28 februari 2011

GÄSTBLOGGSBANDET ZIBUR INRAPPORTERAR

Som sagt, festival i Västerbotten i helgen. Det måste ju såklart rapporteras om. Denna gång blir det några av UmeFolks artister som får rollen som återrapportör. Föst ut- Uppsalabandet Zibur!

Umefolk 2011

Vår norrlandsresa började med ett fiasko. En utlovad livesändning från turnébussen blev direkt bortcensurerad på grund av teknikkrångel och en tveksam bandinsats. Vi tar nu nya tag om det digitala och gör blogg tillsammans med Parkman, folkmusikskribenten.
Zibur blickar tillbaka:

Fredagkväll:
En snäll fröken bjuder på Paella. Vi checkar in i en skola som hämtad från barndomen, tvättar av oss resdammet och slår oss till ro i den himmelsk konsertsalongen Idun. The Original Swedish Arvika Blues Breakers får oss sedan att smälta av välbehag.
Fanny var bäst. Och fiolerna. Och kontrabasen. Och finska Nikolaj som bor i Bagarmossen. Och Tutan! Till slut kan inte Sofie och Jonas sitta still. De bara måste dansa. Precis så känner vi allihop när Sousou & Maher Cissoko spelar. Vi bara måste dansa.

Lördag:
Skridskoturen i morgonljus.
Frukostbuffé: smöret, avokadon, gröten, äpplet, och kaffet. Mums!
Första gigget är i en glasbox på stan. 16 m2. Glashuset heter den. Boxen. En kultursatsning. Zibur vevar igång sitt klezmermaskineri och får Umeås lördagsflanörer att stanna till. Därefter blir det semmeläventyr, upptåg och bus med kära vänner. Att vänta på att spela är inte svårt när man har roligt men att spela är ännu roligare. Andra gigget är i dansvänliga Studion, där P2 för övrigt spelar in oss för att sända vid ett senare tillfälle (livesändningen hann nämligen ta slut).
Studion har en tät atmosfär och en oslagbar närhet mellan artist och publik. Redan före den första tonen har folk radat upp sig ända fram till scenkanten, redo för dans. Strax efter midnatt drar vi igång, och snart anar vi att detta kommer att bli vår bästa spelning någonsin.

Tack Umefolk för en fantastisk festival!

/Zibur

På scen i Studion. Foto: Nils Mörtzell

Omtumlat Zibur i logen direkt efter spelningen. Foto: Olle Viotti

Konferensrum på folkets hus blir Ziburs uppackningsrum. Foto: Niklas Lindroth

EN RAPPORT FRÅN EN TURNÈ

Anton Schneider har fått i uppdrag av Folkbloggen att skriva lite om den pågående RESiDANSturnén, och voilá, här kommer hans ord:

Polskans historia i Sverige på turné!

En folkmusik- och dansföreställning som med befriande distans penetrerar en fet hinna av knätofsfördomar. Sex människors försök att visa något, som blir något helt annat och på fullaste allvar blir väldigt roligt!

En första händelserik turnévecka i Gävleborg ligger bakom oss, veckan toppades med underbar publik när vi spelade föreställningen på UmeFolk i lördags.

För en vecka sedan, på fredan, hade vi premiär på Gävle teater. Stämningen jag upplevde under premiärdagen var en känsla av kraft och glädje, att vi var redo att bjuda publiken på en fartig och spännande dans- och musikresa; här kommer vi! Det blev en kväll som gick strålande och samtidigt käpprätt åt skogen när Anna Öberg skadade knät så illa att hon inte kan vara med under resten av turnén.

Efter premiären fanns glädjen kvar av att ha fått visa den föreställning vi jobbat med tillsammans under fem intensiva veckor utspridda under ett halvår, men glädjen blandades med oron för Anna och det sorgliga i att hon skadat sig.

Därpå följde två intensiva dagar med att skapa en föreställning på fem personer istället för sex. Vi behöll samma linjer genom föreställningen som tidigare men fick byta om rollerna på vissa ställen, lära in material som Anna dansat, göra nytt material och hitta lösningar för en del övergångar som fick nytt utseende bland annat. Vår koreograf Martin befann sig utomlands men var med via Skype en stund vilket var värdefullt för resultatet och att vi kunde känna att det höll sig till hans idé, tänk vad man kan göra med teknikens hjälp. Efter att ha visat föreställningen fyra gånger med denna nya uppsättning känns det tydligt att den hittar sin form och att den formen är en annan än när vi var fyra dansare, det blir tydligt att det är en annan föreställning även om materialet till största delen är det samma.

I veckan tar vi oss an Uppsala län med sex föreställningar både i skola och offentligt.

Vi som jobbat tillsammans med föreställningen Polskans historia i Sverige är: Andreas Berchtold, dans. Petter Berndalen, slagverk. Martin Forsberg, koreografi. Olof Misgeld, fiol och viola. Magnus Samuelsson, dans. Anton Schneider dans. Anna Öberg, dans.

