NIKLAS NÅSANDER OCH TOBAKSSPINNARSTÄMMAN

Hej

Här kommer en liten betraktelse från en stämmoarrangör. Hälsar Niklas N

När vi drog i gång Tobaksspinnarstämman var det i mycken liten skala. Vi satte upp några affischer i byn, ordnade med kaffeservering och ett enkelt program med rubriken Visor och låtar från Nås. Från början var det vi själva och våra vänner som stod för fiolerna. Vi hade inte ekonomi att bjuda in någon utifrån och såg frivilligt inträde som en självklarhet. Spelmanslaget var skeptiskt. Men många andra tyckte det var kul att det hände något i byn – att få priser skänkta till lotteriet var inget problem.

Vi fick också tidigt uppmuntran från människor med "makt" i folkmusiksverige. Lasse Jobs skrev uppmuntrande om våra trevande försök, Thomas Fahlander gjorde reportage och Lars Farago var här och svängde sina lurviga. Sånt betydde mycket och vi sporrades att fortsätta.

De första kända artisterna vi bjöd in var Margareta Jonth och Anders Rosén. Att valet föll på dem var ingen tillfällighet. Margareta var ju Nåskulla och hade gjort många av våra visor kända genom skivor och sångbok. Anders var den enda spelman som på allvar intresserat sig för den äldre musiken från Nås. Genom honom blev vår egen Nugos Per rikskändis när han kom att pryda omslaget på Västerdalton. Anders många inspelningar av Nåslåtar hade också blivit en stor inspiration för oss eftersom vår stora och okända låtskatt nästan helt fallit i glömska.

Från början drev vi vår lokalpatriotiska linje hårt. Scenprogrammet var helt ägnat musiken från Nås och de spelmän vi bjöd in, var ombedda att framföra en eller ett par av våra låtar. Men snart släppte vi tyglarna. Vi breddade oss och ville i stället bli en "mulikulturell" samlingsplats för hela Västerdalsmusiken, två dagar innan Bingsjö. "Från Floda i söder till Lima och Transtrand i norr!" skrev vi stolt på våra affischer. Först bjöd vi in enskilda musikanter som Mattias Helje, Jonas Åkerlund, Lars Nordin, Zara Helje och Lars Hökpers. Sedan bjöd vi in spelmanslag. Tidigt införde vi också modernistiska inslag på stämman. Roland Keijser improviserade på sopransax och ungdomar eldade. Höjdpunkten under ett par år var när jag lyckades sammanföra den legendariske Malungsspelmannen Wille Toors med proggikonen Bo Anders Persson från Träd gräs och stenar. Resultatet blev en himmelskt vacker musik, oförutsägbar men ändå ursprunglig. Vi hade då flyttat stämman från vårt k-märkta Ordenshus till Skansbackens pensionat och jag tror att alla som var där den kvällen även minns knotten. Sedan Wille gått bort har Bo Anders återkommit, ensam eller i samspel med andra.

Med tiden har vi breddat oss åt det värmländska hållet. Anders Norudde har varit här ett par gånger, lika så Mats Edén. Och i år kommer Mats Berglund med nyupptäckta Klarälvslåtar i Lejsmetradition. Dessa tre spelmän faller in i den nisch vi försöker skapa och vi är stolta över att de vill komma till Nås och Västerdalarna. Liksom vi gillar de det lilla formatet. De är traditionsbärare var och en på sitt sätt, men samtidigt nyskapande. Liksom Anders Rosén går de sina egna vägar. Musikhögskolor i all ära, men dessa spelmäns genialitet ligger tveklöst i deras egenart.

Som på så många håll har vi roligast dagarna innan själva stämman. På lördagskvällen bjuder vi in våra kursdeltagare och andra intresserade till logdans på den gård Nugos Per levde. På söndagen har vi vår stora lärarkonsert i kyrkan och efter det danshus med spellista på Ordenshuset. Klockan tio infaller "Sena timmen" - en konsert i hemmiljö. Förra året var första gången vi testade detta koncept med ett oförglömligt möte mellan Anders Rosén och Mats Edén. I år går budkaveln vidare till Agneta Stolpe och Jonas Åkerlund. Jag tror att det är det lilla formatet som gjorde arrangemang så lyckat. Och att det skedde i hemmiljö. Det är inte ofta man som arrangör möts av storvuxna karlar som med tårar i ögonen fattar ens hand och tackar för att någon ordnar något sådant!

Kärnan i verksamheten består av kurser. I år kör vi ett tiotal, med inriktning mot sång, dans och spel från Västerdalarna. Våra långkurslärare har varit de samma genom åren, de håller högsta kvalitet och trivs så bra ihop så vi har inte haft anledning att nämnvärt ändra inriktning. Anders Rosén, Jonas Åkerlund, Mattias Helje, Zara Helje och Perjos Lars Halvarsson - kan det bli bättre? I år har vi dessutom lyckats engagera ett par nya namn: Klas af Edholm och Joel Bremer. Klas är ännu ung men har gjort en djupdykning i springlekens vindlande värld och kan med entusiasm förmedla sin lärdom. Joel har sökt sig till gubbarna både i Österdalarna och Västerdalarna och är i dag en av de få som spelar i tradition efter t ex Hans Lisper och Wille Toors.

