29 november 2011

RESiDANS OCH PREMIÄREN- SIGNE LEMHAGEN BERÄTTAR

Vi är precis i mitten av föreställningen. Långsamt har vi arbetat oss fram mot publiken, lämnande ett spår av toiller (klädskisser) efter oss. Och så plötsligt blir det bråttom. Allt skall i ordning, koncentration och kläder på sin plats och upp på scenen. Inta position, strålkastarna på, musikerna spelar och dansarna dansar, alla sjunger; In kommer far, full som han var, drämde sin task i bordet. En traditionell visa som vi lärt oss i muntlig tradition.

Föreställningen DANS MED VUXNA ha två delar . Första delen är mer experimenterande, andra delen är mer gestaltande och båda delarna diskuterar vad det innebär att vara barn och vuxen med sånglekar som hjälpmedel. Nu är vi i mitten med lika mycket kvar som vi redan gjort. Kan det bli bättre?

Veckan innan premiären var precis som den skulle. Det var finslipning, förväntan, nervositet, internskämt, ändringar i sista minuten, tågresor, rumpsparkar och kärlek. Och så plötsligt faller allt på plats och blir självklart.

Nu, dagen efter premiären känns det på sätt och vis som att vi står kvar där, mitt emellan Så går vi runt kring ett enerissnår och In kommer far. Mitt emellan process och turné. Och nej, mycket bättre än såhär kan det nog inte vara.

Jag är så lycklig och stolt över att få vara med i det här projektet och jag vill passa på att tacka alla de som jobbat så hårt för att jag ska få stå i mina kallingar och stryka ett par osynliga strumpor.

Speciellt tack till Carl Olof Berg som lett vägen genom snåret, tack till Petra Eriksson som vi alla vet har lagt in sin själ i projektet och ett stort tack till mina med-aktörer. Det finns inga människor vid vars sida jag hellre ville stå och vråla.
//Signe Lemhagen



28 november 2011

SÀPMI OCH MUSIKEN

Jojk är gruvligt fint. Den samiska musiken är sjukt levande och det finns drösvis med bra grupper att lyssna på. I somras sände SVT musikserien "Sápmi sessions" (finns tyvärr ej kvar på webben) där artister söder om polcirkeln mötte artister norr om polcirkeln för att göra musik. Det blev stundtals alldeles hjärtskärande fint:


Annat göttigt:

Sofia Jannok:


Adjagas:

Mari Boine:


Ára:




(Här gästar Sofia Jannok)


TIPSTIPSTIPS!!! Bloggen "Barockbloggen" har gjort en alldeles utmärkt djupdykning i jojken- både i nutid och dåtid.

25 november 2011

MAGNUS HOLMSTRÖM: OM ATT DRIVA SKIVBOLAG



Hejsan Folkbloggen och alla läsare!

Fick förfrågan att göra ett gästinhopp här och berätta lite om livet som delägare i skivbolag. Ska försöka att hålla mig borta från så mycket reklamsnack som möjligt, i den mån det går…
Jag heter alltså Magnus Holmström, boendes i Sigtuna och spelar i huvudsak nyckelharpa. Började spela efter att ha sett Sävardraget, ett spelmanslag som lirade på ett musikcafé i Bullmark. Det var våren 1987…

För att nu göra en lång och kanske inte alls så intressant historia lite kortare, så tog jag år 2000 tjänstledigt från mitt jobb som ”loadmaster” på Luftfartsverket (lastade/lossade väskor, räknade bagagebalans på flygplanen samt stod och vinkade in dessa metallfåglar med lysande pinnar). Jag tog mina instrument och kläder, började på ESI. Sen for jag aldrig hem igen.
2003-2008 var jag på Kungliga Musikhögskolan (har i och för sig lite kvar att göra där fortfarande). Läste musiker och pedagogpåbyggnad.