Klicka här för turnéplan och mer information om föreställningen.


27 februari 2011

JOHANS LÅTVAL 3!

Tredje låten blir en ståtlig Bingsjöpolska, nämnligen Pekkos Pers storpolska efter Hjort Anders. General MIDI har ju lite svårt att förmedla Bingsjöstilen, men fullt tillräckligt för att förmedla idén. Storslaget är ordet!



Dagens FolkWiki-tips: I FolkWiki kan man lägga in andrastämmor. Man kan se
en lista över låtar med andrastämmor inlagda i vänstermenyn.

//Johan Ronström

EN URSÄKT

Kära Folkbloggen. Jag har syndat. Jo, jag vet- jag har lovat att uppdatera varje dag. Men nu har det vart smackedunktyst i några dagar. Jag ber om ursäkt. Det är inte för att jag känner för att skita fullständigt i detta projekt, utan för att jag har vart på turné i mittnorrland och bland annat lirat på UmeFolk. Nu ska det dock bli andar bullar, och jag lovar att inom kort komma med uppdateringar om till exempel helgens gångna festival i Umeå. Tills dess- stay tuned. Det blir roligare så.
//Sara

24 februari 2011

SKJUTSA ERA KAMRATER!

En smart grej vi skulle kunna använda Folkbloggen till är att ordna samåkning. Samåkning till typ festivaler, stämmor, konserter, kalajs, danskvällar och annat skojsigt.
Vi borde fixa något slags anslagstavlesystem, där de som vet med sig att de ska fara med en bil/buss med platser över helt enkelt utannonserar det, och de som söker bil/resesällskap också gör det? För i min värld tänker jag mig att många folkmusiker/folkdansare/entusiaster faktiskt har en bil med en plats i baksätet ledigt. Vore det då inte kalas om alla de andra (vi är många) som inte har bil skulle kunna lifta med? Det blir som en trestegsraket i bra grejer- nya vänner, fler som delar på bensinkostnad och så är det schysst för miljön.
Jo, det vore det. Vi måste bara lösa detta på ett smart vis först. Tips på det? Någon teknikkunnig därute i etern? Hojta!
Vad ska vi kalla det? Folklift? Folkskjuts? Folksam? (Hehe)
Vi får utveckla idéen. Jag tror det kan bli succé.
/Sara

Något i den här stilen tänker jag mig, för att få en folklig touch på det hela.

ANTON TELJEBÄCK: MAGIN NÄRMAR SIG!

Nu startar festivalen!
Eller den har redan startat egentligen. I måndags kom 11 bulgariska musiker till stan och sen dess är det fullt ös! Eller det var det också redan innan. Så mycket att jag inte riktigt får tiden att gå ihop för att skriva om det. Men jag har en grymt bra känsla i kroppen, känslan av att jag faktiskt gjort mitt. Visst, det är massa jobb kvar men tåget rullar och nu är festivalen allas- alla volontärer, alla musiker som börjar anlända till stan, alla besökare- som alla tillsamans kommer se till så att helgen blir magisk. Jag har lite svårt för att formulera mig märker jag. Vi ses i vimlet!
/Anton Teljebäck

23 februari 2011

FLYER!

En flyer för Folkbloggen har pysslats ihop. Den ser ut såhär:

Fin va?
Den kommer snart ta fysisk form och spridas land och rike runt, för att sprida ryktet om blogg´n. Du som läser får också hemskt gärna sprida den, antingen via det förlovade nätet, eller helt enkelt skriva ut den och sätta på lämplig plats.
Puss och tack /Sara

Tack Emma och Jonas för hjälpen!

22 februari 2011

FRÅGA EXPERTEN!

Vi har alla många frågor rörande folkmusiken och dess märkliga livsfrågor, gåtor och krokiga stilar. Tur för oss att professor Ohlanders lovat att komma till undsättning med sin enorma kunskap, smak, intelligens, humor och erfarenhet! Professorn har lovat att svara på all världens frågor- så det är bara att plita ner och mejla till sara@spelmansforbund.se
Göre nu vettja!!

GALA

I april kommer för andra året i rad Folk och världsmusikgalan gå av stapeln, denna gång i Göteborg. Flärd, prestige och prisutdelning!
Som i alla galaformer har lyssnarna och publiken en viss makt att utnyttja, och det gör du enkelt genom att nominera de du tycker är värdiga vinnare. Det gör du snorenkelt här.
Dessutom har artisterna för galakvällen just presenteras, och det ser jädra fint ut.

Såhär glad blev Lena Willemark när hon vann förra året.

Hoppas jag vinner. Tar hem alla priserna. Storslam! BAM!
Skoja. Det finns ju en miljon värdiga vinnare som borde få sig en statyett. Så gå in och nominera!