Ordenshuset och trädgården bredvid är kursernas centrum. Här serveras soppluncher och fika och här finns enklast möjliga masslogie. Här brukar också en liten improviserad tältstad växt fram. Och det är här så många spännande musikaliska och mänskliga möten sker fram på småtimmarna. Runt omkring Ordenshuset upplåter snälla grannar lokaler för våra kurser. Utan detta stöd hade vi inte klarat oss. De flesta lärare tränger i hop sig i Källegården. Där lever du under ungdomsgårdsliknande förhållanden och det är ännu efter alla år en gåta för mig hur de orkar upp på morgnarna.

Det vore fel att säga att stämman funnit sin slutliga form. Men vår inriktning är klar: Vi vill nischa mot Västerdalsmusiken. Vi vill inte bli en festival med hippa grupper. Snarare vill vi se oss som en stämma som mixar oannonserade modernistiska inslag i det lilla formatet med "root music." (Sonus kommer i år och det viskas om att Utdansbandet med Roland Keijser och Anders Rosén ska uppstå i ny tappning) Vi har frivilligt inträde till alla evenemang (utom till Sena timmen som kostar en hundring) men lyckas ändå ge våra lärare hyfsat betalt. Genom vår ickeofficiella framtoning är det många unga alternativa "postproggare" som söker sig hit. Kursdeltagarna återvänder år efter år och i utvärderingarna får vi så mycket kärlek att vi nästan skäms.

Men platsen för själva stämman är inte optimal. Vi började på Ordenshuset, flyttade till Skansbackens pensionat och nu är vi sedan några år på Storängets festplats invid Nås camping. Det är en vacker plats där nere vid älven. Danslogen kokar och kolbullarna smakar gudomligt. Men festplatsen är dimensionerad för kanske 5000 pers vilket inte direkt är en fördel för oss. Vi har svårt att locka publik från kommunen eftersom de stora genrerna här är hårdrock och dansbansmusik. Vi ligger långt från Siljan och de stora turiststråken. I det sammanhanget är vi en utmark. Det finns möjlighet att köra gammaldans på en bana – men vi har hittills avstått. I år provar vi i stället att bredda oss mot finnmarken. Joel Bremer kör där för första gången en kurs med övernattning invid sjön Närsen. Lokalen ligger långt från ära och redlighet och matlagningen sker över öppen eld. Ska vi bredda oss blir det nog åt det hållet. Om man kan tala om en stämmas själ, är det nog där uppe vi ska söka, i skogarna där så många av de gamla spelmännen arbetade, älskade och levde sina liv.

//Niklas Nåsander

HANNA: RAPPORT FRÅN RANSÄTERSTÄMMAN!

Vi packar ihop under lördagskvällen och precis när skymningen faller rullar bilen ut från Ransäters hembygdsgård. Men före det: 

Fredag kväll. Anländer i bil med goda vänner. Lite mat, en öl och tältuppslagning, sedan börjar det som hör Ransäterstämman till, nämligan vandrandet. Först bort bland tälten, till en stuga full av releasefestglädje, fantastiskt duosamspel och hur mycket dillchips som helst. Sedan vidare, men inte långt för rätt snart fastnar vi vid ett ledigt bord bland stugorna. Där spelar jag och goda vänner härliga gamla låtar, som är så där bra som låtar kan bli bara när det är stämma. Så vidare, träffa vänner, snacka lite här och lite där. Plötsligt blir den jag tycker mest om dunderförkyld och behöver omvårdnad. Kvällen slutar snabbare än jag har tänkt, men är lika fin för det.

Natt i tältet. Ryggen är kall, jag vänder på mig. Nej, nu blir rumpan kall, magen kall, kinden kall. Armen somnar för att jag inte har någon kudde med mig. Den jag tycker mest om är febervarm och andas ytligt. På tältduken samlas daggen. Den tränger igenom duken, når  in till mig när jag av misstag slänger upp armen mot tältväggen. Åh, kan inte solen gå upp så den bränner bort fukten? 

Lördag morgon i tältet. Jag ligger och sover i en bastu. Vaknar av rörelser utanför tältet, kollar klockan. Halv tio. Varför, varför önskade jag i natt att solen skulle gå upp? Nu är den här och bränner obarmhärtigt. Jag klättrar ut ur tältet.

Lördag morgon utanför tältet. Solen skiner från en klarblå himmel och jag undrar hur jag någonsin kunde klaga på lite sol. Detta väder påminner om mitt allra första år på Ransäterstämman, när jag sov i ett strandtält som inte hade något innertält och vi lät tältet stå öppet under natten. Dags för frukost, ägg kokas på stormkök och kaffe bryggs enligt gammalt turkiskt knep direkt i kopparna. Febersjuklingen i tältet tillfrisknar mirakulöst, bara lite snuva kvar.