2003 fick jag göra ett inhopp i gruppen Fomp, där jag sen också blev ordinarie medlem. Där spelar också strängspelaren Tomas ”Limpan” Lindberg. Vi började samtidigt att lira på duo, våra egna kompositioner som vi inte tyckte passade in i dom grupper vi för tillfället lirade med.
2007 så var det alltså dags för att börja planera för en platta. Limpan var också på gång med en annan trio ”Kapten Bölja” (Johanna och Ola Bölja Hertzberg). Med både vår duo ”Storis & Limpan Band” och ”Kapten Bölja” började vi titta oss runt. Men dom bolag vi varit i kontakt med var väldigt omständiga och krångliga att ha att göra med, varav ett av bolagen, verkligen var sugen på att lura till sig alla inkomster.
Då bestämde vi oss för att starta eget. Här bör även tilläggas att Henning Andersson (från bl.a. ”Draupner”) var en av dom meddrivande i att vi tre skulle starta eget.

Sagt och gjort, vi startade skivbolaget och gjorde två produktioner, den första var ”Kapten Bölja” och den andra var ”Storis & Limpan Band”. Efter dessa två produktioner så testade vi att söka fonogramstöd från KUR, och fick det till vår tredje platta, det var Mia Gustafsson (numer Marin) och Micke Marin.
Samtidigt som vi startade hade vi väldigt bra kontakt med ett skivbolag på Island –Dimma Utgafva, som Limpan och Henning hade jobbat en del med, på tidigare produktioner. Adelstein som äger det bolaget hade mycket bra idéer ang. relationerna mellan bolag och artister som vi också gillade skarpt. Det ska vara enkelt! Behöver det egentligen vara svårare?
I nuläget har Dimma Sweden släppt 11 plattor, gjort ett antal produktioner för reklammusik både i tv och radio, samt har ett helt gäng plattor på gång under 2012.

Det svåra för oss nu är att avväga vad vi kan och har möjlighet att ge ut. Det tar en massa tid med bolaget och det mesta av arbetet är fortfarande ideellt arbete på kvällar och nätter. Men det är riktigt kul, och förhoppningen är väl också att man ska kunna jobba mer med bolaget och mindre med anna Vi börjar även att få ihop en hyfsad studioutrustning som är relativt mobil, vilket medför att vi kan plocka med oss sakerna där det relevant att spela in.




En kul grej, som vi var först med, det var att i somras (2011) på Ransäterstämman, ha release av Micke och Mias ”Småfolket” via direktlänk från Kalifornien. Helt otroligt att det funkade utan ett endaste strul.

För tillfället kan vi bara rikta in oss på grupper och artister som är ute och lirar mycket, då det i princip bara är då man säljer skivor. I butik säljs det inte mycket, men, vi är nu på god väg att göra våra produktioner tillgängliga på iTunes.
Nu till sommarn har vi nya releaser på gång på samma stämma, får se var i världen våra artister då befinner sig :D … Kanske t.o.m på självaste stämman i både 3D och fyrfärg!
Ja, det var väl det för nu, kolla gärna in oss på facebook, eller vår hemsida. Nu ikväll/natt ska vi sitta och skicka in våra senaste alster och hoppas att dom blir grammisnominerade allihop! Vi ses!!!
(Dimma Sweden drivs av: Hening Andersson, Tomas ”Limpan” Lindberg och Magnus Holmström.)

//Magnus Holmström

24 november 2011

FLER WILLE TOORSAFFISCHER

Efter förra inlägget om gamaffischen med Wille Toors, mejlade Joel Bremer in två till ljuvliga alster:

Joel Bremer skriver:
Den med mig är från 2002. Den andra från 1963. Von Bärôskôjschå ("bara på skoj, se" på Malungsmål) var ett mycket tillfälligt artistnamn han hade som trollkarl innan han bytte till Wili Zaidos. Han bytte därför att folk aldrig kunde lära sig uttala det och tjatade på honom att byta. Han blev intervjuad av en tidning när han var med cirkusen han jobbade med på Kiviks marknad och de frågade vad han hette. Då sa han bara "Wili Zaidos". Han hade inte tänkte igenom det, det var bara något som kom där och då och som fastnade. På senare år när han trollade kallade han sig bara Wille Toors.