(Och juryn- ge inte Robyn någon statyett. Hon är ju fin och folklig och har gjort sin egen version av Jag vet en dejlig rosa, men hon har redan fått nog av priser i år. Tycker jag i alla fall. Puss /Sara)

21 februari 2011

GÄSTBLOGGARE: ELLINOR FRITZ/QUEERPOLSKA


Ellinor Fritz!

Som vi alla läsare av den här bloggen vet innehåller folkmusikvärlden snygg musik, häftig dans och spännande möten. Tyvärr har de stela könsroller som finns i samhället också följt med ut på dansgolvet. Men fler och fler folk turas om att både föra och följa samt dansar med vilka de vill, oavsett kön. Queerpolska – folklig dans med rörliga roller är danskurser med queerfeministisk pedagogik* som hejar på denna trend. Vi sätter ord på normerna så att vi kan förhålla oss fritt och leka med rollerna. Vi vill både ge utrymme till vana folkdansare att utforska fler dansaspekter och välkomna ny publik som gillar friare könsroller. När du bjuder upp någon förvänta dig att få frågan ”Vill du föra eller följa?”.

De flesta dansar för att ha roligt, leka, känna attraktion eller motionera. Det finns dock en mörkare baksida till dansen. Personer som attraheras av andra med samma kön, eller på andra sätt bryter mot könsrollerna, utsätts i dagens Sverige fortfarande för våld, nedvärderande kommentarer och utfrysning. Det gör att hbt-personer stannar i garderoben och till exempel inte dansar öppet med en annan person av samma kön. Detta drabbar alla genom att det blir en grej att dansa kille med kille och tjej med tjej.

När vi är ute och dansar eller spelar till dans kan vi ibland möta en förlegad syn på danspar, t ex hur en kavaljer vs dam förväntas bete sig.

En del, i första hand tjejer, kanske till och med väljer att avstå från att dansa i rädsla för att bli tafsade på eller bli bedömda efter sitt utseende. Det är en tråkig konsekvens av de rådande strukturerna i samhället som vi människor är underordnade och givetvis påverkar det också vår syn på närhet till en annan människas kropp.

Queerdans i allmänhet är inte kopplat till en sexuell läggning; utan syftet är just att alla utövare ska få dansa i precis vilka parkonstellationer som de vill.

Göteborg är tyvärr inte känt för att vara den mest hbt-vänliga staden; snarare blev den för endast några år sedan ofrivilligt utnämnd till ”Sveriges böghatarstad” så därför känns det extra viktigt för oss som utövare av folklig musik-och dans att våga ta ställning. Genom att tala om hbt-personers livssituation hoppas vi också att genren når nya arenor och får en större publik.

Under två års tid har vi, Ellinor och Erik, haft danskurser ihop. Vi lärde känna varandra på Folkmusikkaféet i Göteborg där Erik haft kurser under ett par års tid. Förutom Folkmusikkaféet har vi hållit kurser på Högskolan för scen och musik i Göteborg samt Queertopiafestivalen i Norberg. Erik har även haft kurs för Göteborgs National Dans Sällskap och på Alternativa politikerveckan i Almedalen. Ellinor har en bakgrund i spelmansrörelsen i Dalarna där hon har spelat till dans sedan 12 års ålder. Idag är hon frilansande musiker och världsmusikstudent och framträder både med konserter och till dans, bland annat med gruppen Kurbitz.

*Queerfeminismen är en likhetsfeministisk lära som kritiserar heteronormativitet-alltså att heterosexualitet utgör normen för sexualitet, familjebildning och socialt umgänge.

ANTON TELJEBÄCK

Anton som arbetar med UmeFolk rapporterar ju kontinuerligt hur arbetet går inför helgens kommande festival. Detta, något kryptiska, meddelande kom häromdagen:

"Detta är anledningen till att jag inte skrivit nåt på ett tag. Men det var för att få klart detta som just kom från tryckeriet:"


Väntar med spänning på uppföljning...

20 februari 2011

PREMIÄR! POLSKANS HISTORIA I SVERIGE!

I fredags kvistade jag förbi Gävle för att gå på premiären av det sceniska folkdansprojektet RESiDANS. Vilken grej!! Det var mingel, nerver och stolthet i luften.
Och såhär fint var det i lokalerna:

KRISTALLKRONOR OCH GULD OCH GLAMOUR!! Precis vad en föreställning av denna kaliber kräver. Det är Uppland, Dalarna och Gävleborg som slagit sina danskonsulenter samman och skapat detta projekt, som nu de närmsta tre veckorna ska ut på vift för att dansa, underhålla, beröra, upplysa och förföra landets publik.

