt ”det andra” medan vi här på hemmaplan står för folkmusiken.

Han gick också väldigt mycket igång på faktumet när "students all over the globe" möttes och gjorde stor musik ihop, däremot verkade han inte gilla holländsk folkmusik. I England var det motsatt. Tradition och nation var två honnörsord. Studenternas konsert i New Castle var väldigt fin, men kändes mer bevarande än nyskapande. Dom kanske borde få höra meningen  ”It´s all about the movement” lite oftare. 

Vad är frihet? Redan under resans första dagar fick vi smaka på hur friheten ser olika ut för olika individer. Mokrian och Hassan fick åka hem när vi kom mot gränsen till England. En begränsad frihet som finns inbroderad i medborgarskap, hudfärg och bakgrund. Så fruktansvärt orättivist men som ett tydligt lackmuspapper på hur vårt samhälle ser ut. Plötsligt stod vi alla framför scenarier som utspelas varje dag - scenarier där människor separeras på grund av byråkrati och rädsla. Det var nyttigt att se, men också sorgligt. Friheten i att röra sig. It´s all about the movement.

Och så England. Detta sjukt vackra land som är Harry Potterland. Det var fullkomligt naturligt att göra Harry Potterreferenser minst fem gånger per dag. Typ "oj, heter du Angus? Det är ju som han i Harry Potter..." eller "WOW! Lågstadieskolan ser ut som Hogwarts!" Lika så går det att se hur alla människor i detta land skulle se ut i en Jane Austenfilm- lockar vid tinningarna, empirskurna klänningar och stora oskuldsfulla ögon som egentligen bara vill ligga med greven vid godset nästgårds.

Skämt åsido, men det går inte att komma ifrån hur England gång på gång referens i både fin och fulkultur. Musikaliskt märks det också – tänkte speciellt på detta när vi i New Castle och var med på en körövning och sjöng fint arrangerade låtar från England. Det kändes så hemma och tryggt - harmonierna, melodins form och vissa intervallfall. Benjamin Britten, sakral musik och alla carols vid jul har satt sina spår. Och det är fint att komma till ett annat land och ändå känna sig hemma i en musik. Musiken har förflyttats- It´s all about the movement.

Desi Vikinsson, lärare på musikhögskolan i New Castle, talade om hur irländsk folkmusik har blivit sinnebilden för folkmusik, och jag tänker att också filmindustrin nästan snattat den irländska folkmusikens klang och ljudbild till storfilmer med storslagna landskap, starka hjältar, drakar och annat fantasyrelaterat material, typ Braveheart och Sagan Om Ringen. Desi menade att det ändå fanns fördelar - folk hittade in i musiken. Sant. Jag tänker dock att det kan riskera att musiken stannar upp. Schablonerna blir så starka, såpass att det blir dom som styr utvecklingen. Plötsligt står det still, och det tror jag inte är utvecklande. It´s all about movement.

Tiden i Stroud, en liten liten landsort utanför Bristol i södra England, var 24 timmar av folkmusikaliskt hjärta. Rob och Miranda, ett musikerpar i trettioårsåldern, kom och mötte oss på stationen och tog oss ut på landet till deras yttepyttehus från 1700-talet. Vi vandrade runt på kullarna, oh:ade och ah:ade och diskuterade kulturpolitik, folkmusik och andra väsentliga saker. Och så åt vi mat som lagades på öppen eld och spelade massa musik. Rob och Miranda var en lysande duo på consertina och fiol, och vi lärde oss några låtar. Skitsvårt men väldigt, väldigt roligt.

Det var fascinerande att se hur fiolspelet anpassades för att matcha consertinans ljud och på så vis fick fiolen en helt annan klang. Samma sak var intressant att se i Glasgow- hur säckpipans ljud och ornament influerat fiolspelet. Hur ser det ut i Sverige? Har kohornet sagt sitt, eller har fiolen vart så dominant att det är den som bestämt ljudet? Nåväl, tillbaka till Rob och Miranda. Det finaste under vistelsen var att bara få vara där. Vi hade aldrig tidigare mött varandra, men trots deras yttepyttehus och massa renoveringar var det självklart att vi skulle sova över, äta middag, spela musik och få massa av deras tid. Det är vackert. Att resa och veta att det finns varma hem överallt är en ljuvlig trygghet.