EN KRÖNIKA I LIRA OM FINKULTUR VS FULKULTUR

Ibland skriver jag krönikor för musikmagasinet Lira, och i det färskaste numret går det att läsa följande text om finkultur, opera, musikaliska gränser och annat som rör området kring kulturpolitik.
//Sara


Första lektionen i Kulturhistoria under gymnasiet fick alla i klassen svara på frågan: vad är kultur? Jag har ingen aning om vad vi svarade, men jag tänker att det är en fråga som sannerligen borde tas upp oftare. Nu verkar det mest som att det är ramarna är bestämda sedan Gustav Vasas tid och dess regler är inristade i fornlämningar mitt i ett världsarv. Tänk bara på hur graffiti behandlas. Tänk på vilken musik som anses fin eller ofin. Finkultur och ful-dito.

Jag går igång när jag läser sliskiga livsstilsmagasinet DN Söndag där journalisten Leo Lagercrantz skriver om sin längtan efter att få fly från Disney och annan barnkultur in i den förgyllda finkulturens värld – Operan. Där kan han slippa vardagens brus och njuta av den goda kulturen. HERRE GUD, JAG BALLAR UR! Borgarna från förra sekelskiftet ringde och ville ha tillbaka sina kulturideal.

Att i dag mena att en viss konstform är bättre än någon annan känns sjukt. Också för att det mer blir som ett attribut för att uttrycka en klasstillhörighet och en livsstil. Opera – en schysst accessoar till Lagercrantz kulturtrevliga kostym.

Men det här sättet att betrakta kultur innebär faktiskt att man förminskar den. Begränsar dess potential.Om sammanhanget eller förpackningen blir huvudsaken tar man ju bort fokusen på hur musiken faktiskt musiken låter. Plötsligt blir det status, politiska idéer eller gamla traditioner som blir det väsentliga.

För på samma sätt som när nationalister vill nalla på folkkultur, känns det inte heller superfräscht när en samhällsklass ska abonnera på en sorts musik. Jag tänker att musik konstant är föränderlig och att så fort nån bestämmer hur den ska vara så dör den. Hade jag varit klassisk musiker anställd på en opera hade jag tyckt att det känts ganska tråkigt att vara inplacerad i ett finkulturellt fack. Trångt och okreativt. På samma sätt är det för folkmusiker som trängs ihjäl i andras fördomsfulla uppfattning om hur en folkmusiker bör vara.

Nu kanske någon avfärdar det hela med att det är en lösryckt idé som är på väg bort och som enbart frodas i samhällets övre skikt. Tyvärr. Så ser det inte ut. Låt oss för ett ögonblick ta på de mycket spännande bidragsglasögonen. Staten kastar ur sig 1,5 miljarder per år som fördelas till landets musiker, institutioner och organisationer. För att dessa pengar ska delas ut korrekt och demokratiskt finns det ett dokument med fina ord. Ord som ” kvalitet, nyskapande, kulturarv, mångfald, mångsidig kultur, alla hela landet” ska sätta ribban. Vill ni veta hur fördelningen ser ut mellan genres? Enligt en undersökning gjord i våras av Handlingsplan för Folkmusik (ett gemensamt projekt av Rfod, SSR, ESI och Folkdansringen), är det 82 % av bidragen från staten som går till konstmusik. Åttiotvå. Det är jättemycket pengar. 4,5 procent går till folkmusik och sex procent till jazz. Det är skevt. Att då Leo Lagercrantz i sin krönika lyfter fram vikten av att bygga ett nytt operahus i Stockholm gör ju det hela ännu tråkigare.