På scen, i sjukt snygga öststatsoutfits, finns dansarna Anna Öberg, Andreas Berchtold, Magnus Samuelsson och Anton Schneider, och musiken står Petter Berndalen och Olof Misgeld för. Koreografin har Martin Forsberg skapat, och då han inte har en bakgrund i folkdans utan i modern dans, blev det en tvistad dans i tretakt som tog plats på scen. Fin, from och fräck. Föreställningens inramning var i formen av ett föredrag, där Andreas Berchtold agerade en självutnämnd expert. Med hjälp av en overheadapparat och väntrumsstolar försökte han förklara polskans historia. På snorknackig engelska. Knasigt och väldigt roligt.

Framförallt är det stort att det för första gången sker ett samarbete mellan en koreograf och svenska folkdansare och att det utmynnar i ett så stort sceniskt projekt. Detta blir vad vissa skulle säga "ÖVERSKRIDANDE!!", fast själv tycker jag mest att det känns naturligt. Dans är dans. Dansen ska tala sitt eget språk, utan att förinställda idéer, förväntningar och konnotationer ska styra.
För femtio år sedan hade det varit en omöjlighet att föra samman en kristallkronepyntad foajé tillsammans med svensk folkdans. Men nu så, nu är tiden mogen, och Polskans historia i Sverige sköter sitt uppdrag med en sylvass finess.





Foto: Johan Margulius

Och här är en video som är skapad i något slags syskonprojekt. Det är filmskaparna Michael Larsson och Viktor Eriksson som jammat fram en film om själva processen. Konsten kan konsten att försörja sig själv. Fin är den i alla fall:

A DIFFERENT POINT OF VIEW from IDKA on Vimeo.

19 februari 2011

FÖRDOMSPROFILEN 2


Det här är Anna. Anna är runt trettiosnåret och en mycket populär folksångerska. Hon kommer ursprungligen från Älvdalen, men bor sen många år tillbaka i Stockholm där hon studerat på Musikhögskolan. Anna är en rätt vän brud, som gillar att uttrycka sig med händerna. Hon ser det som en del av hennes sång, och har utvecklat ett mycket fascinerande folkligt teckenspråk där varje ord fått en egen sirlig rörelse. Anna tycker om att klä sig piffigt och accentuerar gärna sin outfit med detaljer lånade från allehanda olika folkdräkter. Folkpop är en genre hon aktivt arbetar för att utveckla, och hon ser som sin största mission att sprida ut de folkliga koralerna även utanför den förlovade folkmusikvärlden. Anna känner starka band till historiens alla kvinnliga berättare, och ska till hösten ge ut en skiva där hon plockat ihop de bästa visorna med kvinnlig erfarenhet som texttema.

18 februari 2011

GÄSTBLOGGARE: PROFESSOR OHLANDERS


Goddag!
Folkblogggen har tur. Tur att dom får en så väletablerad och älskad karaktär att blogga för dom. Alltså, tur att dom har mig.
I framtiden tänkte jag skriva om några av de otaliga historier och upplevelser jag bär på men i detta premiärinlägg tänkte jag bjuda på något ännu mer exklusivt, jag bjuder på moi.
En presentation i det här fallet är kanske lite överflödig då man numera är en gammal dyrkad profil i folkmusik Sverige, men här väljer jag ändå att dela med mig lite av de kanske inte så välkända sidorna av Professor Ohlanders.

Kort bakgrundshistorik:

Katrina Lundstedt och Hultkläppen hade en het sommarnatt älskog i den våta mossan i bergsjöskogarna och nio månader senare kläcktes jag.
Aldrig förr hade ett sådant vackert gossebarn skådats och redan som tvååring spelade jag Horgalåten felfritt på fiol, tre månader senare även på näverlur som jag numera har som ett slags biinstrument.
Själv är jag en naturbegåvning, som Paganini i knätoffs skulle man kunna säga, men många idag stora spelmän har faktiskt börjat sina spelkarriärer som lärling till mig. Däribland kan nämnas Ekkor Anders, Lapp Nils och Jonny Soling. Jag passar på att här även flika in att Påhl Olle fick sitt nyskapande stämspel från mig.
Annars är jag väl mest rotad i Hälsingemusiken och arbetar för tillfället på högskolan i Gävle. Har doktorerat i folkliv och folkhemskultur, då med musikalisk inriktning.

Det här visste du inte om Professor Ohlanders:

På fritiden gillar jag att fotografera, har en sprojlans Polaroid x2000 som jag använder mig av för tillfället.
Har en förkärlek för västafrikansk musik och bodde i två år i Mali och studerade den musikkulturen.
Gillar att hålla mig uppdaterad på teknikfronten, betalar räkningar på internet samt sms:ar mina vänner. Tycker även att Skype är en revolutionerade uppfinning, ger mig tillgång att prata med mina afrikanske vänner helt gratis.
Det var egentligen jag som kläckte idén till Jan Johanssons "Jazz på svenska". Alltså att bland jazz och folkmusik. Från börja var det tänkt att det skulle vara en duo men jag blev helt enkelt lurad av Jan.


