Ja, det är dagens uppmaning.
Puss /Sara
12 april 2011
TIPS!
Tidigare har Folkbloggen tipsat om andra eminenta folkmusikorienterade bloggar, men det vi glömde då var ju såklart Malmö Folks finfina twitterflöde. Följ det!
Ja, det är dagens uppmaning.
Puss /Sara
Ja, det är dagens uppmaning.
Puss /Sara
11 april 2011
9 april 2011
LUKAS: GNESTA-KALLE AND HIS MOOGMEN- ETT KULTURHISTORISKT FENOMEN DEL 3
Lukas här med sista inlägget i den omåttligt spännande, öh, ”artikelserien” om plattan ”Ny-Gammal Kultis” med ”Gnesta-Kalle and His Moogmen”. I och med detta tredje inlägg tänkte jag avsluta mina kontemplationer kring skivan, men ser gärna att andra spinner vidare med egna funderingar!
Senast sökte jag sätta in ”Ny-Gammal Kultis” i ett historiskt sammanhang med moogskivor och rymdrock. Denna gång ska jag spekulera lite över prioriteringarna hos skivans producent samt reflektera över varför skivan kanske inte blev riktigt så populär som man hade hoppats, för att slutligen söka sammanfatta detta sammelsurium av tankegångar till någon sorts slutsats.
Stikkan Andersson (se bilden ovan – tjusig mustasch må man säga!), som är producent och enligt baksidestexten på skivan dessutom kompositör till alla låtarna, måste rimligen ha trott på den kommersiella potentialen hos hybriden gammeldans och moogsynt. Om det var för att plattan inte sålde tillräckligt bra som han sedan framförallt jobbade med ABBA, eller om ABBA helt enkelt bara dök upp och överskuggade framgångarna med ”Ny-Gammal Kultis” så rejält att Stikkan framgent inte behövde någon ytterligare inkomstkälla, det får vi aldrig veta. Hade det blivit mera gammeldans på moog om inte ABBA hade funnits? Tanken svindlar. Eller hur skulle det vara om Stikkan sökt genomföra idén att modernisera gammeldans med ABBA istället för med moogsynt? Detta kan vi faktiskt åtminstone delvis få svar på! En av Stikkans kompositioner, Tivedshambo, som ju även finns på kultis-skivan, framfördes nämligen av ABBA under ett av deras allra sista publika framträdanden 1986. Här får man också höra låtens text, varav jag känner mig nödgad att publicera ett utdrag:
Hör raska klackar slår När tivedshambo går Har Fridas Verner blivit galen Här sprätter tivedsbor I hambodansens klor Och Verner jagar landsfiskalen Snart blir det gräl och kiv Så avgörs det med kniv För här är rena Vilda Västern Till vardag och till fest Är rapesnuset bäst Kom hit så bär vi bort orkestern
Jag vet inte säkert vad jag tycker låter modernast eller vad som kan ha störst potential när det kommer till dragspelets och gammeldansmusikens popularitet och bevarande. (För att trassla ihop ämnet ABBA vs. moog ännu mer så kom det förstås i mängden av moogplattor också ut en ”Moog and Guitars Play ABBA”.)
Nåväl, dags att återgå till huvudtemat: ”Ny-Gammal Kultis” må verka underlig för vissa men är ändå utan tvekan till viss del en produkt av sin tid. Gnesta-Kalle följer sin ambition att göra rolig och glad musik samtidigt som man söker modernisera sig med nya instrument, precis som många andra gjort med moogsynt tidigare. Skivans rymdkopplingar anspelar både på en känd händelse och måhända även på då populära musikstilar. (Den ruffiga texten till ”Tivedshambo” antyder väl förresten att producenten Stikkan kan ha sett gammeldans som något lite häftigt och farligt, och sådant tilltalar ju som bekant äventyrlig ungdom. Dock känner jag att det finns för lite att gå på för att vidareutveckla denna tankebana.)
Allting pekar på att gammeldans på moog kunde ha varit ett vinnande koncept – ändå är stilen mer svårsmält än vad som var avsikten. Det måste konstateras att plattan av någon anledning inte blev en riktig storsäljare. Det är inte helt lätt att sätta fingret på vad som gick fel. Kanske överglänstes denna modernisering av folkmusik av det ännu mer renodlat progressiva folkrockbandet Kebnekaise, så att ungdomarna hellre köpte denna musik, samtidigt som den äldre publiken föredrog mer strikt renodlad gammeldans framför underliga moderniteter. ”Ny-Gammal Kultis” kan då ses som en kompromiss som på sätt och viss passade alla lite grann men samtidigt inte riktigt passade någon helt perfekt.
Idag kan vi om inte annat njuta av skivan som en spännande historisk kuriositet och en säregen musikalisk upplevelse – helt enkelt en skiva utöver det vanliga!
Källor för hela ”artikelserien” (utöver de direkta länkar som gjorts ovan):
Wikipedia om Gnesta-Kalle: http://sv.wikipedia.org/wiki/Gnesta-Kalle Interjvu med Gnesta-Kalle på 80-årsdagen: http://hd.se/familj/2007/09/29/gnesta-kalle-har-staellt-undan/ Skivan ”Ny-Gammal Kultis” på nätet: http://valverdemusic.blogspot.com/2008/04/gnesta-kalle-and-his-moogmen-ny-gammal.html http://wallywashis.name/mp3/Gnesta-Kalle+and+his+Moogmen/Ny-gammal+kultis/ Texten till Tivedshambo samt lite mer info om Abbas framträdande: http://multemusic.com/2008/11/06/abba-tivedshambo-av-stikkan-anderson/
Senast sökte jag sätta in ”Ny-Gammal Kultis” i ett historiskt sammanhang med moogskivor och rymdrock. Denna gång ska jag spekulera lite över prioriteringarna hos skivans producent samt reflektera över varför skivan kanske inte blev riktigt så populär som man hade hoppats, för att slutligen söka sammanfatta detta sammelsurium av tankegångar till någon sorts slutsats.
Stikkan Andersson (se bilden ovan – tjusig mustasch må man säga!), som är producent och enligt baksidestexten på skivan dessutom kompositör till alla låtarna, måste rimligen ha trott på den kommersiella potentialen hos hybriden gammeldans och moogsynt. Om det var för att plattan inte sålde tillräckligt bra som han sedan framförallt jobbade med ABBA, eller om ABBA helt enkelt bara dök upp och överskuggade framgångarna med ”Ny-Gammal Kultis” så rejält att Stikkan framgent inte behövde någon ytterligare inkomstkälla, det får vi aldrig veta. Hade det blivit mera gammeldans på moog om inte ABBA hade funnits? Tanken svindlar. Eller hur skulle det vara om Stikkan sökt genomföra idén att modernisera gammeldans med ABBA istället för med moogsynt? Detta kan vi faktiskt åtminstone delvis få svar på! En av Stikkans kompositioner, Tivedshambo, som ju även finns på kultis-skivan, framfördes nämligen av ABBA under ett av deras allra sista publika framträdanden 1986. Här får man också höra låtens text, varav jag känner mig nödgad att publicera ett utdrag:
Hör raska klackar slår När tivedshambo går Har Fridas Verner blivit galen Här sprätter tivedsbor I hambodansens klor Och Verner jagar landsfiskalen Snart blir det gräl och kiv Så avgörs det med kniv För här är rena Vilda Västern Till vardag och till fest Är rapesnuset bäst Kom hit så bär vi bort orkestern
Jag vet inte säkert vad jag tycker låter modernast eller vad som kan ha störst potential när det kommer till dragspelets och gammeldansmusikens popularitet och bevarande. (För att trassla ihop ämnet ABBA vs. moog ännu mer så kom det förstås i mängden av moogplattor också ut en ”Moog and Guitars Play ABBA”.)
Nåväl, dags att återgå till huvudtemat: ”Ny-Gammal Kultis” må verka underlig för vissa men är ändå utan tvekan till viss del en produkt av sin tid. Gnesta-Kalle följer sin ambition att göra rolig och glad musik samtidigt som man söker modernisera sig med nya instrument, precis som många andra gjort med moogsynt tidigare. Skivans rymdkopplingar anspelar både på en känd händelse och måhända även på då populära musikstilar. (Den ruffiga texten till ”Tivedshambo” antyder väl förresten att producenten Stikkan kan ha sett gammeldans som något lite häftigt och farligt, och sådant tilltalar ju som bekant äventyrlig ungdom. Dock känner jag att det finns för lite att gå på för att vidareutveckla denna tankebana.)
Allting pekar på att gammeldans på moog kunde ha varit ett vinnande koncept – ändå är stilen mer svårsmält än vad som var avsikten. Det måste konstateras att plattan av någon anledning inte blev en riktig storsäljare. Det är inte helt lätt att sätta fingret på vad som gick fel. Kanske överglänstes denna modernisering av folkmusik av det ännu mer renodlat progressiva folkrockbandet Kebnekaise, så att ungdomarna hellre köpte denna musik, samtidigt som den äldre publiken föredrog mer strikt renodlad gammeldans framför underliga moderniteter. ”Ny-Gammal Kultis” kan då ses som en kompromiss som på sätt och viss passade alla lite grann men samtidigt inte riktigt passade någon helt perfekt.
Idag kan vi om inte annat njuta av skivan som en spännande historisk kuriositet och en säregen musikalisk upplevelse – helt enkelt en skiva utöver det vanliga!
Källor för hela ”artikelserien” (utöver de direkta länkar som gjorts ovan):
Wikipedia om Gnesta-Kalle: http://sv.wikipedia.org/wiki/Gnesta-Kalle Interjvu med Gnesta-Kalle på 80-årsdagen: http://hd.se/familj/2007/09/29/gnesta-kalle-har-staellt-undan/ Skivan ”Ny-Gammal Kultis” på nätet: http://valverdemusic.blogspot.com/2008/04/gnesta-kalle-and-his-moogmen-ny-gammal.html http://wallywashis.name/mp3/Gnesta-Kalle+and+his+Moogmen/Ny-gammal+kultis/ Texten till Tivedshambo samt lite mer info om Abbas framträdande: http://multemusic.com/2008/11/06/abba-tivedshambo-av-stikkan-anderson/
8 april 2011
LIRAREDAKTÖR´N: BRA BOKNINGAR PÅ ÅRETS GALA, MEN VARFÖR NOMINERA SAMMA FOLK SOM I FJOL?
Många av fjolårets pristagare nomineras i år igen till Folk- och världsmusikgalan. Därmed framstår genren som onödigt liten och smal, menar Liras chefredaktör Jonas Bergroth. Men artistbokningarna håller hög klass och hatten av för arrangörerna som organiserat en uppföljargala.
Vi skriver våren 2011 och det är dags för den andra svenska Folk- och världsmusikgalan i historien. Det är lite som utmaningen efter en lyckad debutskiva – det är när något ska följas upp som den verkliga kapaciteten visar sig.
Låt oss därför lyfta på hatten för att den stora och brokiga skaran av arrangörer lyckats samla sig till ytterligare en upplaga – jag misstänker att en stor del av äran för lobby- och organisationsarbetet tillfaller Lars Farago, Eva Rune och de andra i organisationen RFoD (Riksföreningen för folkmusik och dans). Förra årets branschfest hölls på Nybrokajen 11 i Stockholm och nu är det alltså dags igen, denna gång i Göteborgs konserthus – artistbokningar och annat ser klart lovande ut.
På många håll bland folkmusikvännerna anar jag förhoppningar om att den här pampiga tillställningen ska sprida intresset för deras – ja, vår – älskade musik utanför den närmsta kretsen. Hjälpa folkmusiken att bli lite större än sig själv, på något sätt. Själv är jag lite kluven till den tankefiguren. Å ena sidan: naturligtvis vill man sprida den musik man gillar till andra, vi som gör Lira musikmagasin drivs av samma sak. Å andra sidan: varför pratar så många av folkmusikvännerna om att man vill höja genrens status i vidare kretsar? Vad spelar egentligen det för roll, allvarligt talat? Varför är vi inte nöjda med den musik vi diggar stenhårt med mindre än att även andra tycker att den är bra. Eller cool, eller vad man nu är ute efter. Litar vi inte på vårt eget omdöme, utan vill ha någon sorts utomståendes godkännande? Så ängsligt. Och onödigt.