Jag citerar Lagercrantz: ”Vi behöver en smurfri zon där kultur är på allvar. Vi behöver en plats för exklusiv vuxenkultur” Ja, nog är det rätt att kultur inte bara är viktigt för växande knoddar. Men ett nytt operahus, så stort så att Sydneys framstår som ”små svampar” (Jag raljerar inte, bara fortsätter citera Lagercrantz), är kanske ändå inte det mest kostnadseffektiva sättet att fixa exklusiv vuxenkultur. Satsa pengarna på att leva upp till de kulturpolitiska målen istället- kultur till hela landet som får vara kreativ, nyskapande och mångfacetterad Tänk om det var så, att de kulturpolitiska målen verkligen levde på riktigt. Det vore fint och väldigt exklusivt i ett land där det oftast är för mycket snack och lite hockey.

Etiketter sätts på musik hej vilt och används för att illustrera olika kulturer och idéer. Vi borde lämna det bakom oss, för det känns inte värst konstruktivt eller relevant. Det finns ändå massa luckor i vår musikhistoria- fenomen och musik som aldrig har lyckats tryckas in i snäva ramar. Musik är musik, och för att den ska få leva, frodas och utvecklas behöver den helt fria tyglar.

23 november 2011

SCHLAGERN OCH ETNOTRENDEN

Igår släpptes artisterna till 2012 års upplaga av Melodifestivalen. I startfältet ryms bland annat Björn Ranelid, Thorsten Flinck, Afrodite, Marie Sernholt och Sean Banan. Ojoj, vilken salig blandning!! Självklart finns också två bidrag som kommer klinga lite folkligt sådär. För det måste väl ändå vara de senaste tio årens största europeiska sclagertrend- etnohyjpen? I år är det Abalone Dots och Timoteij som står för rotmusiken, och tja. Hur det kommer låta vet ännu bara gudarna och Christer Björkman, men tills dess kan vi gotta oss i tidigare års etno/folk/världsbidrag i Melodifestivalen och Eurovision song contest. (Det visade sig finnas hur många som helst. Sicken guldgruva...)

















22 november 2011

BLOGGTIPS

De fyra musikhögskolorna i Norden har ett samarbete- Nordisk master. En elev från varje land (Sverige, Finland, Norge och Danmark) har i höst tillsammans startat deras två-åriga utbildning där de turnerar runt bland de fyra olika utbildningsinstutitionerna. Vill en följa deras resa//utbildning kan en göra det via deras fina blogg, som ni hittar här!

EN GAMMAL OCH STILIG AFFISCH FRÅN ESTRADÖREN WILLE TOORS

19 november 2011

VAD ÄR FOLKMUSIK?

För någon månad sedan skrev jag en hemtenta på frågorna Vad är folkmusik? Vad tycker du? Vad har andra tyckt? Problematisera uttrycket!
Frågeställningarna är sjukt intressanta att diskutera kring, så jag langar helt enkelt upp den här på bloggen och undrar naturligtvis hur ni skulle svarat på dessa frågor?




Jag tänkte i denna text försöka diskutera kring ordet folkmusik och dess betydelse för folkkulturen idag.