Drömmar:
Ja, när man som jag har gjort så mycket som jag och bidragit med så enorma musikaliska insatser så är man ganska nöjd. Det jag drömmer om är väl att om några år pensionera mig och leva på min konstnärslön i stugan uppe i Hälsingland, kanske med en lite puma i knät. Då skulle jag kunna luta mig tillbaka och återuppta memoarskrivandet.

Ja, nu har ni fått en lite djupare inblick i Professor Ohlanders magiska värld.
Klart slut varulvstjut.

17 februari 2011

HEJ MERIT!

Igår slank jag in på den gamla jämten (öh, säger man jämtinna när det är en brud?) Merit Hemmingsons releasekalas på Strand här i Stockholm. Det var svinbra faktiskt. Orglarnas grand old lady är fortfarande bäst i klassen. Dessutom var det en salig blandning av mänskor i publiken- exproggare som numera är snofsig kulturelitsextioplussare, femtonåriga finniga musiknördar, medvetna mediahipsters och så jag då. Och bäst var nog ändå Jämtlands Brudmarsch. Toksvängig 70-talshit med rötterna, ja ni vet, väldigt långt bak i tiden. Vi kanske ska be Lukas Ljungdahl göra en lika briljant spaning på spridningen av den här marschen som han gjorde på "Kristallen den fina"?

GÄSTBLOGGARE: LUKAS LJUNGDAHL



Goddagens! Lukas heter jag och jag har blivit ombedd av Sara att skriva om lite gamla folkiga plattor och sånt. Jag tänkte nu i mitt första inlägg ta en titt på spridningen av en specifik låt, nämligen ”Kristallen den fina”, och då framför allt instrumentala versioner i mer pop/rockkulturella sammanhang. Pop/rockmusik får väl sägas vara min inkörsport till folkmusiken, i och med att jag så att säga halkade in i genren på bananskalet man ibland kallar för progg. Då tänker jag främst på den instrumentala proggen, med band som Fläsket Brinner, Samla Mammas Manna, Arbete och Fritid, Kebnekaise osv. Nåväl, i min skivsamling som växer med åren har det allt eftersom dykt upp ett gäng versioner av just ”Kristallen den fina”, alla med sin egen speciella charm. Därför tyckte jag det kunde vara kul att gräva lite mer i detta och dessutom dela med mig av mina upptäckter. Det blir kort och gott ett antal skilda musikexempel på varianter av en och samma melodi, som kanske också tillsammans kan sätta det här med låtars föränderlighet genom olika traditioner i nån sorts perspektiv. Håll till godo!

Jag inleder med 60-talsbandet Made in Swedens version från plattan ”Snakes in a hole”, som säkerligen kan falla gitarronanisten med lätt jazzrockiga preferenser helt i smaken. Jojje Wadenius (ni vet han som spelar på Pughs första plattor och har gjort den fina barnplattan ”Goda Goda”) lirar lättlyssnad men svängig gura i en easylistening/rock/jazzvariant på låten, och bandet har ett schysst funkigt groove. De har döpt om den till ”Kristallen den grymma”, vilket väl egentligen passar bandets liveversion ännu bättre. Den finner man på den sakligt betitlade ”Live at the Golden Circle”, där bandet lirar mer frenetiskt och ibland får en att tänka på Jimi
Hendrix eller dylikt. (Jag hittar inget fritt lyssningsexempel, men gör en sökning på Spotify om ni vill höra!)

En stillsammare variant med ännu mer betoning på jazz finner man på Berndt Egerbladhs platta från 1975 som heter just ”Kristallen den fina”. Här spelas gitarr, ståbas och diverse blås. Vissa kanske kan uppleva detta som något gubbjazzigt och mossigt, men denna version har utan tvekan sina nattsuddarpoänger. Extra plus för den ovanligt
rofyllda scaten i bakgrunden. Låten inleds och avslutas såklart med ljudet av tindrande kristaller (eller egentligen är det en vibrafon, men alltså, det lär ju ska illustrera kristaller… ja ni fattar).

Här kan lyssnas på låten, dock med lite risigare ljudkvalitet än på själva vinylen.
http://dl.dropbox.com/u/11952792/kristallen1.mp3

För att skaffa lite ytterligare information och musikexempel tog jag och googlade en sväng, vilket resulterade i en upptäckt av det tyska (?) folkrockbandet ”Dunkelschön”, som till hälften sjunger på svenska eller norska. Att döma av klädstilen ser de ut att ha någon sorts gotisk/wagneriansk sinnebild av den nordiska folkkulturen. Deras
version av ”Kristallen den fina”, som blir det enda låtexemplet med sång, är åtminstone för mig mer en lustig kuriositet än faktiskt njutbar.