För övrigt är de bokade artisterna till årets gala i flera fall ren propaganda för genren. Som Den Fules brutala men samtidigt sofistikerade folkrockfusion. Och jag väntar mig inget annat än glimrande trad-spel över generationsgränsen när Lisa Rydberg och Björn Ståbi slår sina påsar samman. Baskerys hillbilly-punk kan bli lite tröttande på skiva, men är mördande fräck live, tro mig. Det är musik som åtminstone jag måste omfamna helt utan ängsliga sidoblickar.
När det gäller nomineringarna är det dock något som skaver. Samtliga akter nominerade i kategorin årets grupp har medlemmar som gick upp och mottog priser redan på fjolårets gala. Två av tre nominerade skivor är av hårdsmält traditionsutforskande karaktär, alltså plattor som är mer av dokument eller samlingar, än genomkomponerade albumupplevelser med omsorgsfullt genomförd dramaturgi. Den tredje nominerade plattan är del två av ett i och för sig fantastiskt musikprojekt. Bra, men helt utan någon nyhetens kittling.
Nu är det absolut ingen lätt sak att styra ett juryarbete så att resultatet av allas tyckanden i slutändan landar i något spännande. Det blir gärna så att nomineringarna hamnar lite halvljumt där alla är överens, i stället för på djärvare val som några totaldyrkar och andra ser som obegripliga. Jag har själv stångats i juryarbete i många år.
Oavsett orsak har jag svårt att se årets nomineringar som spännande. Galan kommer att utse en rad välförtjänta pristagare – vars musik jag verkligen gillar, i de flesta fall – samtidigt som den just genom sina nomineringar riskerar att ge en bild av folkmusikvärlden som ganska begränsad. Var det inte just det man ville motverka?
Som tillställning betraktad hyser jag inga tvivel om att årets Gala blir succé. Som statuslobbying för en genre har den fortfarande en del att jobba på. Men jag röstar på att vi ängslas mindre över den aspekten och njuter av festen!
//Jonas Bergroth
Chefredaktör, Lira Musikmagasin
Texten publiceras även på www.lira.se
Vi skriver våren 2011 och det är dags för den andra svenska Folk- och världsmusikgalan i historien. Det är lite som utmaningen efter en lyckad debutskiva – det är när något ska följas upp som den verkliga kapaciteten visar sig.
Låt oss därför lyfta på hatten för att den stora och brokiga skaran av arrangörer lyckats samla sig till ytterligare en upplaga – jag misstänker att en stor del av äran för lobby- och organisationsarbetet tillfaller Lars Farago, Eva Rune och de andra i organisationen RFoD (Riksföreningen för folkmusik och dans). Förra årets branschfest hölls på Nybrokajen 11 i Stockholm och nu är det alltså dags igen, denna gång i Göteborgs konserthus – artistbokningar och annat ser klart lovande ut.
På många håll bland folkmusikvännerna anar jag förhoppningar om att den här pampiga tillställningen ska sprida intresset för deras – ja, vår – älskade musik utanför den närmsta kretsen. Hjälpa folkmusiken att bli lite större än sig själv, på något sätt. Själv är jag lite kluven till den tankefiguren. Å ena sidan: naturligtvis vill man sprida den musik man gillar till andra, vi som gör Lira musikmagasin drivs av samma sak. Å andra sidan: varför pratar så många av folkmusikvännerna om att man vill höja genrens status i vidare kretsar? Vad spelar egentligen det för roll, allvarligt talat? Varför är vi inte nöjda med den musik vi diggar stenhårt med mindre än att även andra tycker att den är bra. Eller cool, eller vad man nu är ute efter. Litar vi inte på vårt eget omdöme, utan vill ha någon sorts utomståendes godkännande? Så ängsligt. Och onödigt.
För övrigt är de bokade artisterna till årets gala i flera fall ren propaganda för genren. Som Den Fules brutala men samtidigt sofistikerade folkrockfusion. Och jag väntar mig inget annat än glimrande trad-spel över generationsgränsen när Lisa Rydberg och Björn Ståbi slår sina påsar samman. Baskerys hillbilly-punk kan bli lite tröttande på skiva, men är mördande fräck live, tro mig. Det är musik som åtminstone jag måste omfamna helt utan ängsliga sidoblickar.
När det gäller nomineringarna är det dock något som skaver. Samtliga akter nominerade i kategorin årets grupp har medlemmar som gick upp och mottog priser redan på fjolårets gala. Två av tre nominerade skivor är av hårdsmält traditionsutforskande karaktär, alltså plattor som är mer av dokument eller samlingar, än genomkomponerade albumupplevelser med omsorgsfullt genomförd dramaturgi. Den tredje nominerade plattan är del två av ett i och för sig fantastiskt musikprojekt. Bra, men helt utan någon nyhetens kittling.
Nu är det absolut ingen lätt sak att styra ett juryarbete så att resultatet av allas tyckanden i slutändan landar i något spännande. Det blir gärna så att nomineringarna hamnar lite halvljumt där alla är överens, i stället för på djärvare val som några totaldyrkar och andra ser som obegripliga. Jag har själv stångats i juryarbete i många år.
Oavsett orsak har jag svårt att se årets nomineringar som spännande. Galan kommer att utse en rad välförtjänta pristagare – vars musik jag verkligen gillar, i de flesta fall – samtidigt som den just genom sina nomineringar riskerar att ge en bild av folkmusikvärlden som ganska begränsad. Var det inte just det man ville motverka?
Som tillställning betraktad hyser jag inga tvivel om att årets Gala blir succé. Som statuslobbying för en genre har den fortfarande en del att jobba på. Men jag röstar på att vi ängslas mindre över den aspekten och njuter av festen!
//Jonas Bergroth
Chefredaktör, Lira Musikmagasin
Texten publiceras även på www.lira.se
7 april 2011
6 april 2011
KONSTRUKTIV FAJT
Det här gillar jag. Det är bra att slå tillbaka, fast på ett kreativt vis. Då skapas något nytt och konstruktivt. Heja!
Hämtad från Nyheter24.
LEO OCH ÄPPELBO SPELMANSLAG: FÖRENINGSFUNDERINGAR
Hej hej! Nu kan vi snart börja tro på en vår även i våra insnöade trakter runt Äppelbo. 5 grader varmt, sydvästlig vind och ett stilla regn; Snart är vi nere hos blåsipporna efter fem månaders oavbrutet snötäcke!
Det verkar som om hela spelmanslaget har fått en vårkick: Fem sjättedelar av laget är anmälda till en kurs att spela Rörospols. Det ska bli på lördag i Rättvik, till och med Marie kommer hem från Huddinge. Vår ordförande Eva ska ha något för sig med sjungande barn, verkar trevligt men en illa vald dag tyvärr! Träningen i kväll får vi skjuta på till nästa vecka, då har vi ju så mycket mer att spela från kursen! Själv ska jag bli av med min hosta (hur går slikt till?), den stör mig!
Nu kommer stora stygga EU, till alla kassörers fasa, att snart kräva moms och do redovisning på verksamheten i alla spelmanslag. Det blir inte kul!! Hur går det med dispensen att deklarera som väl de flesta ideella föreningar har? Tankarna far kring de problem som uppkommer. Vi får väl spela ännu mer gratis än vi brukar göra och bara på nätterna förstås!
Lev väl! Vi syns!
/Leo
Det verkar som om hela spelmanslaget har fått en vårkick: Fem sjättedelar av laget är anmälda till en kurs att spela Rörospols. Det ska bli på lördag i Rättvik, till och med Marie kommer hem från Huddinge. Vår ordförande Eva ska ha något för sig med sjungande barn, verkar trevligt men en illa vald dag tyvärr! Träningen i kväll får vi skjuta på till nästa vecka, då har vi ju så mycket mer att spela från kursen! Själv ska jag bli av med min hosta (hur går slikt till?), den stör mig!
Nu kommer stora stygga EU, till alla kassörers fasa, att snart kräva moms och do redovisning på verksamheten i alla spelmanslag. Det blir inte kul!! Hur går det med dispensen att deklarera som väl de flesta ideella föreningar har? Tankarna far kring de problem som uppkommer. Vi får väl spela ännu mer gratis än vi brukar göra och bara på nätterna förstås!
Lev väl! Vi syns!
/Leo
5 april 2011
BRITA OM LIVET, KÄRLEKEN OCH TEKNIKEN
Ojojoj ni skulle vara inne i mitt huvud alltså. Och nu pratar jag inte om mitt konsertprojekt. Nej det är inte friskt, sunt, vettigt nånstans. Jag har gått igenom en av de största katharsisarna i mitt liv, och detta i jakt på ett litet stycke teknik.
Jag har haft en mobiltelefon, en gammal avdankad Samsung som jag köpte i tredje hand av en vän för några få hundralappar för drygt fyra år sen. Den har varit en verklig trotjänare som sakta men säkert hasat sig ner i avgrunden. Sista halvåret (eller var det längre?) så slutade vissa siffertangenter fungera, tillexempel 0 och 5, de kunde funka någon gång ibland, men det var väldigt slumpmässigt och allt mer sällan. Ville man lägga in ett nytt telefonnummer så fick man helt enkelt leta tag på ett annat i telefonboken som innehöll exakt så många 0:or och 5:or (i rätt ordning förstås) för att sedan redigera detta nummer och spara det som en ny post. 0:an är också en ganska viktig knapp i Samsungs smsande, det är nämligen den som man använder när man ska skifta ord i T9-systemet. Men nöden är uppfinningarnas moder och jag utvecklade ett välfungerande system för att kringgå denna lilla vägbula. Man fick helt enkelt bygga ord i etapper, lite som rebusar. Ville man exempelvis skriva ordet "går" (ett ganska väl använt ord i svenska språket) så räcker det inte att trycka 427, nej för då blir det "har", istället får man trycka 427336 och då få fram "gården" för att i nästa steg sudda bort "den". Jag är en kvinna som föredrar sms framför all annan kommunikation (kanske delvis pga punkten som följer), så jag blev så småningom ganska flink på detta revolutionerande textsystem.
Samsungen var dessutom utrustad med väldigt dålig mottagning, och vår lägenhet utrustad med väldigt robusta väggar, så jag hade heller ingen täckning inne i lägenheten. Om nån ringde kunde jag slänga mig halvvägs ut genom ett fönster och förhoppningsvis prata i några minuter, men skulle man delta i ett längre samtal så fick man glatt klä på sig och gå ut på promenad. Jag kände mig väl ganska obekymrad, jag visste att min telefon var kass, men jag stod för det, jag kunde ringa ibland och jag kunde smsa ibland och det var vackert så. Min sambo däremot hade länge propagerat för att jag skulle köpa en ny telefon. Och när Samsung nu slutligen la av (den går att starta men sedan inget mer) och jag då istället tog över hans gamla reservtelefon på obestämd tid så har kampanjen tilltagit i intensitet. Och ja jag håller med, det är inte sjysst att jag ska snylta på hans teknikvilja, jag är en vuxen människa med pengar på banken, jag kan köpa en egen telefon.
Beslutet har legat vilande i mitt huvud länge, fram till dess att jag satt och fikade med min vän Cissi som behövde köpa både mobil och dator och vi bestämde oss för att teknikshoppa ihop. Problemet är att jag är världens mest veliga. Beslutsångest är mitt andra namn. C var väldigt osentimental och slog till på både det ena och det andra, jag tvingade oss att gå ut och in ur dessa teknikaffärer ett otal gånger, och var tillochmed framme i flera av kassorna men vände i sista sekund. Till slut blev det dock köp (hade aldrig klarat det utan C).