Begreppet folkmusik myntades av Johan Gottfried Herder runt slutet av 1700-talet. Han var barn av sin tid, en tid då nationsgränser förstärktes av idéen om en medfödd ”folksjäl”. I begreppet folksjäl blev kulturella uttrycksformer och symboler viktiga byggstenar, och således kom musik som använts som arbetsmusik, dansmusik eller underhållningsmusik sammanklumpas och bli till Folkmusik. Alltså en skapad etikett för att förstärka ett lands samhörighet.
Att skapa etiketten folkmusik är kontroversiellt. Å ena sidan förstår alla vad det innefattar, det är en genre och visar på varje lands unika tonspråk. Fördel. Men, begreppet är laddat. När vi skapar fack för saker som är vana att leva sitt egna liv, är det lätt att det känns snävt. Sverige har haft en konstant invandring, människor flyttar dit arbete/föda finns och så är det än idag. Så- med ett land som under hela sin historia haft kulturellt inflytande från hitflyttade människor, känns det svårt att tala om en slags ”svensk” folksjäl. Landet och dess kultur påverkas av de som lever och verkar här. Lika så folkmusiken.
Herders myntade folkmusikbegrepp har en viss statiskhet i sig som utesluter många saker som egentligen borde passa in.
Folkmusiken idag skapas av människor med olika bakgrund- såväl geografisk som kulturell. I folkmusiken lägger vi en oerhörd vikt i vårt geografiska ursprung. Jag förväntas hitta och högt värdera min geografiska koppling, och jag tänker att detta är ett arv sen Herder som idag är problematiskt då den geografiska tillhörigheten inte är den enda som är av vikt när jag skapar.
Jag tycker att bilden av våra kulturer som mosaik är talande, som Lundberg använder som metafor. Våra olika kulturer är som udda stenar som sätts ihop i ett enat mönster. Varje invandrad grupp har en egen specifik och avgränsad kultur, och i mosaikbilden blir skillnaderna det viktiga- stenarna får inte smälta in i varandra. Detta synsätt skapar polariseringar och ett behov av att befästa kulturella yttre gränser- särarter. Jag är svensk/ickesvensk, fotbollshuligan/fotbollshatare eller storstadsmänniska/lantis- det blir statiska identiteter/kulturell etikettering som blir svåra att förändra. Därav skapas också en tydlig norm över vad som är svensk kultur, menar Dan Lundberg.
Jag tror att mosaikbilden är farlig för det kulturella livet. Om vi genom historien hade haft ett mosaiktänk, hade vi förmodligen fortfarande stått med vikingahorn på huvudet och tillkallat diverse olika asagudar. Blandning och inflytandet är nödvändigt för ett utvecklande av kulturen.
Så vart vill jag komma? Kanske att folkmusiken sitter inne på flera identiteter till exempel a) en subkultur utan något nationsuppdrag utan mer som social funktion b) Den är en del av den Svenska identiteten, där musiken illustrerar ett gammalt Sverige, vanligt i till exempel film och tv. c) Den historiebärande identiteten, som för mig som utövare blir en röd tråd bakåt och framåt i tiden.
Jag tror att det är viktigt att vi låter folkmusiken få vandra fritt mellan identiteter. Vara lite queer. Med flera identiteter kommer vi att vidga begreppet och genren grymt mycket, något som för mig känns relevant och viktigt.

Journalisten Jan Gradwall skriver i en artikel om The Refreshments och menar att det är folkmusik, något förmodligen få andra skulle göra. Att använda begreppet ”folk” innebär att man automatiskt ser folket som en enad grupp, med gemensamma intressen, värderingar och historia. Och det var nog det som kanske Herder och hans kamrater försökte skapa där under 1800-talet – den gemensamma berättelsen. Men här måste vi se till avsändaren- när någon skriver historia tillika skapar nationssymboler så sker ett ständigt urval av information. Vad kommer inte med i historien? Vilka berättelser, människor och fenomen kom inte med i berättelsen om nationens historia? Som Lundberg menar i boken, så borde egentligen dansbandsmusiken idag ses som folkmusik, men icke sa nicke. Den är något annat. Så det talar för sig självt- det finns inget homogent Sverige, hur mycket vi än försöker skapa det. Därav går det inte att kalla något för folkets musik, då den samlade gruppen inte går att hitta.

1996 skriver Dan Lundberg att vi är tillbaka i en ordning sim fanns under 1700-talet där folkmusiken är fri från nationella konnotationer. Femton år senare vill jag påstå att vi fortfarande är fast i genreindelningen och etiketten ”folk”. Hade vi varit tillbaka till 1700-talets syn på det, hade det varit mycket svårare för nationalistiska krafter att utnyttja den traditionella musiken och symbolerna. Men jag tror och hoppas att vi är på väg mot det som Lundberg spådde 1996.