Inne på hembygdsgården köper vi kaffe och glass. Fina människor spelar Trollens brudmarsch och taggar för princessbröllop. Tvärt emot låtens tänkta effekt börjar det regna. Vi flyttar in i caféet och sjunger psalmer och frälsislåtar. Andra som vi inte känner sjunger med. Det är stämning.

Vila i tältet, princessbröllop på smartphone och middag på stormkök i goda vänners lag. Så packar vi ihop tält, kylväskor, sovsäckar och kläder, för helt plötsligt är det kväll. Sitter ett tag på trappan till en av stugorna och tittar på det fantastiska Ransäterljuset när solen går ned över trädtopparna. Dags för en sista runda på tunet. Jag tar en svängom med den jag tycker mest om, som har som mål att lära sig att dansa denna stämma. Polskan sitter fint efter några låtar. Snackar med folk. Blir haffad av några vänner som vill höra sin bröllopspresent, en vals jag inte spelat på snart ett år. Jag hittar den långt bak i huvudet och får fin spelhjälp av kompisar som var med på bröllopet. Så är det dags att säga hejdå. Hejdå alla vänner, hejdå Ransäter. Hej sommaren!

Precis när skymningen faller rullar bilen ut från Ransäters hembygdsgård. Vi far genom natten och diktar nya verser till I Rio de Janeiro för att hålla oss vakna.

//Hanna Andersson

SIMON STÅLSPETS OCH HORNSTÄMMAN I DUNKER!

Hej Simon Stålspets - arrangör för Hornstämman i Dunker som gick av stapeln förra helgen. Hur blev arrangemanget? Vad hände? Blev det gött?

Hornstämman blev hellyckad. Skön blandning på besökarna. Från 1-91 åringar, både nyfikna grannar, spelmän och inbitna hornblåsare. Vi åt lokala, grillade vildsvin med rotsaker eller hemrörd linsgryta med couscous o turkisk youghurt. Självklart kaffe med brödfat också. Kohornlegenden Bernt Lindström från Ockelbo höll tillsammans med mig i kohornskursen där vi hjälpte deltagarna att såga, borra och fila så att var och en fick ett spelbart kohorn med sig från kursen. Karin Ericsson-Back ledde en fullsatt kulningskurs och Patrik Andersson höll i fiolkurs med sörmlandslåtar. Det blev dans till Malmabygdens spelmän och Sörmländska låtverkstan under ledning av Patrik Andersson. Därefter följde dans till öppen scen. Då kunde man höra Sérgio Crisóstomo fiol, Torkel Johansson trumpet och delar av Sörmländska låtverkstans ungdomar jamma polskor, valser mazurkor och schottisar. Jag var också med och spelade mandola. Framåt natten flyttade vi stämman från församlingshemmet 200 meter till klockargården där det blev mer jam, vickning och fest. Förhoppningsvis blir denna hornstämma en tradition. Det är så det känns nu i alla fall. Folk har hört av sig och vill ha fortsättning nästa år så det blir nog så. Lokalpressen och lokalradion har varit väldigt alerta och villiga att puffa för denna händelse. Flens kommun sponsrade hornstämman i Dunker med tre granhorn byggda av Jan Nordkvist, Tällberg, samt hyra av församlingshemmet.

Vem är Simon Stålspets? 

Förtiplussare uppvuxen i Stockholm, numera månskensbonde i Sörmland. Frilansmusikant inom främst svensk folkmusik men även country i bred bemärkelse. Kompositör/arrangör. Har precis arrangerat musik för Ale Möller Band som tillsammans med kammarkvintett från Scenkonst Sörmland och två invandrade solister genomför ett fantastiskt integrationsprojekt i konsertform. Jag gillar att paddla kajak, åka längdåkning och springa i skogen. Idag har jag fått lagrad koskit från grannen och hällt det i odlingslådorna i växthuset. Nu ska jag plantera tomater där. Utbildad 10 år på Kungl. Musikhögskolan. Först i elgitarr och sen klassisk komposition. Huvudsakligt arbete har dock alltid varit att turnera i Sverige/Europa och sprida svensk folkmusik i olika blandningar. Grupper: Kalabra (jazz/folk), Svart Kaffe (fransk-svensk folkmusik), Stockholm Lisboa Project (portugisisk-svensk folkmusik), Marsipan (Quebec-svensk folkmusik), Country Pie (americana), Rut (country på svenska) mfl. I Sörmland finns många fina spelkvinnor/män, vackra slott att spela på och sjöar att bada i. Vad jag saknat och som borde finnas i framtiden är ett center för kohornsspel. Eller förresten, det finns nog redan? Mer om mig finns här!