Jag avslutade resan i London på Tate och konferensen ”Her noise”, om ljudkonst och feminism. Konserter, performandce och symposium trängdes under tre dagar. Första kvällen inleddes med den 80-åriga kompositören Pauline Olivieros. Herre jädrar vilken inspiration!! Med ett synthdragspel illustrerade hon livets engergier i födelse och dödsögonblicket. Efteråt berättade hon om sitt konstnärskap och om rollen som kompositör- hon lyfte fram sju andra tonsättare, som kanske inte alltid ses som konventionella tonsättare men som i realiteten skapar ljud och musik.

Jag tänker att jag också kan göra det, skapa musik och också ta det på allvar,  det jag är och har. Dessutom vill jag bli så där cool som Pauline var. Kulturtant med power, kunskap, cred och ett fett hjärta. Och hela helgen gav mig inspiration till tesen att konst och politik forever and ever borde ha ett kärleksförhållande. Revolutionen nås med hjälp av musiken.

Den tankemässiga rörligheten i skapandet är det som aldrig får förloras. Några säger "Jag vill bara spela". Okej, låt gå. Men för mig är det relevanta att också få tänka i fler lager. Att inte stanna upp vid en sanning. Jag vill fortsätta vara nyfiken och ifrågasättande. Varför låter jag såhär? Vad är det som gör att jag gillar just den här låten? Varför känns det gött att lira just här och nu?

Det är tankens rörelse som tillsammans med händerna skapar konst. It´s all about movement.

Sammanfattningsvis- det har varit fantastiskt. Att möta grymma musiker, springa runt mellan olika sessions, spana på gamla slott och dylikt är en ynnest som jag tackar skattebetalarna för. Jättemycket. För att få resa med en fiol i bagaget och rätt lite pengar på fickan är en förmån som reder till fett många nya upplevelser. Som att hänga med Skottlands grymmaste dragspelare som dessutom älskar hundar och ugglor, smaka ingefärsöl, åka med en taxigubbe som smygövar på reels, träffa en excentrisk körledare som överanvänder ordet "LOVELY", eller gå på disko på en färja mellan Rotterdam och New Castle. Att resa- it´s all about movement!

EN KRÖNIKA

Följande krönika publicerades i Lira nummer 2/11.

När detta skrivs har sossarna precis lagt fram sitt förslag till ny partiledare. Det bidde en man. Oj, vilken överraskning. Och dra på trissor, det ser ungefär likadant ut i musikvärlden – mansdominans.

Jag kommer att tänka på ett diagram över könsfördelningarna på festivalernas scener förra året och känner grav panik. Värst var Sonispherefestivalen med 100% snopp på scen. Bäst – tack för det – var Urkult med sina 61% män och 39% kvinnor. Följdfråga- Varför ska det vara så in i helskotta svårt att få det jämt? Hur kan det fortsätta att se ut såhär, år efter år, trots ständiga diskussioner kring jämställdhet? För det finns väl ingen som allvarligt tror att män är bättre lämpade att lira dödsmetall? Och att kvinnor på sin höjd klarar av vokalist eller pianistplatsen på scen? Men jo, det gör tydligen det. Häromdagen träffade jag en musiklärarstudent som med fasa i rösten berättade om hur lärarna på hennes institution på fullaste allvar menar att blues är en manlig genre. Och att män biologiskt sätt är bättre lämpade för att spela gitarr. Jag dör en smula. Detta är alltså vad som lärs ut till kommande lärare som ska möta framtidens musiker. Och här har vi nog en del av problematiken. Vilka attityder möts de ivriga knattarna på musikskolan av? Vilka idéer styr undervisningen?

En sak är i alla fall säker – möter man en lärare som kräker ur sig meningar som könar musiken, så är det klart att det sätter spår i eleven.

Och jag tänker på min vän som studerar komposition på en fin institution i Sverige. Om hur lärarna uteslutande pratar om män när de talar om musikhistorien, och hur de bemöter kritiken mot deras ensidiga ord med kommentaren ”Men det finns inga bra kvinnor”.

Det är som att musiken är helt ifrånkopplad från resten av samhällets idé och om vad jämställdhet ska vara. Att det är helt okej att människor på högt uppsatta positioner för vidare värderingar som doftar Anna Anka. Fär hur kan det pumpas in pengar i projekt som uteslutande anställer män? Hur kan vi tillåta att vissa studieförbund, med statliga bidrag, anordnar musiktävlingar för unga där 96% av deltagarna är grabbar, som i fallet med Studiefrämjandets Rockkarusellen i Dalarna 2010?