Den version som ändå väcker mest känslor hos mig och kanske främst har fått mig att skriva om ämnet är den som Harvester, föregångarna till Träd, Gräs och Stenar, spelade in i slutet av 60-talet. Det börjar med ett monotont mässande, vrålande, trummande och pianomangel som man först aldrig tror ska ta slut, men plötsligt, efter att man i fem
minuter vaggats in i den smått hypnotiska stämningen, brakar det lös med blås rätt in i den vackra kristallen-melodin. En melankolisk, längtande och suggestiv känsla infinner sig, samtidigt som man verkligen känner sig… flygande… mitt ute i den svenska folkliga själens skog, med ett på något vis gladlynt vemod. Klart förlösande,
men på samma gång ger det också en fundersam och reflekterande stämning. Lyssna!


Den här musikkårens version fick mig att fundera över om inte Harvester kan ha inspirerats just av ett gammalt musikkårsarrangemang. Det är lite likt faktiskt:

Mannen som skrivit detta arrangemang, Tyko, arbetade tydligen vid Reijmyre Glasbruk där han framställde egna glastekniker, vilket får åtminstone mig att tro att har s.a.s. en speciell insider-erfarenhet av fina kristaller och dylikt. Om detta märks i arrangemanget vågar jag med min mycket knapphändigare glaskunskap inte yttra mig om.

Detta mindre poppiga exempel får avsluta det hela, åtminstone för denna gång. Hoppas dessa exempel på hur en och samma melodi kan ligga till grund för skilda tolkningar har lett till någon form av klureri kring hur musiken blöts, stöts och utvecklas genom olika tider och traditioner, eller kanske till en upptäckt av något som kan vara värt
att lyssna in sig på. Jag kan bara konstatera att det fascinerar mig vilken mängd uppslag en liten inspirerande melodi kan ge.
/Lukas

16 februari 2011

MERA FOLKMUSIK I VARDAGEN!

Det här med folkmusik i vardagen, det kan jag återkomma till 40.000.000.000 miljarder gånger. Det är många gånger. Okej, en av alla dessa gånger utspelade sig häromdagen på tunnelbanan här i Stockholm. Det är inte alltid värst spexigt att åka tub i 18 minuter och titta ut på mörka tunnlar, eller varför inte rakt fram på tomma blickar. Men den lördagsmorgonen blev lite mer kryddig, för långt långt bort i vagnen hörde jag plötsligt hur polskan Vårvindar Friska smög sig fram i tågets riktning. Lite skev, lite skavig, men ändå svinfin. Så fick den bli en vanlig lördagsmorgons soundtrack i ett tåg i en bullrig storstad. Precis där den hör hemma. Musiken som en gång var bruksmusik i bondesamhället som sen blev museal och något som skulle bevaras. Och sen plötsligt vardagsmat igen. Det gillar jag. Alla 40.000.000.000 miljarder gånger.

Man kan inte tro det, men alla dessa människor går i tretakt upp för rulltrappan.

15 februari 2011

MEDELPADS BÄSTA TRALLERSKA: BRITAS KAJSA!!

När jag rotade runt i Sveriges Radios enorma arkiv häromdagen hittade jag detta ljuvliga klipp från 70-talet, ur programmet Folkton i Sverige:


Och mina damer, herrar och alla ni andra. Vi har nu äran att meddela att Britas Kajsa, den fantastiska trallerskan som ni hör i reportaget ovan, kommer att gästblogga på Folkbloggen. Hon har utlovat att det kommer bli gamla minnen om rullbandens tid, hur det var att leva i en konstant svart-vit tillvaro och om längtan tillbaka till det episka festerna på fäboden.
Stay tuned alla folkmusiclovers där ute, Britas Kajsa är taggad, och det kommer bli fantastiskt!!


Tack Pippi, Maggan och Sara för er mycket välgjorda dokumentär!

KAJSA FAHLANDER BEKÄNNER FÄRG


Foto: Thomas Fahlander

Jag har nog alltid varit väldigt öppen med min läggning – jag är en falskspelande folkmusiker vars stråke far över strängarna som ett fyllo på väg hem i natten. Min fiolhand klamrar sig krampaktigt fast vid fiolhalsen och om mina avsikt med musiken vore att vara dadaistisk så hade Marchel Duchamp myst i sin himmel. ”Touché Kajsa! Jag älskar dig!” Som falskspelande kan man möta en stor inacceptans. Det är inte bara det att folk ogillar att lyssna på vad man spelar, de kommer också med framfusiga försök att omvända en, om de inte rakt ut förnekar ens läggning.
Skämt åsido. Jag är trött på att det ska anses som pinsamt att spela dåligt. När jag berättar för folk att jag spelar fiol så låter det ungefär såhär:
- Åh vad roligt! Hur länge har du spelat?
- Ungefär 13 år, men jag spelar inte så att det låter bra
- 13 år! Herregud, då måste du vara JÄTTEBRA!
- Nej det låter inte rent och jag har en stråkhållning som gör att jag får ont i handen.
- Nej, du är jättebra
- Du har inte hört mig spela, tro mig, det finns saker jag är bra på. Det är inte det här.
- Jo, du är bra
- Nej det är jag inte
- Jo!
- Nej!
Osv osv osv.