Men jag packade aldrig upp telefonen, jag kände att det var fel beslut, jag googlade och jag bekräftade att det var fel beslut. Då började en hysterisk jakt på den perfekta mobilen. Det är väl det största problemet i min velighet, jag söker alltid efter det perfekta fast jag är väl medveten om (och alltid envist hävdar) att det inte finns. Jag insåg att min tänkta prisplan inte överensstämde med verkligheten. Jag insåg att det kanske ändå i längden kunde vara billigare med abonnemang än kontantkort. Jag började en sinnessjuk undersökning, räknade ut hur många sms jag skickar, hur många/långa telefonsamtal jag ringer varje månad och till vilka operatörer. Sedan har jag räknat på alla möjliga telefonbolag och deras olika typer av abonnemang och alla avgifter och klurat ut vad som är mest prisvärt för mig. Jag blir både rädd och fascinerad av min egen hjärna. Senaste veckan har jag knappt kunnat sova, tankarna har kretsat kring megapixlar och minutpriser. Nu har jag gått många varv runt och tagit många beslut som jag sedan rivit upp. Mitt senaste beslut är att det blir nog ändå blir en riktigt fläskig smartphone. Det trodde jag aldrig (tror jag väl inte nu heller, det slutgiltiga testet blir imorn då jag ska ta bussen ut till ett köpcenter här i Falun för att få fingra på den där telefonen, det måste slå gnistor, annars får jag väl dra lott). Usch jag blir helt matt. Som Cissi sa: "Jag försökte lära dig att ting är döda, men jag misslyckades."
Jag har svårt att identifiera mig som nån med hightech-utrustningen, samtidigt som jag skulle tycka det vore hur kul som helst att kunna ta rättvisande bilder av världen och sånt som händer omkring mig. Men jag blir också lite illamående när jag tänker på de pengar som jag och andra lägger på sånt här oviktigt, fast vaddå jag lägger ju pengar på massa annat oviktigt så det är väl ingen större skillnad, det här blir bara så tydligt, så symboliskt. Ideal, önskningar och självbilden går inte ihop. Jag vill leva enkelt, samtidigt som jag förtjusas av teknikens under.
Och så pratar jag med min vän Lina och hon har varit hemma i Jarrse i helgen och hälsat på alla våra vänner som skaffar barn och hus om vartannat. Och så inser jag att jag försöker bona med en telefon! Det slår mig när vi pratar om det, det som min magkänsla längtar efter är A) ett torp på lillsi'a och B) (lite längre fram i tiden) en avkomma, men det är alldeles för äkta och stort för att ens kunna ta i så istället lägger jag tid och kraft på att fundera om man ska ha pekskärm eller knappar.
Nä nu är det läggdags. Och jag tänker drömma om hus och barn istället för teknik. Det här är min sista vecka i Falu koppargruva. Haha. Nej musikkonservatoriet heter det. Ytterst trevligt. Alla är snälla. Jag trivs. Idag hade jag en enskild sånglektion och det gick så bra, jag kände mig som en sångpedagog, kanske pratade jag lite väl mycket men eleven i fråga verkade inte jättebesvärad. Jag tyckte att vi hade kul. Jag väljer att tro att det var ömsesidigt. Jag var trött när vi började och pigg när timmen var slut, ett gott betyg. Ska krama ur det sista ur de här dagarna. Jag vet att praktikperioden kommer få en pampig avslutning iaf för Max (inte min kille, utan hamburgerkedjan) öppnar restaurang här i Falun på torsdag, jag är mycket nöjd att jag kommer vara här vid detta storslagna tillfälle. Jag hoppas de bjuder på nåt gott.
Annat trevligt: var i Stockholm förra helgen och hade en härlig helg med killen, syskonbarnen, svågern, lekparken, körslaget och en vän. Var i Malmö denna helgen och hade en vårig weekend med killen, humorpuben, caféfrukosten, landsbygden, ingifta familjen och en vän. Vi spelade in tredje delen i musikföljetongen Brita och Max:
Mmm riktigt smetigt sentimentalt, och vilka fantastiska animationer (det är Max som är händig), och jag spelar offentlig fiol för första gången på tio år. Ett stort steg för mig, ett litet steg för folkmusiksverige. Man kan konstatera att det kommer ta mig några år till innan jag blir Alison Krauss, men jag jobbar på't.
Framtiden här kommer jag med teknik och fiol och hamburgare (vegetarisk).
/Brita
Jag har haft en mobiltelefon, en gammal avdankad Samsung som jag köpte i tredje hand av en vän för några få hundralappar för drygt fyra år sen. Den har varit en verklig trotjänare som sakta men säkert hasat sig ner i avgrunden. Sista halvåret (eller var det längre?) så slutade vissa siffertangenter fungera, tillexempel 0 och 5, de kunde funka någon gång ibland, men det var väldigt slumpmässigt och allt mer sällan. Ville man lägga in ett nytt telefonnummer så fick man helt enkelt leta tag på ett annat i telefonboken som innehöll exakt så många 0:or och 5:or (i rätt ordning förstås) för att sedan redigera detta nummer och spara det som en ny post. 0:an är också en ganska viktig knapp i Samsungs smsande, det är nämligen den som man använder när man ska skifta ord i T9-systemet. Men nöden är uppfinningarnas moder och jag utvecklade ett välfungerande system för att kringgå denna lilla vägbula. Man fick helt enkelt bygga ord i etapper, lite som rebusar. Ville man exempelvis skriva ordet "går" (ett ganska väl använt ord i svenska språket) så räcker det inte att trycka 427, nej för då blir det "har", istället får man trycka 427336 och då få fram "gården" för att i nästa steg sudda bort "den". Jag är en kvinna som föredrar sms framför all annan kommunikation (kanske delvis pga punkten som följer), så jag blev så småningom ganska flink på detta revolutionerande textsystem.
Samsungen var dessutom utrustad med väldigt dålig mottagning, och vår lägenhet utrustad med väldigt robusta väggar, så jag hade heller ingen täckning inne i lägenheten. Om nån ringde kunde jag slänga mig halvvägs ut genom ett fönster och förhoppningsvis prata i några minuter, men skulle man delta i ett längre samtal så fick man glatt klä på sig och gå ut på promenad. Jag kände mig väl ganska obekymrad, jag visste att min telefon var kass, men jag stod för det, jag kunde ringa ibland och jag kunde smsa ibland och det var vackert så. Min sambo däremot hade länge propagerat för att jag skulle köpa en ny telefon. Och när Samsung nu slutligen la av (den går att starta men sedan inget mer) och jag då istället tog över hans gamla reservtelefon på obestämd tid så har kampanjen tilltagit i intensitet. Och ja jag håller med, det är inte sjysst att jag ska snylta på hans teknikvilja, jag är en vuxen människa med pengar på banken, jag kan köpa en egen telefon.
Beslutet har legat vilande i mitt huvud länge, fram till dess att jag satt och fikade med min vän Cissi som behövde köpa både mobil och dator och vi bestämde oss för att teknikshoppa ihop. Problemet är att jag är världens mest veliga. Beslutsångest är mitt andra namn. C var väldigt osentimental och slog till på både det ena och det andra, jag tvingade oss att gå ut och in ur dessa teknikaffärer ett otal gånger, och var tillochmed framme i flera av kassorna men vände i sista sekund. Till slut blev det dock köp (hade aldrig klarat det utan C).
Men jag packade aldrig upp telefonen, jag kände att det var fel beslut, jag googlade och jag bekräftade att det var fel beslut. Då började en hysterisk jakt på den perfekta mobilen. Det är väl det största problemet i min velighet, jag söker alltid efter det perfekta fast jag är väl medveten om (och alltid envist hävdar) att det inte finns. Jag insåg att min tänkta prisplan inte överensstämde med verkligheten. Jag insåg att det kanske ändå i längden kunde vara billigare med abonnemang än kontantkort. Jag började en sinnessjuk undersökning, räknade ut hur många sms jag skickar, hur många/långa telefonsamtal jag ringer varje månad och till vilka operatörer. Sedan har jag räknat på alla möjliga telefonbolag och deras olika typer av abonnemang och alla avgifter och klurat ut vad som är mest prisvärt för mig. Jag blir både rädd och fascinerad av min egen hjärna. Senaste veckan har jag knappt kunnat sova, tankarna har kretsat kring megapixlar och minutpriser. Nu har jag gått många varv runt och tagit många beslut som jag sedan rivit upp. Mitt senaste beslut är att det blir nog ändå blir en riktigt fläskig smartphone. Det trodde jag aldrig (tror jag väl inte nu heller, det slutgiltiga testet blir imorn då jag ska ta bussen ut till ett köpcenter här i Falun för att få fingra på den där telefonen, det måste slå gnistor, annars får jag väl dra lott). Usch jag blir helt matt. Som Cissi sa: "Jag försökte lära dig att ting är döda, men jag misslyckades."
Jag har svårt att identifiera mig som nån med hightech-utrustningen, samtidigt som jag skulle tycka det vore hur kul som helst att kunna ta rättvisande bilder av världen och sånt som händer omkring mig. Men jag blir också lite illamående när jag tänker på de pengar som jag och andra lägger på sånt här oviktigt, fast vaddå jag lägger ju pengar på massa annat oviktigt så det är väl ingen större skillnad, det här blir bara så tydligt, så symboliskt. Ideal, önskningar och självbilden går inte ihop. Jag vill leva enkelt, samtidigt som jag förtjusas av teknikens under.
Och så pratar jag med min vän Lina och hon har varit hemma i Jarrse i helgen och hälsat på alla våra vänner som skaffar barn och hus om vartannat. Och så inser jag att jag försöker bona med en telefon! Det slår mig när vi pratar om det, det som min magkänsla längtar efter är A) ett torp på lillsi'a och B) (lite längre fram i tiden) en avkomma, men det är alldeles för äkta och stort för att ens kunna ta i så istället lägger jag tid och kraft på att fundera om man ska ha pekskärm eller knappar.
Nä nu är det läggdags. Och jag tänker drömma om hus och barn istället för teknik. Det här är min sista vecka i Falu koppargruva. Haha. Nej musikkonservatoriet heter det. Ytterst trevligt. Alla är snälla. Jag trivs. Idag hade jag en enskild sånglektion och det gick så bra, jag kände mig som en sångpedagog, kanske pratade jag lite väl mycket men eleven i fråga verkade inte jättebesvärad. Jag tyckte att vi hade kul. Jag väljer att tro att det var ömsesidigt. Jag var trött när vi började och pigg när timmen var slut, ett gott betyg. Ska krama ur det sista ur de här dagarna. Jag vet att praktikperioden kommer få en pampig avslutning iaf för Max (inte min kille, utan hamburgerkedjan) öppnar restaurang här i Falun på torsdag, jag är mycket nöjd att jag kommer vara här vid detta storslagna tillfälle. Jag hoppas de bjuder på nåt gott.
Annat trevligt: var i Stockholm förra helgen och hade en härlig helg med killen, syskonbarnen, svågern, lekparken, körslaget och en vän. Var i Malmö denna helgen och hade en vårig weekend med killen, humorpuben, caféfrukosten, landsbygden, ingifta familjen och en vän. Vi spelade in tredje delen i musikföljetongen Brita och Max:
Mmm riktigt smetigt sentimentalt, och vilka fantastiska animationer (det är Max som är händig), och jag spelar offentlig fiol för första gången på tio år. Ett stort steg för mig, ett litet steg för folkmusiksverige. Man kan konstatera att det kommer ta mig några år till innan jag blir Alison Krauss, men jag jobbar på't.
Framtiden här kommer jag med teknik och fiol och hamburgare (vegetarisk).
/Brita
4 april 2011
EN KRÖNIKA
Följande krönika publicerades i Lira nummer 2/11.
När detta skrivs har sossarna precis lagt fram sitt förslag till ny partiledare. Det bidde en man. Oj, vilken överraskning. Och dra på trissor, det ser ungefär likadant ut i musikvärlden – mansdominans.