UMEFOLK FRÅN PETER AHLBOMS KAMERA

Peter Ahlbom var uppe i Umeå på Umefolk och hade som tur var med sig kameran! 

Limbohofvet

Allspel!

Bjäran!

Allspel och alldans!

This is how we fly!

New Tide Orchestra

Algot

UMEFOLK UR SUNNIVA ABELLIS SYNVINKEL

Umefolk 2013
En festival är oftast bra. Det är liksom inbyggt i namnet. Det ska vara mycket och det ska vara mångfacetterat och det ska vara bra. Lite mer än en fest.
Umefolk har för mig alltid varit bra. Jag har varit där varje år utom ett sen 2003 då det fortfarande hette Umeå Folkmusikfestival. Jag har sett konserter där som påverkat mig enormt mycket.
I år var bästa Umefolk hittills för mig och jag har hört andra som sagt samma sak. Varför? Jag vet inte! Men vad som gör en festival bra är delvis en blandning av allt det där jag skrev ovan. Men viktigast är ändå stämningen. För mig var årets festival full av gemenskap och samtidigt en öppenhet för olikheter. En stämning och en känsla är väl oftast subjektivt upplevd. En känsla av gemenskap hos några kan lätt förstärka ensamhetskänslor hos andra. Jag har upplevt det ibland på festivaler, just pga den där strävan efter intensiv kollektiv lycka.
Min subjektiva känsla är den här gången lycka och tacksamhet. Jag hörde musik i världsklass, dansade mig galen, träffade några av mina bästa vänner, spelade solokonsert, spelade på en frisörsalong (jätteroligt!), blev friserad av de kreativa frisörerna på plats i Folkets hus, spelade till dans under Ålidhemskyrkans kyrkkaffe(!!) där danser med prästen auktionerades ut(!!!), såg en pampig invigning som var totalt gränsöverskridande och spred glädje, nyfikenhet och kärlek, samt fick höra av andra om ett rekordhögt antal deltagare i årsmötet för Västerbottens spelmansförbund. Som en vän berättade: Hon var helt speedad hela söndagen trots att hon bara sovit tre timmar på natten. Hon hade helt enkelt inte fått nog! Årets festival hade givit henne så mycket energi!

Tack Umefolk, vi ses igen!
//Sunniva Abelli

Allspel! Foto: Peter Ahlbom

HALLÅ DAN ENGMAN OCH PITEFOLK VÄRLDSMUSIKFESTIVAL

Folkmusikern, arrangörern, läraren och entusiasten Dan Engman fixade med finfestival förr två veckor sedan mitt i Piteå. Hur gick det nu då med Pitefolk världsmusikfestival? Vi fick en pratstund med Dan själv!

Dan Engman själv i presentationstagen!

Hur gick festivalen som var för två veckor sedan? 
- Den gick skitbra, kanonartister, nöjda dito, glad, entusiastisk och danssugen publik, men alldeles för få!

Vad fick ni för reaktioner? 
- Varför går inte folk på det här? Det är ju skitbra!

Hur är folkmusiklivet i Piteå och Norrbotten? 
- Inte särskilt livaktigt, det är små öar här och där, Luleå är en större ö förstås… Men vi jobbar på att det ska bli bättre.

Hur är återväxten? 
- Det finns hopp, musik&dansskolan i Piteå hade en grupp ungdomar på plats vid invigningen, så det är en satsning på framtiden på gång. Dock är det en bit kvar till den verksamhet som bedrivs i t ex Umeå.

Kan du beskriva stämningen på plats?
- God, även om det inte blir det där kokande, puttrande då folkmängden inte når upp till den kritiska massan då det börjar självsvänga.

Hur ser det ut inför nästa år? 
- Det blir i alla fall inte en likadan festival, det är säkert, om alls någon. Det är inte försvarbart att lägga så mycket arbete och resurser på en festival med så få besökare, hur bra den än är.

Vad var det bästa som hände under helgen?
- Det går inte att ta ut en enskild händelse, förstås, men det var oerhört glädjande att ha dryga 20 ungdomar med lärare från musik&dansskolan vid invigningen, av enskilda konserter var det nog högst rysfaktor då Merit Hemmingson mötte Jonna Löfgren (Glasvegas trummis). Sen njuter jag ju alltid av att få piska upp lite balkanstämning med mina studenter i Framnäs Folklore Ensemble.

Du arbetar som lärare på Framnäs folkmusikutbildning- hur är det?
- Det är skitkul, se ovan! Det är det bästa som finns- att få vara med och se unga människor utvecklas! Jag är ju profilansvarig också, och då får jag bestämma, och det är kul.

Hur är utbildningen upplagd och vad skiljer den från andra folkisar med folkmusikinriktningar? 