Någon kanske tycker att detta ämne känns uttjatat. Men jag vill mena att diskussionen alltid platt landar i ett ”Kom igen tjejer! Börja lira grabbarnas instrument! Ta plats!” Sen tar det stopp, man vågar inte fortsätta diskussionen- och det tror jag tror handlar om att detta i grund och botten handlar om fasttatuerade strukturer och makt, och det är känsligt att diskutera. När problemet sen kommer upp till ytan, blir det oftast minoriteten, de underordnade som i detta fall är brudarna, som ska lösa problemet och arbeta för ett bättre klimat. Och hur blir sen kvinnor bemötta när de tar sig in på mansdominerade ställen? Oftast ossynliggjorda eller motsatt- uppburna. Väldigt sällan sedda som norm. Man får vara med på nåder, och jag vet inte hur många gånger jag och mitt band har fått höra ”Alltså, ni hade inte kommit lika långt om ni vart killar”- en kommentar som lastar på ett ton av dåligt självförtroende.

Som tur är händer det grejer. Det finns alternativ, det skapas motstånd. Ett bra exempel är Rättviseförmedlingen, som i början av mars firade sin ettårsdag. Med sina 24 000 medlemmar på Facebook samlar Rättviseförmedlarna dagligen in namn på människor som inte annars syns och hörs. Exempel på efterlysningar kan vara ”Sökes: Man som kan föreläsa om genuspedagogik” eller ”Sökes: Aktiva kvinnliga artister/musiker/band” . Namnen sammanställs till listor som sen sprids som en löpeld till arrangörer och media via medlemmarna. Där och då mördas argumentet ”Men det finns ju inga!”. Det finns också ett pärlband av olika nätverk som arbetar med dessa frågor, och fler och fler festivaler arbetar för att ha en jämn representation på scen.

Häromdagen hojtade kulturministern (som hellre vill säga underhållning än kultur) och jämställdhetsministern (som inte vill kalla sig för feminist) att pengar ska satsas på att få kulturen mer jämställd. Bra initiativ. Men låt det då göras på riktigt – lägg ambitionen på att förändra strukturerna från botten, låt inte bara kortsiktiga åtgärder bli modellen. Då blir det bara som att kissa i brallan- skönt för stunden men inte ett dugg hållbart i längden.

Sara Parkman

SAXAT

STATISTIKEN TALAR FÖR SIG SJÄLV

Den här bilden är bra och viktig. Och läskig och sjukt skev.
Detta visar alltså på könsfördelningen på scen bland Sveriges största musikfestivaler 2010. Om en ska gå efter denna statistik så verkar det som att kvinnor i stort sett är helt oförmögna att lira rockenroll, och att de få som gör det inte får värst mycket plats på scen. Nästan ingen alls faktiskt. Men det är ju helt befängt, för så är det ju inte! Nu skulle någon snusförnuftig typ kunna hävda att "Men halloe!! Det finns ju inga brudar som lirar!!" Jo. Det gör det visst. Kolla bara in den här listan som utomordentliga Rättviseförmedligen tagit fram. Det finns så sjukt många brudar som är grymma musiker, men som aldrig får komma fram och lira på festivaler på grund av rådande strukturer och knäppa normer. Lite glad kan en i alla fall bli av detta diagram, då världs och folkmusikfestivalen Urkult är bäst när det gäller jämn fördelning av kön på scen. Bravo!

Nu hoppas vi på en festivalsommar med jämn representation!

VEM HAR RÄTT ATT BESTÄMMA?

Då och då brukar jag skriva för musikmagasinet Lira, och i höstas skrev jag en krönika appropå Sverigedemokraterna och deras vurmande för den svenska folkkulturen. Den känns fortfarande en smula aktuell, så jag publicerar den igen här på Folkbloggen.
Men vad tänker ni om detta? Hur ser ni på den svenska folkkulturen? Vem har rätt att forma den? Vem bestämmer reglerna? Vem bestämmer vilken genre eller kulturyttring som ska ha status? Lämna en kommentar så fortsätter vi diskussionen!