När detta skrivs har sossarna precis lagt fram sitt förslag till ny partiledare. Det bidde en man. Oj, vilken överraskning. Och dra på trissor, det ser ungefär likadant ut i musikvärlden – mansdominans.
Jag kommer att tänka på ett diagram över könsfördelningarna på festivalernas scener förra året och känner grav panik. Värst var Sonispherefestivalen med 100% snopp på scen. Bäst – tack för det – var Urkult med sina 61% män och 39% kvinnor. Följdfråga- Varför ska det vara så in i helskotta svårt att få det jämt? Hur kan det fortsätta att se ut såhär, år efter år, trots ständiga diskussioner kring jämställdhet? För det finns väl ingen som allvarligt tror att män är bättre lämpade att lira dödsmetall? Och att kvinnor på sin höjd klarar av vokalist eller pianistplatsen på scen? Men jo, det gör tydligen det. Häromdagen träffade jag en musiklärarstudent som med fasa i rösten berättade om hur lärarna på hennes institution på fullaste allvar menar att blues är en manlig genre. Och att män biologiskt sätt är bättre lämpade för att spela gitarr. Jag dör en smula. Detta är alltså vad som lärs ut till kommande lärare som ska möta framtidens musiker. Och här har vi nog en del av problematiken. Vilka attityder möts de ivriga knattarna på musikskolan av? Vilka idéer styr undervisningen?
En sak är i alla fall säker – möter man en lärare som kräker ur sig meningar som könar musiken, så är det klart att det sätter spår i eleven.
Och jag tänker på min vän som studerar komposition på en fin institution i Sverige. Om hur lärarna uteslutande pratar om män när de talar om musikhistorien, och hur de bemöter kritiken mot deras ensidiga ord med kommentaren ”Men det finns inga bra kvinnor”.
Det är som att musiken är helt ifrånkopplad från resten av samhällets idé och om vad jämställdhet ska vara. Att det är helt okej att människor på högt uppsatta positioner för vidare värderingar som doftar Anna Anka. Fär hur kan det pumpas in pengar i projekt som uteslutande anställer män? Hur kan vi tillåta att vissa studieförbund, med statliga bidrag, anordnar musiktävlingar för unga där 96% av deltagarna är grabbar, som i fallet med Studiefrämjandets Rockkarusellen i Dalarna 2010?
Någon kanske tycker att detta ämne känns uttjatat. Men jag vill mena att diskussionen alltid platt landar i ett ”Kom igen tjejer! Börja lira grabbarnas instrument! Ta plats!” Sen tar det stopp, man vågar inte fortsätta diskussionen- och det tror jag tror handlar om att detta i grund och botten handlar om fasttatuerade strukturer och makt, och det är känsligt att diskutera. När problemet sen kommer upp till ytan, blir det oftast minoriteten, de underordnade som i detta fall är brudarna, som ska lösa problemet och arbeta för ett bättre klimat. Och hur blir sen kvinnor bemötta när de tar sig in på mansdominerade ställen? Oftast ossynliggjorda eller motsatt- uppburna. Väldigt sällan sedda som norm. Man får vara med på nåder, och jag vet inte hur många gånger jag och mitt band har fått höra ”Alltså, ni hade inte kommit lika långt om ni vart killar”- en kommentar som lastar på ett ton av dåligt självförtroende.
Som tur är händer det grejer. Det finns alternativ, det skapas motstånd. Ett bra exempel är Rättviseförmedlingen, som i början av mars firade sin ettårsdag. Med sina 24 000 medlemmar på Facebook samlar Rättviseförmedlarna dagligen in namn på människor som inte annars syns och hörs. Exempel på efterlysningar kan vara ”Sökes: Man som kan föreläsa om genuspedagogik” eller ”Sökes: Aktiva kvinnliga artister/musiker/band” . Namnen sammanställs till listor som sen sprids som en löpeld till arrangörer och media via medlemmarna. Där och då mördas argumentet ”Men det finns ju inga!”. Det finns också ett pärlband av olika nätverk som arbetar med dessa frågor, och fler och fler festivaler arbetar för att ha en jämn representation på scen.
Häromdagen hojtade kulturministern (som hellre vill säga underhållning än kultur) och jämställdhetsministern (som inte vill kalla sig för feminist) att pengar ska satsas på att få kulturen mer jämställd. Bra initiativ. Men låt det då göras på riktigt – lägg ambitionen på att förändra strukturerna från botten, låt inte bara kortsiktiga åtgärder bli modellen. Då blir det bara som att kissa i brallan- skönt för stunden men inte ett dugg hållbart i längden.
Sara Parkman
3 april 2011
2 april 2011
1 april 2011
LUKAS: GNESTA-KALLE AND HIS MOOGMEN- ETT KULTURHISTORISKT FENOMEN DEL 2
Lukas här igen, för att knyta an där sista inlägget slutade – vi var alltså mitt uppe i diskussionen av den eminenta skivan ”Ny-Gammal Kultis” med ”Gnesta-Kalle and His Moogmen” och… ja vad var det nu jag skulle komma till? Jo, följande fråga ska jag ju söka besvara: Hur sjuttsingen kom man på en så lysande idé som gammeldans på moogsynt och var i världens historia platsar egentligen detta till synes helt extraordinära musikaliska verk?
För att få perspektiv på det hela bör man kanske titta lite närmare på Gnesta-Kalle. Vem var han? Vad ville han med sin musik? Dessutom frågar sig säkert en del mindre insatta läsare (eller mindre nördiga, om man så vill): vadå moogsynt? Jag ska se till att gå in på även detta. Slutligen ska jag söka sätta in denna skiva i ett större kulturhistoriskt sammanhang för att så att säga reda ut var den hör hemma och hur den kunde bli till. Men låt oss börja med Gnesta-Kalle själv.
Rune Edvin Karlsson föddes 1927 i Frustuna församling, Gnesta kommun. Han var under sin levnad radio- och TV-producent, programledare, dragspelare och kapellmästare. Rune flyttade i tonåren till Stockholm och bildade orkester. Under folkparkernas storhetstid, från mitten av 40-talet och framåt, turnerade hans orkester i runt 300 folkparker om året. På 50-talet medverkade han som ”Fridstöraren Karlsson” i Lennart Hylands radioprogram Lördagskväll och fick efter det egna radio- och TV-program. 1960 ändrade han sitt efternamn till det mer snitsiga Gnestadius - eftersom han inte tilläts döpa om sig till ett ortsnamn rakt av så lade han till –ius på slutet. Gnesta-Kalle har dessutom kallats för ”guden från Gnesta”. 1994 fick han konungens medalj av åttonde storleken och en väg i Gnesta är uppkallad efter honom. Alldeles nyligen gjorde han rubriker i tidningarna i och med sin bortgång 2010.
Gnesta-Kalle skrev med tiden över 200 låtar och släppte mängder av plattor med gammeldans och dragspelsmusik. De flesta av hans låtar är, enligt en tidningsartikel från Gnesta-Kalles 80-årsdag 2007, ”rätt glada och livade kompositioner”, och man skriver vidare att ”glad och livad” också är ”titeln på en av hans populäraste bitar, som också är en personlig favorit”. Gnesta-Kalle tycker att ”handklaveret har en speciell energi” och att det liksom "stormar i dragspelet”. I artikeln berättar han också att han var god vän med fiolspelmannen Erik Öst, som också tycks ha varit ett stöd i kampen för dragspelsmusikens bevarande. Det framgår tydligt att Gnesta-Kalle vurmar för dragspelet som instrument och att han är orolig för dess framtid.
Nu till den andra frågan: vad tusan är en moogsynt? Jo, såhär va: Robert Moog hittade på ett instrument på 60-talet som man kunde programmera och framföra en hell uppsjö av elektroniska ljud med. Man kunde (med mer eller mindre lyckade resultat, får väl sägas) imitera en orkesters alla olika ljud: bas, gitarr, trummor, stråkar osv. Moogsynten var ett av de allra första instrumenten, kanske det första, av detta slag. Framförallt var det det första som till ett någorlunda rimligt pris kunde säljas kommersiellt. Det fanns mini-moog och moog av en något större variant, som till exempel denna:
Snart släpptes mängder av plattor där man spelade allsköns olika musikstilar på moog. Det verkar som att man ständigt försökte bräcka varandra i excentriskhet vad gäller valet av stil. Titlarna talar för det mesta om vad skivan innehåller: “Switched on Bach”, ”Big Band Moog”, “Exotic Moog”, “Moog Plays the Beatles”, “Christmas Electric”, “Moogie Woogie”, “Genuine Electric Latin Love Machine”, “Switched on Nashville – Country Moog”. Den sistnämnda, som med god vilja kan ses som någon sorts amerikansk folkmusik och såldes bör passa åtminstone lite bättre på denna blogg än någon av de andra moogplattorna, kan få utgöra ett illustrerande exempel:
http://www.youtube.com/watch?v=wJuUlo1vdps
(Det gick inte att klistra in länken...)
”Ny-Gammal Kultis” är alltså en skiva som följder denna linje av udda stilar på moog, där gammeldans antagligen var något som faktiskt inte gjorts förut.
Om vi tillsammans med detta tar Gnesta-Kalles vilja att göra glad musik och att arbeta för dragspelsmusikens fortlevnad i åtanke verkar det som att ”Ny-Gammal Kultis” kan ha varit ett försök att modernisera dragspelsmusiken utan att samtidigt offra för mycket av det mer traditionella. Man har valt att behålla de ”glada och livade” melodierna som uppskattats så mycket bland de unga några decennier tidigare men söker samtidigt locka dagens nya ungdom med ett häftigt och spännande instrument: moogsynt. Lite gammeldans och lite moog skulle ju i teorin kunna vara ett recept som passar både ung och gammal.
Något annat som var populärt i början av 70-talet är så kallad spacerock: grupper som Hawkwind och Pink Floyd gjorde långa mystiska låtar där de rymdiga synteffekterna utgjorde en viktig del. Kanhända är ”Ny-Gammal Kultis” med sitt rymdomslag ett försök att slå mynt av denna rymdrocksvåg – kan man göra spacerock så kan man väl göra space-gammeldans.
Bildtext: Här omslaget till ”Flying” av bandet UFO. De har ingen synt men dock spexiga gitarreffekter, och marknadsför sig snyggt med skivans undertitel ”One Hour Spacerock”. Man vet vad man får alltså.
Mer än så tror jag inte att jag ska spekulera denna gång – jag låter tankarna samla sig innan jag knyter ihop säcken med de sista grubblerierna, som bland annat ska handla om skivans producent Stikkan Andersson och hur det skulle kunna ha varit om han hade gjort gammeldans med sitt andra band, ABBA, istället.
För att få perspektiv på det hela bör man kanske titta lite närmare på Gnesta-Kalle. Vem var han? Vad ville han med sin musik? Dessutom frågar sig säkert en del mindre insatta läsare (eller mindre nördiga, om man så vill): vadå moogsynt? Jag ska se till att gå in på även detta. Slutligen ska jag söka sätta in denna skiva i ett större kulturhistoriskt sammanhang för att så att säga reda ut var den hör hemma och hur den kunde bli till. Men låt oss börja med Gnesta-Kalle själv.
Rune Edvin Karlsson föddes 1927 i Frustuna församling, Gnesta kommun. Han var under sin levnad radio- och TV-producent, programledare, dragspelare och kapellmästare. Rune flyttade i tonåren till Stockholm och bildade orkester. Under folkparkernas storhetstid, från mitten av 40-talet och framåt, turnerade hans orkester i runt 300 folkparker om året. På 50-talet medverkade han som ”Fridstöraren Karlsson” i Lennart Hylands radioprogram Lördagskväll och fick efter det egna radio- och TV-program. 1960 ändrade han sitt efternamn till det mer snitsiga Gnestadius - eftersom han inte tilläts döpa om sig till ett ortsnamn rakt av så lade han till –ius på slutet. Gnesta-Kalle har dessutom kallats för ”guden från Gnesta”. 1994 fick han konungens medalj av åttonde storleken och en väg i Gnesta är uppkallad efter honom. Alldeles nyligen gjorde han rubriker i tidningarna i och med sin bortgång 2010.