- Mycket ensemblespel, både i mindre och större konstellationer, från 2 till 22! Gott om spelningar gör att man får scenrutin. Individuell undervisning på huvudinstrument, givetvis. Musikteori, musikdata, folkmusikhistoria, folkdans. Gästlärare i olika genrer försöker vi ha, så fort det finns någon spännande artist i närheten får dom ta ett pass hos oss. Jag har dålig koll på vad andra folkisar sysslar med, men jag tror vår kombination av ”Folk&Världsmusik” är tämligen ovanlig; nordisk (med en lite spetsning åt finland-tornedalenhållet), balkan, samt spåret som leder mot det keltiska-amerikanska. Plus det som div gästlärare kan ta hand om.

Chickpeas band

Polka chicks!

Allspel!

Merit och Jonna

Framnäs Folklore Ensemble och en dansglad publik i balkanmusikens underbara värld!

samma som ovan...

Alla foton tagna av Måns Engman. 

IT`S ALL ABOUT MOVEMENT

Ett nytt nummer av Spelmannen kom ut i dagarna. Hurra! Många fina reportage och tips. 
En text var skriven av undertecknad, och jag tänkte att vi låter den ta plat här på Folkbloggen också. Mycket nöje! //Sara

Det är svårt att reflektera över två veckor i sitt liv när dom ganska nyligen har passerat. Sexton dagar som är undervisning men på samma gång också handlar om hela ens liv, om än för två veckor.

Poängen med att resa fysiskt och geografiskt är ju att det ska skapa någon slags förändring eller upplevelse. Och den stora frågan blir då naturligtvis, var "KMH FOLK - SÅNG UNDER SEGEL" en sådan resa?

Ja. Det var den. Varför? undrar kanske du som är läsare. Jo, det ska jag berätta.

Mycket under resan handlade om att få perspektiv på saker. Perspektiv på mitt eget lärande, vad konst kan vara, vad som utmärker svensk folkmusik och vad som känns sådär typiskt brittiskt och möta musiker mer helt andra bakgrunder.

Som Marianne Svasik – lärare i indisk sång i Rotterdam. Hon berättade att hon varje morgon sjunger samma  ton i en timme. Detta för att hitta klanger, färger och fokus. Att lära känna tonen och lära sig bryta de mönster som snabbt skapas. Att låta tonen konstant vara i rörelse. Och det var i samband med detta som Marianne Svasik sa de ord som för mig sammanfattar hela resan: ”It´s all about movement”.

En annan sak som jag tyckte om med Marianne Svasik var hennes presentation av sig själv- obefintlig. Hon sjöng, och det räckte för att visa att hon kunde behärska traditionen. Hon behövde inte berätta om sin eventuellt supermusikaliska pappa, hennes by någonstans, vem hennes guru eller förebild var. Hon dög i rummet, här och nu.

Jag minns besöket på skolan i Rotterdam, en fin byggnad som kändes fresch. Noterade särskilt att de hade ett härligt café. Det saknar jag på KMH. Vi fick möta någon slags ansvarig lärare för världsmusiklinjen- typen med huvtröja, kavaj och ring i örat. Kan fantisera mig till att han säkert turnerat med nått svängigt turkiskt eller keltiskt eller kreolskt band under 80-talet. Han talade mycket om begreppet världsmusik, att det endast kan skapas i en urban storstad där olika kulturer möts. Jag tänker ändå att det låter som en klok definition, för det är så lätt att världsmusik blir en stor generalisering och allt ”det andra” medan vi här på hemmaplan står för folkmusiken.

Han gick också väldigt mycket igång på faktumet när "students all over the globe" möttes och gjorde stor musik ihop, däremot verkade han inte gilla holländsk folkmusik. I England var det motsatt. Tradition och nation var två honnörsord. Studenternas konsert i New Castle var väldigt fin, men kändes mer bevarande än nyskapande. Dom kanske borde få höra meningen  ”It´s all about the movement” lite oftare. 

Vad är frihet? Redan under resans första dagar fick vi smaka på hur friheten ser olika ut för olika individer. Mokrian och Hassan fick åka hem när vi kom mot gränsen till England. En begränsad frihet som finns inbroderad i medborgarskap, hudfärg och bakgrund. Så fruktansvärt orättivist men som ett tydligt lackmuspapper på hur vårt samhälle ser ut. Plötsligt stod vi alla framför scenarier som utspelas varje dag - scenarier där människor separeras på grund av byråkrati och rädsla. Det var nyttigt att se, men också sorgligt. Friheten i att röra sig. It´s all about the movement.

Och så England. Detta sjukt vackra land som är Harry Potterland. Det var fullkomligt naturligt att göra Harry Potterreferenser minst fem gånger per dag. Typ "oj, heter du Angus? Det är ju som han i Harry Potter..." eller "WOW! Lågstadieskolan ser ut som Hogwarts!" Lika så går det att se hur alla människor i detta land skulle se ut i en Jane Austenfilm- lockar vid tinningarna, empirskurna klänningar och stora oskuldsfulla ögon som egentligen bara vill ligga med greven vid godset nästgårds.