Frågan är varför det ska vara en så känslig sak att säga ”jaha, du spelar inte så bra, men vad kul att du spelar”. När jag, som omusikalisk och med dålig kordination ska tryckas in jag-har-spelat-länge-så-jag-spelar-bra-kostymen så får jag inte plats. Den passar inte mig. Jag har kämpat och kämpat med fiolen, mer eller mindre tålmodigt i 13 år nu, och jag blir omsprungen av nybörjare. Det ska vara okej att säga ”jag är inte så bra på det här, men jag gör det ändå”, tycker jag.

Fast, vaheterä. Jag ljuger. Jag spelar inte fiol längre. Jag har inte spelat på ett halvår. Och sen jag slutade spela folkmusik så har jag börjat lyssna på den. Det är jag bra på.

/Kajsa Fahlander

14 februari 2011

GUIDE TILL ALLA HJÄRTANS DAG


Idag är det Alla Hjärtans dag. Det kan man tackla på lite olika sätt. Folkbloggen tänkte bjuda på tre.

1. Skriv världens finaste och smäktande kärlekspolska och tillägna den till din vackra, ömma och ljuvliga partner. Döp den till något i stil med "Monikas lovely polska" eller "Till Hassan!". Detta blir då som ett musikaliskt kärleksdokument som sprids över världen. Mycket romantiskt!!
2. Är du istället mer av den brustna-hjärtan-typen med smak för melankoli går det att använda samma metod som i förslag nummer 1, men välj istället en mollig tonart och kanske ett aggressivare uttryck. Enligt sägnen kommer Pelle Schenellpolskan "Anna- Greta" ur detta bedrövade tillstrånd, då Anna-Greta helt enkelt valde att ge sitt hjärta till någon annan än Pelle. Låten blev ju bra, och förhoppningsvis läkte också Pelles hjärta, så denna metod verkar vara en klassiks variant.
3. Skit i att det är Alla Hjärtans Dag, och spela vad du vill. Den finns faktiskt 364 andra dagar under ett år som också är viktiga att fylla med kärlek. Gör det istället.

Puss och kram, kärlek hela dan
/Sara

13 februari 2011

JOHANS LÅTVAL 2!

Som andra låt i serien väljer jag en låt till minne av Jonas Olsson, framlidne mästerspelmannen. "Mitt i Juli" är en av hans alla flitigt spelade låtar.



Dagens FolkWiki-tips: FolkWiki har stöd för ackord. Man kan se en lista
över låtar med ackord inlagda i vänstermenyn.

//Johan Ronström

DAGENS IGENKÄNNING

Okej, nu tänkte jag ställa en fråga till klassen här. Upp med handen om ni känner igen er.
Hur många har inte grinat i ett övningsrum? Spridit sitt sorgevatten över ett beiget laminatgolv?
Jag räcker upp handen. Viftar lite också, av ren igenkänningsivring.

Detta är en erfarenhet som är lättast att få från skolans magiska värld. Jag har tryckt både kommunala musikskolan, musiklinje på gymnasiet och tillsist två musikfolkisar. Och det är oftast för jävla fint att spela fiol och känna hur stråken och strängarna flyter samman i en ljuv melodisk symbios. Fast ibland kan allt också gå helt käpprätt åt skogen. Det låter som en katt stryps, som om helvetet har flyttat in i trälådan och allt känns svintråkigt. Då gråter man och tvivlar på livet, tänker att fiolen borde brännas upp. Som tur är finns det oftast någon i övningsrummet bredvid som är bra på att ge stora peppen, torka snoret och bjuda på godis. Trots allt är det nog tvivel som är livets melodi, tänker jag och spelar vidare mot nya lyckotoppar och sorgedalar.

10 februari 2011

JON HOLMÈNS BILDER

Jon Holmén är inte bara en sjujädra bra spelman från Boda. Han är också en rackare på att fotografera, och tack och lov har han lovat att ge oss några bilder att beundra, sukta och avnjuta.

Det här är en svartvit Jon!

Vi börjar med fyra fina bilder från 2010 års upplaga av Bingsjöstämman!