Gnesta-Kalle skrev med tiden över 200 låtar och släppte mängder av plattor med gammeldans och dragspelsmusik. De flesta av hans låtar är, enligt en tidningsartikel från Gnesta-Kalles 80-årsdag 2007, ”rätt glada och livade kompositioner”, och man skriver vidare att ”glad och livad” också är ”titeln på en av hans populäraste bitar, som också är en personlig favorit”. Gnesta-Kalle tycker att ”handklaveret har en speciell energi” och att det liksom "stormar i dragspelet”. I artikeln berättar han också att han var god vän med fiolspelmannen Erik Öst, som också tycks ha varit ett stöd i kampen för dragspelsmusikens bevarande. Det framgår tydligt att Gnesta-Kalle vurmar för dragspelet som instrument och att han är orolig för dess framtid.
Nu till den andra frågan: vad tusan är en moogsynt? Jo, såhär va: Robert Moog hittade på ett instrument på 60-talet som man kunde programmera och framföra en hell uppsjö av elektroniska ljud med. Man kunde (med mer eller mindre lyckade resultat, får väl sägas) imitera en orkesters alla olika ljud: bas, gitarr, trummor, stråkar osv. Moogsynten var ett av de allra första instrumenten, kanske det första, av detta slag. Framförallt var det det första som till ett någorlunda rimligt pris kunde säljas kommersiellt. Det fanns mini-moog och moog av en något större variant, som till exempel denna:
Snart släpptes mängder av plattor där man spelade allsköns olika musikstilar på moog. Det verkar som att man ständigt försökte bräcka varandra i excentriskhet vad gäller valet av stil. Titlarna talar för det mesta om vad skivan innehåller: “Switched on Bach”, ”Big Band Moog”, “Exotic Moog”, “Moog Plays the Beatles”, “Christmas Electric”, “Moogie Woogie”, “Genuine Electric Latin Love Machine”, “Switched on Nashville – Country Moog”. Den sistnämnda, som med god vilja kan ses som någon sorts amerikansk folkmusik och såldes bör passa åtminstone lite bättre på denna blogg än någon av de andra moogplattorna, kan få utgöra ett illustrerande exempel:
http://www.youtube.com/watch?v=wJuUlo1vdps
(Det gick inte att klistra in länken...)
”Ny-Gammal Kultis” är alltså en skiva som följder denna linje av udda stilar på moog, där gammeldans antagligen var något som faktiskt inte gjorts förut.
Om vi tillsammans med detta tar Gnesta-Kalles vilja att göra glad musik och att arbeta för dragspelsmusikens fortlevnad i åtanke verkar det som att ”Ny-Gammal Kultis” kan ha varit ett försök att modernisera dragspelsmusiken utan att samtidigt offra för mycket av det mer traditionella. Man har valt att behålla de ”glada och livade” melodierna som uppskattats så mycket bland de unga några decennier tidigare men söker samtidigt locka dagens nya ungdom med ett häftigt och spännande instrument: moogsynt. Lite gammeldans och lite moog skulle ju i teorin kunna vara ett recept som passar både ung och gammal.
Något annat som var populärt i början av 70-talet är så kallad spacerock: grupper som Hawkwind och Pink Floyd gjorde långa mystiska låtar där de rymdiga synteffekterna utgjorde en viktig del. Kanhända är ”Ny-Gammal Kultis” med sitt rymdomslag ett försök att slå mynt av denna rymdrocksvåg – kan man göra spacerock så kan man väl göra space-gammeldans.
Bildtext: Här omslaget till ”Flying” av bandet UFO. De har ingen synt men dock spexiga gitarreffekter, och marknadsför sig snyggt med skivans undertitel ”One Hour Spacerock”. Man vet vad man får alltså.
Mer än så tror jag inte att jag ska spekulera denna gång – jag låter tankarna samla sig innan jag knyter ihop säcken med de sista grubblerierna, som bland annat ska handla om skivans producent Stikkan Andersson och hur det skulle kunna ha varit om han hade gjort gammeldans med sitt andra band, ABBA, istället.
TVÅ MÅNADERSKALAS!
Idag fyller Folkbloggen två månader! Hurra hurra hurra!
För att fira detta sitter jag/Sara/redaktör´n/mamman och äter paj med glass och klappar ömt på lilla FB som precis lärt sig att sitta själv. Det känns fint. Det utvecklas framåt och folk kommer med idéer, åsikter och inlägg. Precis som det ska vara!
Nu känner jag ändå att det är dags att utvärdera Folkbloggen lite grann- och jag behöver din hjälp! Vad tycker du? Fattas det något? Vill du se något annat? Vad vill du ha mer av? Kör ba kör med idéer i kommentarsfältet nedan.
Puss och hurra! /Sara
Jag har gjort två fina tårtor för att fira tvåmånaderskalaset.
För att fira detta sitter jag/Sara/redaktör´n/mamman och äter paj med glass och klappar ömt på lilla FB som precis lärt sig att sitta själv. Det känns fint. Det utvecklas framåt och folk kommer med idéer, åsikter och inlägg. Precis som det ska vara!
Nu känner jag ändå att det är dags att utvärdera Folkbloggen lite grann- och jag behöver din hjälp! Vad tycker du? Fattas det något? Vill du se något annat? Vad vill du ha mer av? Kör ba kör med idéer i kommentarsfältet nedan.
Puss och hurra! /Sara
Jag har gjort två fina tårtor för att fira tvåmånaderskalaset.
31 mars 2011
GÄSTBLOGGARE: FOLKPEPP!
Klicka på bild för mer info.
Hej Folkbloggen!
Folkpepp! 2011 började som en idé hos Magnus och mig om att arrangera en dag för att främja folkmusiklivet i Linköping med omnejd och att erbjuda fler speltillfällen för alla duktiga folkmusiker i när och fjärran.
På Umefolk struttade vi runt i vimlet bland artister och festivaldeltagare, lät oss inspireras av den uppsluppna stämningen medan vi bollade olika namn mellan oss: ”Vårfolk och Höstfolk?” föreslog jag till Magnus medan vi hängde i baren. ”Nä”, sa Magnus. ”Buskfolk?” föreslog Magnus medan vi applåderade kavalkaden av folkhögskolor. ”Nä”, sa jag. ”Folkpop?” utbrast jag när vi traskade till hotellet i Umenatten. ”Icke!” sa Magnus. ”Folkhäpp?” sms:ade Magnus när jag precis lyckats somna, men inte det heller lät bra. Till slut kläckte vår eminente kollega Staffan Johnsson ett namn som han gått och ruvat på: ”Folkpepp”. Vi slog till direkt och tog namnet med oss hem till den östgötska slätten för att omvandla namnet till en heldag musik, buskspel, dans och mingel.
Vi ville arrangera Folkpepp! på scenen i kulturhuset Arbis i Linköping. En rustik, gammal teaterscen med rätt atmosfär för oss. Som av en slump visade sig att första kvällen på Linköpings Folkmusikvecka redan var bokad på Arbis men stod utan akt. Vi fick då frågan om vi ville arrangera Folkpepp! som inledning till nämnda Folkmusikvecka. Sagt och gjort. Folkpepp! fick nu äran att inleda en hel vecka med folkmusik över hela Linköpings stad. Vi är mycket stolta.
Nu återstod bara att plocka ihop ett gäng artister. Magnus hade kontaktnätet och erfarenheten, jag stod för det gröna, nyfikna oförståndet. Tillsammans satte vi ihop en spellista som vi är mycket nöjda med.
//Magnus Lundmark och Erik Hjelmfors
30 mars 2011
29 mars 2011
NYTT NUMMER AV LIRA
Idag damp ett alldeles färskt nummer av Lira ner i brevlådan. Det såg ut såhär:
Det bästa av allt var att det också såg ut såhär:
Och en tredje trevlig sak med nummer 2/2011 är att jag skrivit en krönika i den. Det såg ut såhär, typ. För min scanner är kass och för liten för att scanna en helsida. Jag kommer publicera krönikan lite senare här på Folkbloggen. Lovar.
Det bästa av allt var att det också såg ut såhär:
Och en tredje trevlig sak med nummer 2/2011 är att jag skrivit en krönika i den. Det såg ut såhär, typ. För min scanner är kass och för liten för att scanna en helsida. Jag kommer publicera krönikan lite senare här på Folkbloggen. Lovar.
LUKAS: GNESTA-KALLE AND HIS MOOGMEN- ETT KULTURHISTORISKT FENOMEN
Idag tänkte jag inleda en riktig djupdykning om och ikring den rätt speciella vinylskivan ”Ny-Gammal Kultis” från 1973 med gruppen ”Gnesta-Kalle and his Moogmen”. Vad vi har att göra med är mer eller mindre säregna tolkningar av gammeldansmelodier på det då ganska moderna instrumentet moogsynt. 
Faktum är att denna platta är så uppseendeväckande att ”sunkit”, föreningen för uppskattande av allmänt sunkig musik och populärkultur, redan har ägnat den en hel artikel (den är läsvärd och finns här). Dock finns det ju album som stötts och blötts utan och innan under i stort sett hela skivindustrins historia, vilket fortfarande inte verkar hindra någon att komma med nya ”banbrytande” åsikter om t.ex. sådant som Beatles ”Sgt. Peppers”-platta. Jag känner att ”Ny-Gammal Kultis” med ”Gnesta-Kalle and his Moogmen” sticker ut i sådan grad i världens totala skivkanon att den är väl värd att uppmärksammas med mer än någon enstaka artikel. Jag hoppas således också att detta inte blir den sista artikeln om den magnifika skapelse som är ”Ny-Gammal Kultis”.
Först och främst ska jag förstås presentera själva skivan, dess omslag och den däri innefattade musiken. Sedan tänker jag söka utreda frågan hur man kunde få den genialiska idén att släppa just denna platta – lever ”Ny-Gammal Kultis” måhända som ett unikum i ett alldeles eget fack i världens historia eller kan den sättas in i någon form av logiskt sammanhang? Jag vill, trots skivans stora originalitet och uppfinningsrikedom, söka påvisa det sistnämnda. Men först till själva skivan alltså.
På omslaget porträtteras som synes månlandningen, en milstolpe i mänsklighetens historia, vilket får mig att anta att skivan i sig också gör anspråk på att utgöra något dylikt. Ja varför inte - vem är jag att bestrida en sådan sak?
Orkestern består till största delen av en inte så särskilt udda ansamling instrument, vi har dragspel, violin, ståbas, klarinett, bastrombon, piano, trumpet, gitarr och trummor. Instrumentet som sticker ut är förstås moogsynten, som förresten trakteras av Benny Andersson (jajjemen, killen från ABBA ni vet).
Musiken i sig är både typiskt gammeldansmässig och progressiv på samma gång. De mindre udda instrumenten backas upp av synten som bidrar till en extra fet ljudbild och dessutom då och då lägger på riktigt smaskiga rymdeffekter. Samtidigt som vi har att göra med käcka och hurtiga melodier så krävs ändå en del av lyssnaren. Vissa klarar inte att hantera den unika kombination som musiken här utgör – exempelvis så spelade jag denna skiva på en fest en gång, men hann knappt igenom första sidan av skivan innan jag var tvungen att avsluta eftersom flera av festdeltagarna mådde ”fysiskt dåligt”. Vad som fattas de människor som inte klarar en genomlyssning av ”Ny-Gammal Kultis” vågar jag inte säga, men det tycks alltså vara en så kallad ”acquired taste”.
Nu ska ni förstås få några ljudande exempel innan jag börjar klura över ”Ny-Gammal Kultis” plats i världshistorien. (Jag nöjer mig med att presentera ett fåtal bitar – för den hugade finns dock möjlighet att få tillgång till hela plattan.) Skivan inleds med den hurtiga Tivedshambo som låter som… tja, en hambo på månen antar jag. Lyssna och döm själva.