Skämt åsido, men det går inte att komma ifrån hur England gång på gång referens i både fin och fulkultur. Musikaliskt märks det också – tänkte speciellt på detta när vi i New Castle och var med på en körövning och sjöng fint arrangerade låtar från England. Det kändes så hemma och tryggt - harmonierna, melodins form och vissa intervallfall. Benjamin Britten, sakral musik och alla carols vid jul har satt sina spår. Och det är fint att komma till ett annat land och ändå känna sig hemma i en musik. Musiken har förflyttats- It´s all about the movement.

Desi Vikinsson, lärare på musikhögskolan i New Castle, talade om hur irländsk folkmusik har blivit sinnebilden för folkmusik, och jag tänker att också filmindustrin nästan snattat den irländska folkmusikens klang och ljudbild till storfilmer med storslagna landskap, starka hjältar, drakar och annat fantasyrelaterat material, typ Braveheart och Sagan Om Ringen. Desi menade att det ändå fanns fördelar - folk hittade in i musiken. Sant. Jag tänker dock att det kan riskera att musiken stannar upp. Schablonerna blir så starka, såpass att det blir dom som styr utvecklingen. Plötsligt står det still, och det tror jag inte är utvecklande. It´s all about movement.

Tiden i Stroud, en liten liten landsort utanför Bristol i södra England, var 24 timmar av folkmusikaliskt hjärta. Rob och Miranda, ett musikerpar i trettioårsåldern, kom och mötte oss på stationen och tog oss ut på landet till deras yttepyttehus från 1700-talet. Vi vandrade runt på kullarna, oh:ade och ah:ade och diskuterade kulturpolitik, folkmusik och andra väsentliga saker. Och så åt vi mat som lagades på öppen eld och spelade massa musik. Rob och Miranda var en lysande duo på consertina och fiol, och vi lärde oss några låtar. Skitsvårt men väldigt, väldigt roligt.

Det var fascinerande att se hur fiolspelet anpassades för att matcha consertinans ljud och på så vis fick fiolen en helt annan klang. Samma sak var intressant att se i Glasgow- hur säckpipans ljud och ornament influerat fiolspelet. Hur ser det ut i Sverige? Har kohornet sagt sitt, eller har fiolen vart så dominant att det är den som bestämt ljudet? Nåväl, tillbaka till Rob och Miranda. Det finaste under vistelsen var att bara få vara där. Vi hade aldrig tidigare mött varandra, men trots deras yttepyttehus och massa renoveringar var det självklart att vi skulle sova över, äta middag, spela musik och få massa av deras tid. Det är vackert. Att resa och veta att det finns varma hem överallt är en ljuvlig trygghet.

Jag avslutade resan i London på Tate och konferensen ”Her noise”, om ljudkonst och feminism. Konserter, performandce och symposium trängdes under tre dagar. Första kvällen inleddes med den 80-åriga kompositören Pauline Olivieros. Herre jädrar vilken inspiration!! Med ett synthdragspel illustrerade hon livets engergier i födelse och dödsögonblicket. Efteråt berättade hon om sitt konstnärskap och om rollen som kompositör- hon lyfte fram sju andra tonsättare, som kanske inte alltid ses som konventionella tonsättare men som i realiteten skapar ljud och musik.

Jag tänker att jag också kan göra det, skapa musik och också ta det på allvar,  det jag är och har. Dessutom vill jag bli så där cool som Pauline var. Kulturtant med power, kunskap, cred och ett fett hjärta. Och hela helgen gav mig inspiration till tesen att konst och politik forever and ever borde ha ett kärleksförhållande. Revolutionen nås med hjälp av musiken.

Den tankemässiga rörligheten i skapandet är det som aldrig får förloras. Några säger "Jag vill bara spela". Okej, låt gå. Men för mig är det relevanta att också få tänka i fler lager. Att inte stanna upp vid en sanning. Jag vill fortsätta vara nyfiken och ifrågasättande. Varför låter jag såhär? Vad är det som gör att jag gillar just den här låten? Varför känns det gött att lira just här och nu?

Det är tankens rörelse som tillsammans med händerna skapar konst. It´s all about movement.

Sammanfattningsvis- det har varit fantastiskt. Att möta grymma musiker, springa runt mellan olika sessions, spana på gamla slott och dylikt är en ynnest som jag tackar skattebetalarna för. Jättemycket. För att få resa med en fiol i bagaget och rätt lite pengar på fickan är en förmån som reder till fett många nya upplevelser. Som att hänga med Skottlands grymmaste dragspelare som dessutom älskar hundar och ugglor, smaka ingefärsöl, åka med en taxigubbe som smygövar på reels, träffa en excentrisk körledare som överanvänder ordet "LOVELY", eller gå på disko på en färja mellan Rotterdam och New Castle. Att resa- it´s all about movement!

METHERA!