Källor:

Folkmusik i Sverige, Dan Lundberg och Gunnar Ternhag (2:a rev. Upplaga 1995)
Nationalencyklopedin

//Sara P

17 november 2011

VÄSTERBOTTEN OCH FOLKMUSIKEN 2011

Det händer saker mest hela tiden runt om i Sverige. Här är några av de saker som händer i Västerbotten för tillfället:






16 november 2011

SARAH NILSON BERÄTTAR OM KLUBB SJU

Hej Folkbloggen!

I onsdags, 7/11, var det återigen dags för Klubb 7 på Stallet i Stockholm. För tredje gången denna höst samlade vi med gemensamma krafter ihop till en riktigt festlig kväll med skitfin konst och musik. Vi i arrangörsgruppen var som vanligt i upplösningstillstånd och otroligt förväntansfulla på denna afton. Kvällen till ära pryddes väggarna dels med en konstfilm skapad av Ellinor Hasselberg, student på Gerlesborgsskolan. Även foton tagna av en fotograf vid namn Olof Grind ställdes ut. Foton som han tagit under resor i Marocko och Sydamerika fyllde lokalen med färgstarka person- och landskapsporträtt.

På scenen fick vi besök av tre fantastiska band. Fyramannabandet Signebanda inledde och bjöd in till en varm och innerlig musikstund som berörde ända in i ryggmärgen. Med uppriktiga texter trängde sig sångerskan och gitarristen Signe Bäcks röst rakt in i själen och hennes medmusiker mötte upp på ett bejakande sätt med fint spel på bas, percussion, fiol och dragspel. En tanke som jag diskuterade med en vän under kvällens gång var hur fascinerande det är att ett band med ungefär samma instrument kan låta så olika. Det var tydligt då nästa band, The Ocean Choir, klev upp på scenen. Ett band som med sättningen sång/dragspel, fiol, elgitarr och bas liknade det föregående en gnutta vid första ögonkastet, men redan från första tonen öppnades en helt annan dörr och rummet flyttade sig litegrand och blev något nytt. Med stark scennärvaro och kraftfull energi lyckades de fånga upp publiken och välkomnade oss med in i alla historier som berättades. Musik som gjorde att det liksom ryckte och sprätte i hela kroppen. Sista akten för kvällen var det Stockholmsbaserade bandet Lanky. Ett band Klubb 7 försökt boka under en längre tid som nu äntligen infann sig på Stallets scen denna onsdagkväll. Med en bred repertoar med alltifrån traditionella visor från när och fjärran till en ny tonsättning på en text av poeten Dan Andersson blev Lanky en perfekt avslutning på novembers Klubb 7.

På plats fanns såklart den fabulösa fotoautomaten med tillhörande attiraljer där kreativiteten flödar och hela tiden slår på nya, högre höjder. Måste besökas!


Under kvällen kunde vi beräkna att vi hade haft en publik på omkring 80 personer som rört på sig i omgångar. Där var ett brett ålderspann med allt från spädbarn till pensionärer. En försäkran på att Klubb 7 är en viktig och inflytelserik scen för ung, bra musik är att vi återser samma ansikten i publiken gång på gång samtidigt som publiken hela tiden utökas. Evenemanget når ut till människor som för första gången besöker konsertverksamheten på Stallet genom Klubb 7.

Det är därför Klubb 7 scenen särskiljer sig från många andra scener. Den blandade publiken och den opretentiösa och gemytliga stämning som alltid lyckas infinna sig under dessa konsertkvällar är verkligen ordinär. Ni kan ju förstå att vi, sex unga arrangörer, är stolta som tuppar.