”Tivedshambo” följs av ”Valsen om Frans-Oskar”, som även den låter som på månen, med en mystiskt jamande rymdkatt som dyker upp lite då och då (på något vis påminner denna låt mig om Doctor Snuggles, om nu någon minns det programmet):
Lyssna HÄR.
Låt nummer tre är en ”Tango I Det Gröna”, vilket låter som tango på månen. Ja vad tusan, hela skivan låter som gammeldans på månen. Det är ju egentligen rätt självklart varför det är en astronaut på framsidan. Här har ni tangon:
Vi tar en schottis också så har ni fått höra lite av varje. ”Midsommar På Maderö”:
När ni nu bjudits på utdrag från ”Ny-Gammal Kultis” av en omfattning som även en otränad lyssnare bör klara av (dvs. mindre än första sidan) kommer vi slutligen till den stora frågan: Hur kom man på den lysande idén med gammeldans på moogsynt? Var i världshistorien hör denna skiva egentligen hemma?
Nu tycker jag dock att det kan vara läge att låta intrycken sjunka in en aning innan vi trasslar in oss vidare i ämnet ”Ny-Gammal Kultis”. Således låter jag här meddela att fortsättning följer framöver. Mors!
/Lukas Ljungdahl
28 mars 2011
NOMINERINGARNA TILL GALAN ÄR KLARA!
Och jag raddar helt enkelt upp de glada nominerade:
ÅRETS GRUPP:
Nordic
Hazelius och Hedin
Maher & Sousou Cissoko
ÅRETS ARTIST:
Haci Tekbilek
Emilia Amper
Jonas Knutsson
ÅRETS NYKOMLING:
Ára
Lyy
Punch
ÅRETS TRADITIONSBÄRARE:
Ulrika Gunnarsson
Susanne Rosenberg
Mats Edén och Leif Stinnerbom
ÅRETS TVÄRSPEL:
Ethno (musiklägret för unga från hela världen)
Gunnar Idenstam/Jukkaslåtar
Ale Möller
ÅRETS ARRANGÖR:
UmeFolk/ Umeå
Urkult/ Näsåker
Farhang/ Stockholm
ÅRETS UTGÅVA:
Anno 2010- Mats Edén, Leif Stinnerbom, Magnus Stinenrbom och Daniel Sandén-Warg
Bålgetingen- Magnus Gustafsson
Låtar II- Johan Hedin och Gunnar Idenstam
Och Årets Hederspris är hemligt ända in till galadagen den 16 april. Spännande!
Mera om galan och de nominerade går det att läsa här.
ÅRETS GRUPP:
Nordic
Hazelius och Hedin
Maher & Sousou Cissoko
ÅRETS ARTIST:
Haci Tekbilek
Emilia Amper
Jonas Knutsson
ÅRETS NYKOMLING:
Ára
Lyy
Punch
ÅRETS TRADITIONSBÄRARE:
Ulrika Gunnarsson
Susanne Rosenberg
Mats Edén och Leif Stinnerbom
ÅRETS TVÄRSPEL:
Ethno (musiklägret för unga från hela världen)
Gunnar Idenstam/Jukkaslåtar
Ale Möller
ÅRETS ARRANGÖR:
UmeFolk/ Umeå
Urkult/ Näsåker
Farhang/ Stockholm
ÅRETS UTGÅVA:
Anno 2010- Mats Edén, Leif Stinnerbom, Magnus Stinenrbom och Daniel Sandén-Warg
Bålgetingen- Magnus Gustafsson
Låtar II- Johan Hedin och Gunnar Idenstam
Och Årets Hederspris är hemligt ända in till galadagen den 16 april. Spännande!
Mera om galan och de nominerade går det att läsa här.
27 mars 2011
ANTON TELJEBÄCK: REFLEKTION OCH KONFUNDRATION
Sitter hemma i kollektivet och har inget speciellt att göra. Det var riktigt riktigt länge sen sist. Men jag ska inte klaga, det är ju fantastiskt kul att ha mycket att göra när man känner att man faktiskt gjort någon nytta. Att arbeta med en festival är att få en massa människor att ha det riktigt riktigt bra under en helg. Det är en
ynnest att få ha ett sånt jobb. Problemet är väl lite att man kanske investerar för mycket av sig själv i det. Årets Umefolk gick riktigt bra, jag är helt överväldigad av alla positiva kommentarer från publik, volontärer och artister. Men hur skulle jag må nu om festivalen gått riktigt dåligt i stället? Tror att det distanslösa sättet som jag jobbar på inte skulle fungera i det läget. Det krävs nog en mer professionell inställning för att i längden kunna driva en festival. Detta är det stora dilemmat. Jag menar ju att folkmusikvärldens största tillgång är den ideella kraften, och jag har
varit kritisk till hur Umeå Folkmusikfestival drevs innan 2006. Festivalen producerades för långt ifrån eldsjälarna. Jag konstaterade till exempel att dåvarande producenten Botnia Musik (Länsmusiken iVästerbotten) förde dialogen med Umeå Folkmusikförening via en "referensgrupp". I projektledningskursen jag läst beskrivs en
referensgrupp som ett bra verktyg för en företagsledning att skapa en acceptans för förändringar bland de anställda - och den gamla festivalens referensgrupp hade samma roll. Men samtidigt så kan jag nu i mitt arbete med festivalen känna förståelse för Botnias situation, eftersom de förhöll sig professionellt till festivalen så kunde de
inte föreningen mer inflytande utan att samtidigt störa deras sätt att arbeta. Samma dilemma har vi idag med vårt förhållande till Umeå Folkets Hus där festivalen hålls. Vi är på många sätt priviligerade iUmeå som har en lokaler som är så anpassade för en festival, mitt icentrala stan. Men, de jobbar professionellt med verksamheten och med
festivaler i deras lokaler var och varannan vecka kan de inte känna samma passion inför Umefolk som vi gör. Detta skapar helt klart svårigheter i samarbetet. Så - hur ska man göra? Ska stora folkmusikhändelser kanske bara kunna ske ute på någon äng på sommaren där man kan minimera involveringen av professionell arbetskraft? På så
sätt kan man undvika kollisioner. Men jag tror inte på att folkmusiksverige hade varit vad det är utan stora festivaler som Falu Folkmusik Festival. Och utan musiker som kan lägga hela sin uppmärksamhet på sitt skapande utan att behöva jobba extra med "ett
riktigt jobb" skulle genren vara mycket mycket fattigare och troligen på väg att försvinna. Jag hamnar i en återvändsgränd i mitt resonemang, men lik förbaskat kan jag inte tycka att jag har fel. Hur kan det komma sig? Är jag så ideologiskt enkelspårig att jag inte inser att genrens enda chans att överleva är att fila bort dess
särart? Hm.
ynnest att få ha ett sånt jobb. Problemet är väl lite att man kanske investerar för mycket av sig själv i det. Årets Umefolk gick riktigt bra, jag är helt överväldigad av alla positiva kommentarer från publik, volontärer och artister. Men hur skulle jag må nu om festivalen gått riktigt dåligt i stället? Tror att det distanslösa sättet som jag jobbar på inte skulle fungera i det läget. Det krävs nog en mer professionell inställning för att i längden kunna driva en festival. Detta är det stora dilemmat. Jag menar ju att folkmusikvärldens största tillgång är den ideella kraften, och jag har
varit kritisk till hur Umeå Folkmusikfestival drevs innan 2006. Festivalen producerades för långt ifrån eldsjälarna. Jag konstaterade till exempel att dåvarande producenten Botnia Musik (Länsmusiken iVästerbotten) förde dialogen med Umeå Folkmusikförening via en "referensgrupp". I projektledningskursen jag läst beskrivs en
referensgrupp som ett bra verktyg för en företagsledning att skapa en acceptans för förändringar bland de anställda - och den gamla festivalens referensgrupp hade samma roll. Men samtidigt så kan jag nu i mitt arbete med festivalen känna förståelse för Botnias situation, eftersom de förhöll sig professionellt till festivalen så kunde de
inte föreningen mer inflytande utan att samtidigt störa deras sätt att arbeta. Samma dilemma har vi idag med vårt förhållande till Umeå Folkets Hus där festivalen hålls. Vi är på många sätt priviligerade iUmeå som har en lokaler som är så anpassade för en festival, mitt icentrala stan. Men, de jobbar professionellt med verksamheten och med
festivaler i deras lokaler var och varannan vecka kan de inte känna samma passion inför Umefolk som vi gör. Detta skapar helt klart svårigheter i samarbetet. Så - hur ska man göra? Ska stora folkmusikhändelser kanske bara kunna ske ute på någon äng på sommaren där man kan minimera involveringen av professionell arbetskraft? På så
sätt kan man undvika kollisioner. Men jag tror inte på att folkmusiksverige hade varit vad det är utan stora festivaler som Falu Folkmusik Festival. Och utan musiker som kan lägga hela sin uppmärksamhet på sitt skapande utan att behöva jobba extra med "ett
riktigt jobb" skulle genren vara mycket mycket fattigare och troligen på väg att försvinna. Jag hamnar i en återvändsgränd i mitt resonemang, men lik förbaskat kan jag inte tycka att jag har fel. Hur kan det komma sig? Är jag så ideologiskt enkelspårig att jag inte inser att genrens enda chans att överleva är att fila bort dess
särart? Hm.
26 mars 2011
GÄSTBLOGGARE: ÄPPELBO SPELMANSLAG OCH LEO!
Många av medlemmarna i SSR är aktiva genom ett spelmanslag. Då är det inte mer än rätt att vi också låter spelmanslagens ljuvliga röst komma till tals i Folkbloggen. Så mina damer, herrar och alla ni andra: Välkommen Äppelbo Spelmanslag och välkommen Leo Sydborn som gästbloggare!
Hej! Leo här. Jag har fått den stora äran att bidra med några inblickar i ett av landets minsta spelmanslag. Äppelbo spelmanslag har just nu fem - stundom sex - aktiva medlemmar. Flera finns ju men är spridda i olika väderstreck och deltar inte i våra övningar. Senast träffades vi i Äppelbo tisdag kväll - övning varannan tisdag halv sju - och provade på att spela en gånglåt av Udd Axel Johansson. Den är upptecknad av Brodd Leif i Bess dur och för att få den lite mer fiolvänlig transponerade jag den till G dur (får man göra så?). Knagg-Erik Johansson, tongivande i laget, har hittat den någonstans och vi tycker att det är bra att ha lite låtar på hyllan till exempelvis midsommar. Suffre-låten från Särna kommer också att vara med samt Pål Olles Ådringen, jättefina låtar! Så länge vår ordförande Eva Murgård ser glad ut så är allt i sin ordning. Jag kan nämna att vi för protokoll vid varje spelövning, en eftergift till det korta minne, som vi har begåvats med. Två veckor är en lång tid. Noggrann antecknare är Gurry, isländska till börden, som gillar svensk folkmusik och gärna åker till Bingsjö. I tisdags saknade vi Bertil Ferneborg, vår utmärkte stämspelare, men han har många järn i elden, så vi har full förståelse för att vi får klara oss utan honom ibland. Marie Kristiansen, ungdomsrepresentanten, läser till sjuksköterska i Huddinge och dyker upp när det finns en möjlighet. Ja det var väl lite av en presentation, jag ska försöka att ge lite mer av vårt folkmusikliv vartefter. Ha det så bra!! /Leo
Här har vi beviset på att Äppelbo inte bara finns i fantasin. Äppelbo finns på riktigt och är dokumenterade numera både i blogg och i tidning!