I fredags gästade den svensk-engelska stråkkvartetten Methera Stockholm och Stallet, och det var en sjukt magisk konsert! Bandet spelade mest musik från England men också en del svenska bitar och rätt mycket nyskrivet. Istället för att bandet satt på scen längst fram hade de byggt om rummet så att de satt i mitten och publiken satt runt i kring musikerna likt en cirkel. Musikerna flyttade sig under konserten i deras egna cirkel och det blev som en slags minikoreografi som var väldans fint.
Äsch hörrni, lyssna nu på detta band. Enormt fint!

 

RIKSDAGEN KOM TILL STALLET

Det här är Gunilla Carlsson. Hon är ordförande för riksdagens kulturutskott, det vill säga- hon har en del makt.
Förra veckan besökte hon Stallet, scenen för folk och världsmusik i Stockholm, för att möta en mäng olika musiker, arrangörer och annat folk som kan ett och annat om gernen. En hel eftermiddag spenderade hon i den lilla trånga logen på Stallet för att humma, nicka, lyssna och ställa frågor gällande folk och världsmusiken i Sverige idag. Det talades om villkoren för professionella musiker, vikten av att låta musiken och dansen finnas tillgänglig överallt, om folkbildning, jämställdhet, olika gruppers olika förutsättningar inom genren och så vidare och så vidare. Kaffe dracks också.

Och det var fint, för nog verkade hon intresserad! Sen vet ju en aldrig- politiker kan ju göra sig kända för att vara bra på att snacka, men mindre bra på handling. Men hon var där och antecknade.

Och jag tror vi kan fortsätta göra henne intresserad! Så känner du att du vill berätta något om folk och världsmusik som en politiker borde veta- tveka ej! Mejla Gunilla på gunilla.c.carlsson@riksdagen.se

 Hej hej
//Sara

PETER AHLBOM FÅNGADE SPELMANSSTÄMMAN PÅ SKANSEN!

Ingesundsgänget avlägger rapport från FiN-festivalen!

27-28 April 2012

FiN-Festivalen I Norrköping

Vi for till Norrköping samma helg som träden fick löv. Norrköping är nog fint annars också men det var otroligt fint just då!

Ingesunds folkmusiker fick äran att spela på den nystartade festivalen, och givetvis tog vi chansen och stack iväg på en liten klassresa.

   FiN-Festivalen var en mysig liten festival som kändes som en bra mjukstart innan sommarens alla stämmor har kommit igång.

Den ägde rum i bra lokaler som kändes mysiga både när det var mer och mindre folk på plats.     Det var trevligt att komma så nära den dansande publiken som vi gjorde på våran timslånga dansspelning, samtidigt som vi fick hjälp med proffsigt ljud och ljus.

Det fanns flera scener vilket gjorde att det var ett stort utbud av konsert och dansmöjligheter. Kul blandning av tillresta artister som spelade och vi fick fint bemötande av artistvärdarna påväg till logen där det fanns gott om kaffe, vatten och tilltugg.

Vi fick bo på hotell och ta del av något som vi alla såg fram emot med stor förtjusning: Hotellfrukosten! Mums vad gott det var!

Att det var första året festivalen ägde rum märktes inte av alls på arrangörerna. Det var välorganiserat och väldigt trevligt!

   Det var en gôr go’ stämning med störtskön service och man kände sig verkligen välkommen! :)

Tyvärr så kom det inte fasligt mycket folk, men de som kom dansade, spelade och diggade järnet i lokalerna.

Så ni som inte var där - Ni missade verkligen något!

Vem vet, kanske slutar Norrköpings folkmusikfestival som en av landets största om några år?

-       FiN-Festivalen, hoppas vi ses nästa år! =)

Ingesundsensemblen

Hanna Kull, Moa Ledenstam, Marika Appelholm, Sara Karlsson, Maria Andersson, Agnes Casimir-Lindholm, Elin Jonsson.

RAPPORT FRÅN GNESTASTÄMMAN

För 28:e året i rad gick Gnestastämman av stapeln och som alltid den första lördagen i februari. Gnestas största kulturevenemang samlade i år runt 500 besökare.
Dagen började med ett digert utbud av kurser (samspel, vissång, dans, låtspel samt en kurs speciellt bara för unga spelmän). Årets dragplåster och inbjudna artister var Roger Tallroth Trio – tre fantastiska musiker, som bjöd på underbar konsert. Emma Reid med vackert fiolspel, Daniel Reid så otroligt följsamt och smakfullt spelandes på sina saxofoner och slutligen Roger Tallroth, som fullbordar den musikaliska upplevelsen med sitt fina spel på gitarr m.m.
Allspelet samlade drygt 100 spelmän på Elektrons scen. En stor mängd ungdomar sågs trängas längst fram. Ungdomar som kommer till Gnestastämman för att mötas, spela och dansa tillsammans, men också för att uppleva FOLKBANDSKAMPEN – Gnestastämmans häftiga tävling för unga spelmansgrupper, där utmaningen består i att omvandla en befintlig pop/rock/schlagerlåt till dansbar folkmusik och där vi bl.a. fick höra ”Born in the USA” som finnskogspols och ”Ring Ring” som slängpolska. Vinnare blev i år ÖsUpp från Linköping.
Ungdomarna intog också sen på kvällen också dansgolvet, som blev ett myller av människor. Unga – gamla, damer – herrar, proffs – amatörer. Alla var där. Alla trivdes. Alla njöt. Och alla lovade att träffas igen i Gnesta den 2 februari 2013 – om inte jorden gått under innan dess!
Och mitt i alltihopa stod årets arrangörer Karin Ericsson Back, Åsa & PeO Jacobsson, Leif Johansson och Tove Pettersson och såg rätt nöjda ut.