"En fågel viskade i mitt öra om en grupp människor som samlats för att planera en folklig manifestation mot främlingsfientlighet. Då jag är både är folkmusikfrälst och tidigare har arbetat mycket med antirasistiska organisationer kändes det ganska naturligt att en sen oktoberkväll bryskt stega fram till en av gruppens medlemmar och säga ”Tja. Jag vill vara med och göra detta. Jag är bra på sånt här.” Mina studier, min lägenhet och min tvättkorg kom de närmsta veckorna att bli mycket försummade.

Ett manifest med fyra viktiga punkter om folkmusiken skapades, stora jam anordnades runt om i Sverige och i Stockholm blev det konsert och debatt med ett pärlband av fina gäster. Ett sjuhelsike till hallabalo helt enkelt. Och för en gångs skull var det inte bara folmusikvärldens som tog notis om vad som hände, nä, i stort sett hela mediasverige var med på noterna och rapporterade friskt om manifestationerna. Vi fick säga vad vi ville, delar ur manifestet blev citerat på arty farty kultursidor och ämnet var hippt och aktuellt. I fyra, fem dagar. Sen kom det naturliga slutet på våra femton minuter i rampljuset och vi kom tillbaka till den naturliga ordningen.

I en intervju för Stockholm City frågade reporten lite förvånat varför aktionerna fått så mycket medieuppmärksamhet och mitt första svar, kanske något kaxigt, blev ”För att vi har jobbat svinigt hårt för det”. Jag måste dock vara ärlig och erkänna att Sverigedemokraterna också hade en roll i det hela. Deras varumärke säljer, och det gav också aktionerna uppmärksamhet. Deras vurmande för den svenska folkkulturen fick en annars ganska spretig rörelse att organisera sig och göra något tillsammans, och framförallt- skapa en viktig och självrannsakande diskussion om vad folkkultur är. Så vad händer nu? Blev dessa intensiva dagar i oktober bara en parantes i det annars ganska mossiga fördomsfulla medielandskapet? Svaret är det vi som sitter på. Vi som lyssnar, vi som spelar och vi som har hjärtan som klappar lite extra för genren folkmusik. Det är faktiskt vi som skapar bilden av vad folkkultur är.

Jag blev så sjukt sur när jag insåg att ett riksdagsparti började sin mandatperiod med att nalla min musik. Min älskling, min trygga musikaliska bäbis,d en svenska folkmusiken, blev plötsligt Sverigedemokraternas kulturpolitik. Jag lade mig ner och kräktes s i fontän men insåg ganska fort att en sverigedemokrat hade lika mycket rätt till svensk folkmusik som jag, men något kändes knasigt. Och vad var det? Jo, den där beryktade enfaldiga mediabilden som gör det så förbaskat enkelt att använda sig av den folkliga kulturen som ett sätt att förstärka sin nationalistiska folkhemsvurmande attityd.

För det bästa med hela den här grejen är att det vittnar på den feta mångfald som ryms inom den svenska folkkulturen. Nationalistiska krafter identifierar sig med den samtidigt som det är en lika naturlig del för den grönaste hej-jag-lever-på-en-ekologisk-självförsörjande-gård-i-dalarna-och-virkar-mina-dreads. Det är fräsigt, och jag hoppas att det alltid kommer förbli så.

Och detta borde ju få synas! Kanske ska Svenska folkdansringen ge Kanal 5 sju miljoner så att dom producerar en snaskig TV-serie om mångfalden och det dekadenta stämmolivet? Eller låta någon känd spelman elda upp en fiol för hundra papp i direktsänd tv? Nja, det kanske inte är den rätta vägen att gå, men jag tror på vikten av att hitta nya vägar. Naturligtvis ska vi behålla de traditionella forumen, men behovet av det nya är stort- annars kommer vi hamna i denna situation igen där någon kraft, vare sig den är grön, blå, brun eller rosa, försöker göra genren till sin egen.

Vad kommer hända när folkmusiker tar plats på dimmig och creddig klubbscen? När den svenska folkmusiken får bli soundtrack till en tv-serie om hippa innerstadsmänniskor? Jag tror att det är precis det som behövs för att omforma bilden av svensk folkmusik och dess användningsområden. Den dagen vi kommer bort från fördomarna om nävernationalistiska museala ideal, då kommer folkmusikens möjligheter att växa grandiost!"

/Sara P