Hej! Leo här. Jag har fått den stora äran att bidra med några inblickar i ett av landets minsta spelmanslag. Äppelbo spelmanslag har just nu fem - stundom sex - aktiva medlemmar. Flera finns ju men är spridda i olika väderstreck och deltar inte i våra övningar. Senast träffades vi i Äppelbo tisdag kväll - övning varannan tisdag halv sju - och provade på att spela en gånglåt av Udd Axel Johansson. Den är upptecknad av Brodd Leif i Bess dur och för att få den lite mer fiolvänlig transponerade jag den till G dur (får man göra så?). Knagg-Erik Johansson, tongivande i laget, har hittat den någonstans och vi tycker att det är bra att ha lite låtar på hyllan till exempelvis midsommar. Suffre-låten från Särna kommer också att vara med samt Pål Olles Ådringen, jättefina låtar! Så länge vår ordförande Eva Murgård ser glad ut så är allt i sin ordning. Jag kan nämna att vi för protokoll vid varje spelövning, en eftergift till det korta minne, som vi har begåvats med. Två veckor är en lång tid. Noggrann antecknare är Gurry, isländska till börden, som gillar svensk folkmusik och gärna åker till Bingsjö. I tisdags saknade vi Bertil Ferneborg, vår utmärkte stämspelare, men han har många järn i elden, så vi har full förståelse för att vi får klara oss utan honom ibland. Marie Kristiansen, ungdomsrepresentanten, läser till sjuksköterska i Huddinge och dyker upp när det finns en möjlighet. Ja det var väl lite av en presentation, jag ska försöka att ge lite mer av vårt folkmusikliv vartefter. Ha det så bra!! /Leo
Här har vi beviset på att Äppelbo inte bara finns i fantasin. Äppelbo finns på riktigt och är dokumenterade numera både i blogg och i tidning!
25 mars 2011
2 BILDER FRÅN LERDALSSTÄMMAN
Allas vår Jon Holmén skickade kort efter Fannys fina rapport från Lerdal in dessa två bilder från den gångna helgen i Rättvik:
Bild från eleverna på Musikkonservatoriet i Faluns konsert "Låtarna lever". Thea Åslund, Marika Bjärnborg och Simon Persson spelar Studentpolskan.
Dalarnas Spelmansförbunds Årsmöte hölls under lördagen, och här avslutas mötet med Trettondagsmarchen under ledning av Tommy Gjers.
Bild från eleverna på Musikkonservatoriet i Faluns konsert "Låtarna lever". Thea Åslund, Marika Bjärnborg och Simon Persson spelar Studentpolskan.
Dalarnas Spelmansförbunds Årsmöte hölls under lördagen, och här avslutas mötet med Trettondagsmarchen under ledning av Tommy Gjers.
24 mars 2011
FANNY PEHRSON: LITEN OCH KORT RAPPORT FRÅN LERDAL
19 mars var det dags igen. Hotell Lerdal och Folkmusikens hus bjöd in till stämma på Lerdalshöjden.
Mycket aktiviteter hade pågått under dagen. Öppet hus på Folkmusikens hus samt arkivkonsert med eleverna från folkmusiklinjen på Musik konservatoriet i Falun. Trots en sträng som hade gått av verkade de nöjda med sin konsert.
Kl 21 infann jag mig på Lerdalshöjden. Då var festligheterna igång sedan länge och jag hade fördelen att gå rakt in i ett sjudande hav av spelmän, dansare och festliga besökare.
Kvällen fortled som sig bör med jam, dans och trevligt umgänge. Det skulle vara fel att säga att alla var där, men många var det.
Nu för tiden har jag inte folkmusiken som min vardagssyssla längre. Jag har avslutat mitt år i Malung, jag har avslutat mitt år i Falun och jag har inte sökt vidare. Inte än. Kanske blir det aldrig, men det hör inte hit.
Till vardags undervisar jag gymnasieungdomar och har en väldigt seriös approach. Men stämmorna, stora som små, är mitt vattenhål. Där kan jag vara bland likasinnade, där kan jag vara en roll som jag trivs med till hundra procent. Där slipper jag säga åt folk vad de får och inte får, vad som är rätt och inte rätt. Där är jag bara.
Jag hade dessutom nöjet att ha med mig en förstagångs besökare. Min kompis Liz blev av med stämmo-oskulden i Lerdal.
Kanske är sommarstämmorna mer autentiska, eller vad ska man säga...? Det finns mer tält, mer sol, mer gräs och mer svettiga sovsäckar på sommarstämmorna. Det finns mer kalla dopp i närmsta vattendrag och jam tills solen går upp. Mer Lerdalsstämman är verkligen inte fy skam att börja med. Där har man ju ändå kärnan, trevligt folk, dans och musik. Och det är vad det hela handlar om, folks!
Tack lerdal och folkmusikens hus för det!
Nu ska jag pallra mig iväg för att se Folkmusikeleverna på Musikkonservatoriet i Falun göra en repris av arkivkonserten. Denna gång på Wasabryggeriet i Borlänge.
Det här är Fanny i en fett fräsig Bodadräkt.
Foto: Thea Åslund
BRITA BJÖRS: HEMLÄNGTAN, VÅR OCH LILL-BABS
Ja hörni. Våren börjar snöra av sig vinterkängorna. Solen gör sitt bästa för att smälta snö och is till vatten och gegga (Malmös snö har för länge sedan försvunnit så ni förstår kanske att jag är i nån annan del av landet, mer om det senare...) och mitt humör vandrar upp och ner som kvicksilvret i termometern. Just nu har jag hemlängtan.
Nån slags referat av livet: det har varit sökningar till min skola där jag allt som oftast lever min vardagslunk. Många var bra skvallrade juryn. Så man får väl hoppas att det kommer lite fränt folk till hösten då. Då hade vi ju också finfrämmat av fröken Folkblogg herself Ers Majestät Parkman. Det var ju skoj. Man försökte visa att Malmö är en rätt het stad, jag vet inte hur vi lyckades, jag var samtidigt mitt uppe i x antal hysteriska projekt och samtidigt försöker man va en närvarande sambo och samtidigt en duktig student.
Och förra veckan hade jag min stora happening för våren, nämligen ego-konserten I huvudet på Brita Björs. Jag har märkt på reaktionerna att folk tycker det är lite underligt och misstänksamt driftigt att dra ihop en konsert bara sådär, men det är inget konstigt, ingenting konstigt alls. Jag pluggar till sångpedagog och går tredje året av 4,5. Hade jag istället gått musikerprogrammet så hade detta varit min sista termin och då hade jag måstat göra en slutkonsert för att få ut min examen. Varför ska musikerna få allt det roliga tänkte jag. Så då styrde jag upp. Eller ja så jävla uppstyrt kan man väl inte kalla det. Jag hade gjort en oerhört ambitiös affisch och sen hade vi inte hunnit repa så himla mycket. Men spontan-konserten är en konstart man också ska lära sig bemästra. Och i det facket tyckte jag att vi utförde ett ypperligt jobb. Först en lunchkonsert på skolan, och det bara vällde in folk. Konserten blev lite längre än tidsoptimisten Brita hade tänkt ut, men jag summerar det som väldigt lyckat. Och om aftonen hade vi fikakonsert på stan, fick det i efterhand beskrivet som "Lill-Babs-kabaret på vegancafé", ett vackert utlåtande. Konserten utgick från fyra teman (som varit påtagliga i mitt liv och konstnärskap det senaste året), nämligen berättande, kreativitet, Norge och Lill-Babs. Så all musik härrörde ur något eller några av dessa teman, det blev en salig blandning av traditionellt material, improvisationsbitar, egenskrivet och en och annan schlager. Det var en hel del trevlighets-prat mellan låtarna, anekdoter ur livet och dråpliga historier. Jag hade jäkligt kul, och till er som är ledsna att ni missade det så kan jag säga att det var tråkigt för er, ni får anställa mig så kommer jag gärna och serverar er mitt hjärta/hjärna på silverfat. Tack Ida Eriksson, Sven Midgren, Fredrik Ohlsson, Emil Sjunnesson och Max Tellving för att ni hoppade på mitt tåg av goda men diffusa idéer och så glatt kastade er ut med mig. Och tack alla andra som varit mig behjälpliga på skolan, Glassfabriken och annorstädes. Det finns en liten filmsnutt på youtube:
som kanske framförallt påvisar att det var en härligt uppsluppen stämning, men jag planerar också att lägga ut nåt sen som visar att det stundtals även var högklassig superproffsmusik i omlopp.
När man sedan har slutfört ett sånt där personligt viktigt projekt så är man lite mör, jahaja, vad händer nu då tänker man. Men det hinner man inte tänka särskilt länge. För sen ska man ut på gymnasiepraktik. Och jag som håller på med något så exotiskt som folkmusik blir skickad över halva landet och placerad i Falun, Dalarna. Hej dalahäst hej koppargruva. Så här har jag varit på Musikkonservatoriet (kanske världens mest oinspirerande namn) i tre dagar nu. Det är riktigt gemytligt, de har tagit väl hand om mig och jag har fått vara hos både jazzarna, klassikerna och folkarna och fått span på lite olika sätt att tänka om och arbeta med musik. Om kvällarna sitter jag i det Fahlanderska hemmet (en av döttrarna Fahlander gästar också den här bloggen minsann) med herr och fru och eventuellt en dotter och tittar på tv och pratar om livet, omvärlden, folkmusiken, konsten, byråkratin, sporten, förfallet. Jag gillart. Men det smyger sig ändå på en längtan hem.
Det finns två hem att längta till, dels ett nere i Malmö med en ganska charmig lägenhet med en väldigt charmig sambo, och dels ett Järvsö som jag är ganska nära nu och därför kanske längtar man lite extra mycket för att det är inom räckhåll. Längtar efter min familj, så jag ska åka och hälsa på min syster i Stockholm i helgen, men hon ska åka till Göteborg så jag får istället hälsa på hennes man och barn, next best thing. Och nu skrev min svägerska på facebook att hon och brorsan hade åkt förbi Falun igår på väg till och från en potatiskurs, men de hade inte koll på att jag va här. Jaha så då var man ännu närmare att greppa sitt hem och åtminstone få en kram och en fika, men icke. Istället sitter jag i en smal säng och tittar på mitt ruttnande äpple och hoppas att mormor ska bli frisk i axeln som hon ramlade och hade sönder idag. Ni hör va ynklig jag låter. Men om dagarna när solen obevekligt kastar sig över mig så mår jag riktigt bra. Det känslomässiga tombolalotteriet. Nä nu får jag masa mig ner till tv-soffan och förhöra mig om vad nytt som hänt i världen och Falun.
(Bifogar också den färdiga affischen för min pampiga konsert, så att ni ser vad ni gick miste om.)
Godkväll
/Brita
Nån slags referat av livet: det har varit sökningar till min skola där jag allt som oftast lever min vardagslunk. Många var bra skvallrade juryn. Så man får väl hoppas att det kommer lite fränt folk till hösten då. Då hade vi ju också finfrämmat av fröken Folkblogg herself Ers Majestät Parkman. Det var ju skoj. Man försökte visa att Malmö är en rätt het stad, jag vet inte hur vi lyckades, jag var samtidigt mitt uppe i x antal hysteriska projekt och samtidigt försöker man va en närvarande sambo och samtidigt en duktig student.