För Gnestastämman,
// Leif Johansson

Sunniva Abelli

Visstuga

RIX och Leif Johansson spelar i foajén på Elektron

NORRBOTTEN BJÖD PÅ MIDVINTERFOLK

En något sen rapportering kommer nu från det nordligaste länet- Norrbotten. I januari hade de sin årliga fest Midvinterfolk- en minifestival på Kulturens hus i Luleå. Micke Forsberg, en av initiativtagarna och arrangörerna bakom festen svarar på några frågor.

Ve & Fasa

Vilka stod i år på scenen?
- De som uppträdde i år var; Milling culchies, sju grabbar från Boden och Luleå som spelar pubfolkrock med irländska influenser, Ve och fasa, som består av eleverna på detta läsårs folk- och världsmusiklinje på Framnäs folkhögskola, Framnäs folklore ensemble (FFE), som består av elever från detta läsårs folk- och världsmusiklinje och andra linjer på Framnäs folkhögskola samt av elever från Musikhögskolan i Piteå, Frida och Fabian, två duktiga unga folkmusiker som bor i Umeå, Pite dance project, fem tjejer som går på Musikhögskolans danslinje i Piteå samt Gråttfolk, som består av de två arrangörerna och producenterna

Hur var stämningen under festivalen?
- Stämningen var väldigt god på årets festival både hos de medverkande såväl som bland publiken, Så har det varit under tidigare år också.
- Folkmusiklivet i Norrbotten känns väldigt bra. Det finns en hel del att göra både för den som vill spela och gå kurser såväl som för den som endast vill ha folkmusikupplevelser och lyssna. Några exempel
på detta är;
- Folkmusik- och folkdanskurser i Haparanda i februari varje år sedan några år tillbaka.
- Föreningen Buskspel i norr som varje år anordnar två stora´spelträffar, en i augusti och en i november.
- Folk- och världsmusiklinjen på Framnäs folkhögskola som kör sitt tredje år.
- Luleå hembygdsgille som har ett eget spelmanslag
- Flottkalaset i augusti varje år, som anordnas av riksspelmannen Daniel Wikslund.
- Folkmusikfestivalen i Saltoluokta som går av stapeln i slutet av juni i år.
- Midvinterfolk, såklart
- Den stora spelträffen hos Siv och Birger Grahn i deras Norrbottensgård
i byn Stenudden utanför Luleå.
- Spelträffar på hembygdsområdet Swensbylijda i Svensbyn utanför Piteå minst två gånger per år. Det brukar även vara en spelträff i Badhusparken i själva Piteå i juni och en i Glommerträsk.
- Gammelstad utanför Luleå har en fin stämma i början av sommaren.
- Folkmusikfestivalen Pitefolk som anordnas och produceras av Emma Björling och Dan Engman.

En fin detalj är också att allt överskott från festivalen skänktes till BRIS- barnens rätt i samhället.
- Det känns väldigt angeläget att göra det eftersom det finns alldeles för många barn och ungdomar
därute som mår dåligt av olika orsaker och som behöver nån att prata med, avslutar Micke Forsberg.

Micke Forsberg

Nästa år blir det Midvinterfolk den 26 januari, samma plats, samma kanal.

Framnäs Folklore ensemble Foto: Kjell Öber

KLUBB SJU

I onsdags var det återigen dags för Klubb 7- en klubb på Stallet i Stockholm som en gång i månaden bjuppar på ny och fresh musik och konst. Kvällens tre musikaliska akter var Sivert Skavlan som spelade feta jämtpolskor på klarinett och skapade sig ett eget komp med hjälp av en looppedal, duon Kyrkan som spelade elektronik och fiol samt Adam Grauman som lirade kontrabas tillsammans med 10 000 filmade tranor från förra årets dans vid Hornborgarsjön. Alva Näsman stod för värsta fina textilkonsten.
Så gick det till när Stallet än en gång förvandlades till ett litet konstnärligt utopiskt rum där massa kreativ lust fick spira i luften. Och dessutom en fint åldersblandad publik, både panchsisar och små kids. Så som det bör vara...

Hej hej //Sara

Kyrkan

Adam Grauman


Delar ur Alva Näsmans konst.

Sivert Skavlan.

Publik!

Dans och maskeradhörna!