//Sarah Nilson


FOTO: PUMA BERG

15 november 2011

PENGUIN CAFÈ ORCHESTRA

Viss musik har hög potential att vara soundtrack till ens liv. Penguin Café Orchestras musik är sådan- ett sjukt bra brittiskt band/projekt som blomstrade under 70 och 80-talet. Musiken är så bra så att jag dör, och det finns h u r m y c k e t m a t e r i a l som helst. Sveriges Radio har dessutom en intervju med orkestern som går att lyssna på här. Lyssna, lyssna, lyssna på pingvinernas ganska naiva men så ljuvligt sammansatta musik som rör sig mellan leksakslandskap och kammarmusik!

14 november 2011

EN FILM OM FOLKMUSIKNATTA I FALUN


FOLKDRÄKT 2.0

Jag hade ingen folkdräkt, inte heller pengar eller någon faster som kunde väva en till mig. Så vad gör man? Jo, en egen. Såklart. För att vara lite trendy och 2011 så jobbade jag med recycling. Och voulá, här har ni resultatet. Varsågoda och gissa härkomst för de olika delarna!



(på bilden här saknas den välfyllda kaffekorgen)

11 november 2011

KÄRLEKEN TILL DRAGSPEL

Folkbloggen bjuder på blandade bilder av sköna dragspelare att avnjuta en fredagsnatt som denna.








Isak, lilltös, Lisa, kramforsbo, gamgubbe från Norge och 50 cent.

10 november 2011

ZLATAN OCH OFFERDALS SPELMANSLAG


Sport och musik hör ihop. Det borde vi en gång för alla komma överens om efter jämtländska Offerdals spelmanslags värvning av Zlatan Ibrahimovic. DN skrev igår om lagets hedersmedlem, och tja. Mer multi kulti kan det nog inte bli.
Till mitt egna spelmanslag (där det än så länge bara är jag som är medlem) har jag en drömvärvningslista:
1. Foppa
2. Theresé Alshammar
3. Ludmila Engqvist
4. Björn Borg
5. Lady Gaga
6. Benny Andersson

Känns ändå som rätt överkomligt efter Offerdals värvning.

9 november 2011

TRE LÄSARTIPS

Att tipsa om saker är ett av livets bästa, och idag samlar Folkbloggen ihop ett gäng bra saker med tips som läsare har skickat in.

I Argentina finns Sergio, och han skriver en djupgående blogg om folkmusik ur ett ganska etnologiskt perspektiv. Faktafyllt och fint!

Och så skickade folkrockbandet Åskfödd sin nya singel som tja, är sjukt svängig och rockenroll helt enkelt.


För den som har lust att skämmas, gråta och framförallt skratta en smula rekommenderar läsaren Emma denna artikel.


Tips är alltid grymt att få, så fortsätt skicka in på sara@spelmansforbund.se

Hej hej!
//Sara

90-TALET, VAR TOG DU VÄGEN?

7 november 2011

RESiDANS I FALUN- ANDERS LÖFBERG BERÄTTAR


Vi befinner oss i Falun och repar i konservatoriets fina lokaler. Projektet RESiDANS har haft sin femte vecka och fler och fler saker faller på plats. En sak som är så kul med detta är att man lär sig väldigt mycket. Det pratas väldigt mycket. Det är bra tycker jag. Jag blir inspirerad både direkt och indirekt.

Föreställningen är uppbyggd av många scener som ett slags collage. Det är idéer som vi jobbat fram hittills. Vissa med musik och dans, vissa med bara dans och tal. Ibland bara prat och agerande och någon gång läses poesi upp samtidigt som dans pågår. I de flesta scener finns det ett ramverk som vi följer men som vi samtidigt känner oss väldigt fria inom.