Och förra veckan hade jag min stora happening för våren, nämligen ego-konserten I huvudet på Brita Björs. Jag har märkt på reaktionerna att folk tycker det är lite underligt och misstänksamt driftigt att dra ihop en konsert bara sådär, men det är inget konstigt, ingenting konstigt alls. Jag pluggar till sångpedagog och går tredje året av 4,5. Hade jag istället gått musikerprogrammet så hade detta varit min sista termin och då hade jag måstat göra en slutkonsert för att få ut min examen. Varför ska musikerna få allt det roliga tänkte jag. Så då styrde jag upp. Eller ja så jävla uppstyrt kan man väl inte kalla det. Jag hade gjort en oerhört ambitiös affisch och sen hade vi inte hunnit repa så himla mycket. Men spontan-konserten är en konstart man också ska lära sig bemästra. Och i det facket tyckte jag att vi utförde ett ypperligt jobb. Först en lunchkonsert på skolan, och det bara vällde in folk. Konserten blev lite längre än tidsoptimisten Brita hade tänkt ut, men jag summerar det som väldigt lyckat. Och om aftonen hade vi fikakonsert på stan, fick det i efterhand beskrivet som "Lill-Babs-kabaret på vegancafé", ett vackert utlåtande. Konserten utgick från fyra teman (som varit påtagliga i mitt liv och konstnärskap det senaste året), nämligen berättande, kreativitet, Norge och Lill-Babs. Så all musik härrörde ur något eller några av dessa teman, det blev en salig blandning av traditionellt material, improvisationsbitar, egenskrivet och en och annan schlager. Det var en hel del trevlighets-prat mellan låtarna, anekdoter ur livet och dråpliga historier. Jag hade jäkligt kul, och till er som är ledsna att ni missade det så kan jag säga att det var tråkigt för er, ni får anställa mig så kommer jag gärna och serverar er mitt hjärta/hjärna på silverfat. Tack Ida Eriksson, Sven Midgren, Fredrik Ohlsson, Emil Sjunnesson och Max Tellving för att ni hoppade på mitt tåg av goda men diffusa idéer och så glatt kastade er ut med mig. Och tack alla andra som varit mig behjälpliga på skolan, Glassfabriken och annorstädes. Det finns en liten filmsnutt på youtube:
som kanske framförallt påvisar att det var en härligt uppsluppen stämning, men jag planerar också att lägga ut nåt sen som visar att det stundtals även var högklassig superproffsmusik i omlopp.
När man sedan har slutfört ett sånt där personligt viktigt projekt så är man lite mör, jahaja, vad händer nu då tänker man. Men det hinner man inte tänka särskilt länge. För sen ska man ut på gymnasiepraktik. Och jag som håller på med något så exotiskt som folkmusik blir skickad över halva landet och placerad i Falun, Dalarna. Hej dalahäst hej koppargruva. Så här har jag varit på Musikkonservatoriet (kanske världens mest oinspirerande namn) i tre dagar nu. Det är riktigt gemytligt, de har tagit väl hand om mig och jag har fått vara hos både jazzarna, klassikerna och folkarna och fått span på lite olika sätt att tänka om och arbeta med musik. Om kvällarna sitter jag i det Fahlanderska hemmet (en av döttrarna Fahlander gästar också den här bloggen minsann) med herr och fru och eventuellt en dotter och tittar på tv och pratar om livet, omvärlden, folkmusiken, konsten, byråkratin, sporten, förfallet. Jag gillart. Men det smyger sig ändå på en längtan hem.
Det finns två hem att längta till, dels ett nere i Malmö med en ganska charmig lägenhet med en väldigt charmig sambo, och dels ett Järvsö som jag är ganska nära nu och därför kanske längtar man lite extra mycket för att det är inom räckhåll. Längtar efter min familj, så jag ska åka och hälsa på min syster i Stockholm i helgen, men hon ska åka till Göteborg så jag får istället hälsa på hennes man och barn, next best thing. Och nu skrev min svägerska på facebook att hon och brorsan hade åkt förbi Falun igår på väg till och från en potatiskurs, men de hade inte koll på att jag va här. Jaha så då var man ännu närmare att greppa sitt hem och åtminstone få en kram och en fika, men icke. Istället sitter jag i en smal säng och tittar på mitt ruttnande äpple och hoppas att mormor ska bli frisk i axeln som hon ramlade och hade sönder idag. Ni hör va ynklig jag låter. Men om dagarna när solen obevekligt kastar sig över mig så mår jag riktigt bra. Det känslomässiga tombolalotteriet. Nä nu får jag masa mig ner till tv-soffan och förhöra mig om vad nytt som hänt i världen och Falun.
(Bifogar också den färdiga affischen för min pampiga konsert, så att ni ser vad ni gick miste om.)
Godkväll
/Brita
23 mars 2011
LILLA SSR-SKOLAN
SSR är en landsomfattande riksorganisation som samlar alla spelmän under samma paraply, som ett musikaliskt fackförbund kan en säga.
I de tjusiga stadgarna står det som följande:
"Sveriges Spelmäns Riksförbund är en sammanslutning av utövare och vänner av svensk folklig musik och har till ändamål att som riksorganisation främja och företräda folkmusiken."
Och vidare går det att läsa:
Riksförbundets strävan är att
· hävda folkmusikens ställning som självständig konstform och omistligt kulturvärde samt
· vidmakthålla dess folkliga tradition och levandegöra dess musikaliska särart.
Det här kan en tolka ganska fritt- jag tänker att det är som ett politiskt parti, som en intresserorganisation, en riddare i byråkratisk rustning som ska skydda folkmusiken, som den helige anden som blåser in luft i människan, som fikakorgen på stämman som skapar trivsel... Och så vidare och så vidare. Och det är nog precis det som är meningen. Att SSR ska vara ett förbund som samlar högt och lågt, vitt och brett, amatörer och professionella.
Förbundet har cirka 7000 medlemmar, som i sin tur är organiserade i olika landskapsförbund. Det finns 25 sådana i Sverige, och det är just regionerna som står för den mesta av verksamheten runt om i landet. Så är en sugen på att engagera sig i SSR är det bästa att hooka upp med det landskap en känner för att hänga med. Adresser, kalendarium och andra viktiga prylar hittar du på SSR:s hemsida.
JOHANS LÅTVAL 4!
Som fjärde låt väljer jag den senaste låten jag lade till i FolkWiki, efter att vi spelat den på jam och någon ville lära sig den till nästa gång. Grym vals efter Ante Falk! H-moll-valsen. Känn på den sista-reprisen! Åååååååh DUR!
Dagens FolkWiki-tips: Om du inte håller med om toner i melodin eller text på sidan så är det bara att redigera själv! Eller så kan man man markera att den behöver översyn så kan någon annan åtgärda problemet:
"Denna låt [[Kategori.BehöverÖversyn|behöver översyn]]: (min anledning)"
//Johan Ronström
Dagens FolkWiki-tips: Om du inte håller med om toner i melodin eller text på sidan så är det bara att redigera själv! Eller så kan man man markera att den behöver översyn så kan någon annan åtgärda problemet:
"Denna låt [[Kategori.BehöverÖversyn|behöver översyn]]: (min anledning)"
//Johan Ronström
21 mars 2011
RAPPORT INFÖR VÅFFELSTÄMMAN PÅ SJÖVIK
Vaknar alldeles för tidigt - har inte sovit tillräckligt i natt. Min hjärna går igång som en maskin så fort jag vaknar: ”Måste beställa ägg från köket”, ”Vad blir egentligen kostnaden för den där kakan?”, ”Får inte glömma att skicka noterna till Tove...”... och så där håller det på.
Lika bra att pallra sig upp.
Det är mycket som ska förberedas inför Våffelstämman som äger rum nästa fredag på
Sjöviks Folkhögskola och det är mycket som man inte tänker måste göras. Som tur är så är vi fyra tjejer som delar på ansvaret. Klara trycker upp planscher och folders, samt har hand om presskontakt. Tove organiserar alla volontärer och fixar schema för deras arbete. Sara är den som har ansvar för logi och kaféet och jag, Victoria, har ansvar för alla inköp av varor, samt att organisera konserten.
Våffelstämman äger rum för andra året i rad, men i år, i en något annan tappning. Fokuset ligger på att skapa ett möte för unga som håller på med folkmusik, främst med folk från de närliggande skolorna, snarare än att få hit varenda människa från ”socknen”.
Eftermiddagen kommer vara fylld av workshops; Portugisisk kör med Sérgio Crisóstomo, Hälsingelåtar för stråk med Staffan Jonsson, låtutlärning med Ingrid Ekman och kompverkstad med Simon Stålspets, och kvällen kommer fyllas av en konsert med efterföljande dans och spellista. Sist men inte minst kommer en avslutning vid Bäsingens strand att hållas under den förhoppningsvis närvarande månen.
Dans och musik i all ära, men vad vore väl en Våffelstämma utan våfflor?!
Jag hoppas att ni är spelsugna ända ut i fingrarna.
Jag hoppas att ni är danssugna ända ut i tårna.
Jag hoppas att ni är sugna på att se vad de andra skolorna har för sig.
Jag hoppas att ni är hungriga.
/Victoria Johansson
Folkmusikelev på Sjöviks Folkhögskola, och arrangör av Våffelstämman
Arrangörsstaben.
Fräsiga anteckningar.
Tove och kakorna.
Lika bra att pallra sig upp.
Det är mycket som ska förberedas inför Våffelstämman som äger rum nästa fredag på
Sjöviks Folkhögskola och det är mycket som man inte tänker måste göras. Som tur är så är vi fyra tjejer som delar på ansvaret. Klara trycker upp planscher och folders, samt har hand om presskontakt. Tove organiserar alla volontärer och fixar schema för deras arbete. Sara är den som har ansvar för logi och kaféet och jag, Victoria, har ansvar för alla inköp av varor, samt att organisera konserten.
Våffelstämman äger rum för andra året i rad, men i år, i en något annan tappning. Fokuset ligger på att skapa ett möte för unga som håller på med folkmusik, främst med folk från de närliggande skolorna, snarare än att få hit varenda människa från ”socknen”.
Eftermiddagen kommer vara fylld av workshops; Portugisisk kör med Sérgio Crisóstomo, Hälsingelåtar för stråk med Staffan Jonsson, låtutlärning med Ingrid Ekman och kompverkstad med Simon Stålspets, och kvällen kommer fyllas av en konsert med efterföljande dans och spellista. Sist men inte minst kommer en avslutning vid Bäsingens strand att hållas under den förhoppningsvis närvarande månen.
Dans och musik i all ära, men vad vore väl en Våffelstämma utan våfflor?!
Jag hoppas att ni är spelsugna ända ut i fingrarna.
Jag hoppas att ni är danssugna ända ut i tårna.
Jag hoppas att ni är sugna på att se vad de andra skolorna har för sig.
Jag hoppas att ni är hungriga.
/Victoria Johansson
Folkmusikelev på Sjöviks Folkhögskola, och arrangör av Våffelstämman
Arrangörsstaben.
Fräsiga anteckningar.
Tove och kakorna.
PETTERS SÖNDAG
Sista konserten med This is How We Fly blev bra. Inte lika fantastisk som den första på Dublin Fringe Festival och den i fredags på Whelans.
Fick se lite filmsnuttar, ser grymt ut. Tre kameror! Ska bli kul att se det ihopklippt sen.
Vi spelade också in ljudet via mixerbordet och rummet med en Zoom och ett stereopar Neuman KM184. Borde bli super.
Dags att fara hem. I säng 01:15. Ur säng 05:15.
Vart ska jag?
Mot Bally-Brittas eller Killen-Ard?
Rawfoodbar vs. Vägpaj 1-0.
Tillbaka på flygplatsen efter tre timmars körning.
Kollar kartan medan hyrbilen tas om hand. He he. Farmleigh!
Där var vi med [ni:d] första gången jag var på Irland. Ljuva minnen :)
Spotar ett fan på Dublin Airport.
Hemma igen.
Ser fram emot måndag morgon och fortsättningen på: www.hundredpushups.com/week2.html
inför Ransäter 2011 :D
Här har vi utvecklingskurvan. Kom igen Sverige! Häng på! :)
Fick se lite filmsnuttar, ser grymt ut. Tre kameror! Ska bli kul att se det ihopklippt sen.
Vi spelade också in ljudet via mixerbordet och rummet med en Zoom och ett stereopar Neuman KM184. Borde bli super.
Dags att fara hem. I säng 01:15. Ur säng 05:15.
Vart ska jag?
Mot Bally-Brittas eller Killen-Ard?
Rawfoodbar vs. Vägpaj 1-0.
Tillbaka på flygplatsen efter tre timmars körning.
Kollar kartan medan hyrbilen tas om hand. He he. Farmleigh!
Där var vi med [ni:d] första gången jag var på Irland. Ljuva minnen :)
Spotar ett fan på Dublin Airport.
Hemma igen.
Ser fram emot måndag morgon och fortsättningen på: www.hundredpushups.com/week2.html
inför Ransäter 2011 :D
Här har vi utvecklingskurvan. Kom igen Sverige! Häng på! :)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)