Det som också är så kul är att vi nu har kommit så långt med scenerna att det känns väldigt presigelöst det vi gör. Vi får alla utlopp för det vi vill och jag känner själv att varje scen har sitt speciella uttryck. Scenerna vi gör bottnar för det mesta i någon slags lek. Lek med humor, allvar, obehag, lust, kättja, energier i olika riktningar. Vi utgår ifrån ämnet om att fostras in i vuxenheten. Frågor dyker ständigt upp så som: Varför är det bra att barn leker? När är man barn och när är man vuxen? Var går gränsen mellan tvång och lust? Vi tar upp ämnen som sexualitet, utanförskap och gruppkänsla. Vi utforskar sångleken. Vi vänder, vrider och improviserar kring den på samma sätt som de gamla lekarna säkert en gång uppstod. Men vi gör det utifrån våra egna referenser och utifrån ett mera dagsaktuellt perspektiv och det är inte alls säkert att en lek alltid innehåller sprudlande glädje…

I princip är allt material framtaget och inför nästa vecka återstår arbetet med att så att säga redigera det. Dvs att förkorta eller förlänga vissa delar, jobba på smidiga övergångar, veta vilken riktning vi ska ha i de olika scenerna så att vi får ett bra flyt genom hela föreställningen. Vi behöver även tänka igenom instrumentbyten, ljussättning, ljud etc. Vi får också våra fina kostymer att repa med. Vi ska helt enkelt knyta ihop påsen i föreställningen "Dans med vuxna"

4 november 2011

MUSIKALISKA AKADEMIN + HJORT ANDERS= FINT SOM SNUS

Musikaliska akademin- musikvärldens motsvarighet till Svenska Akademin, har ett stort och pompöst hus mitt i Stockhom, där kristallkronor slåss om utrymmet med oljemålningar och förgyllda attiraljer. Musikaliska akademin, som säkert funnits sen tidernas begynnelse, ordnar då och då sammankomster/konserter och i lördags var det Hjort Anders som var huvudperson. Fast genom tre av hans lärljungar- Ellika Frisell, Täpp Ida Almlöf och Ole Hjort. Den sistnämnda har träffat Hjort Anders på riktigt, medan de andra traderar hans konst genom mellanhänder. Under Sven Ahlbäcks vingar samtalade de om Hjort Anders och hans musik, spelade upp olika varianter av samma polskor och nördade in sig totalt i den tradition vi mest känner som Bingsjömusik. Insnöat, fantastiskt och intressant.

Att höra tre så insatta personer tala om sin kunskap är fint- Ellika som beskriver varför hon fastnade för Bingsjömusiken med orden "För att det var så rytmiskt och påminde om rockmusiken, typ Jimi Hendrix. Samma intensitet, samma egensinniga spel. " Ellika fortsätter beskriva musiken som att det handlar om att rulla upp tonen på strängen, som att koka en soppa och lägga i grejer som lagar sig själva.
Och Ole Hjort, som i detta något snofsiga och guldkantade sammanhang, självklart säger "Folkvisa på det där klassiska viset tycker jag är jävligt". Skönt.
Seminarier om musik kan vara fascinerande, särskilt när det handlar om passion för nåt. Vi avslutar med ett citat från Hjort Anders själv "Det är stråken som ska tala!". Nu vet vi.




2 november 2011

FÖRR I TIN HADE DE OCKSÅ HUMOR


Bläddrade häromdagen igenom Jan Wolf- Wats bok "Röjås Jonas Kosmos Boda". Väldigt fin med tillhörande skiva och allt. Och med den här spexiga bilden. Karlar i kvinnokläder va och kvinnor i herrsärk, vilken tidlös sketch!
Jag gillar´t- folk som skämtar i Bodadräkter... Förr i tiden. Så heligt och så roligt.

1 november 2011

ANTECKNINGAR FRÅN EN FIOLBYGGARE

För några år sedan satt jag och lyssnade på fiolbyggaren Jan Larsson, och jag hittade just några anteckningar från den dagen. Intressant, ljuvligt, lärorikt och sjukt nördigt.