(Och jag känner såhär: Sommar, kom med stormsteg och ät upp snöstorm och blöta kängor. Ge mig knott, en evig sol och en natt som aldrig tar slut!! /Sara)

LIRAREDAKTÖR´N: EXKLUSIVT FRÅN RANSÄTER


Ransätersstämman 2010 var en kylslagen histora. Hela Värmland var ett råkallt, regnmättat universum där varma kläder liksom vägrade göra jobbet fullt ut.
Själv snackade jag tidning och lyssnade på musik i ett par intensiva dygn. Bilden ger en glimt av båda – tidningen Lira som upptar större delen av min vakna tid, och musiken. Just här representerad av dragspelande Lelo Nika och fiolirande Thuva Härdelin.
Och om regnet kylde kan jag inte säga annat än att musiken värmde med besked. Lelo och Thuva, detta radarpar, blev något av sommarens ledmotiv, eftersom de dök upp och förgyllde tillvaron igen, några veckor senare när vi var inhysta på samma ställe i Urkultfestivalens Näsåker, men det är en annan historia.
Vad bilden också visar är en priviligierad musiklyssnare (mig). Det här är en situation om känns så typiskt spelmansstämma att många av oss i folkmusiksvängen knappt inser det unika, men titta en extra gång. Det går inte att komma närmare musiken än sådär, utan att spela den själv. Det kanske ser alldagligt ut, men det är i själva verket oerhört exklusivt. Kanske låter jag lite högtravande nu, missförstå det inte som att det skulle vara högtidligt – alla som sett Nika-Härdelin i aktion vet att det främst handlar om en fullständigt avväpnande lekfull musikalitet som svämmar över av infall och lust. Nej exklusiviteten består just i att få vara så mitt i musiken, att ingen scenkant står i vägen, inget vaktbestyckat fotografdike med kravallstake, inte ett hav av andra människor som skymmer sikten.
Jag har just försökt utveckla dessa tankar på ledarplats i Liras just utkomna nummer, men jag tänker mig att Folkbloggens läsare kan behöva en extra påminnelse. Det här är så stort. Så magiskt. Och är man fortfarande frusen efteråt kan man ha sådan tur att Thuva tar fram den värmande pluntan.
/Jonas Bergroth, chefredaktör Lira Musikmagasin

9 februari 2011

GILLA FOLKBLOGGEN PÅ FB!

Psst. Om ni vill så kan ni gilla Folkbloggen på det mycket coola/hippa/fräcka Facebook. Gör ni det, så lovar jag evig lycka, framgång och hälsa!!
/Sara

EXTRAKNÄCKAR´N

Jag springer runt i en vardag och intalar mig själv "Jag är oberoende. Nej, jag är inte fattig. Ja, det är kolugnt att köpa lunch på stan, idag igen. Jag är värsta cool and creative girrrrl" Det funkar sådär. Den här månaden äter jag gröt, samlar på enkronor och ber mina föräldrar ringa upp mig när jag behöver få tag på dom. Creddigt. En lösning behövdes, och nu ska jag börja extraknäcka som scenvärd på Stallet, som är Stockholms folk och världsmusikscen. Det känns ju sjukt spexigt! Ni vet, gå runt och se viktig ut, fippla med ljus, småäta baguetter och lyssna på musik. Och vänta, vänta, vänta på att band ska soundchecka och på att publik ska komma och gå och sen packa stolar och plocka disk. Trevligt värre. Och under tiden kan jag ta mig tid och rita av musikerna på scen, som ikväll var Lucas Stark med orkester. Om det var bra? Så klart!

/Sara

8 februari 2011

BRITA BJÖRS: TRADITIONAL FOLK HERO

Ånej skitliv. Nu blev jag sjuk. Nåja inget ont som inte har nåt gott med sig. Då hinner jag ju faktiskt skriva blogg.
Jag skolar slut på mig ibland. Jag gillar att gå i skolan, det har jag väl egentligen gjort sen jag började mina studier i sjuårsåldern. Men kanske mest nu när jag är stor och pluggar värsta långa feta utbildningen som jag valt alldeles på egen hand, det är lyxigt. Jag kan komma på mig själv med att gå runt och må och känna mig så förnöjd, tänk att jag får lära mig så mycket bra och häftiga saker. Japp. Men det är ju inte alla dagar som är så. Andra dagar går jag runt och svär för att idioter tvingar mig göra saker som jag inte vill eller orkar. Och där gungar man på sin gungbräda mellan lyckan och avgrundsvrålet.
Jag går nu mitt tredje år av fyra och ett halvt (ja jag ska bli sångpedagog, nej inte kärnfysiker), och jag trodde att jag äntligen hade lärt mig det här med balans. Att inte överösa mig själv med arbete, att inte tacka ja till varje spännande erbjudande man snubblar över, att inte boka upp mina dagar minutiöst. Hösten gick liksom ovanligt lätt. Jag grät inte, jag skrek inte, jag misströstade inte, jag bröt inte ihop. Jo jag gjorde förstås allt det där, men i en lagomare dos än tidigare under utbildningen. Så nu tror jag visst att jag är oövervinnerlig och så börjar man va sådär vårdslös med sig själv igen. Idag såg min planering ut: 9-1030 satslära, 1030-1210 ensemble, 40 min lunch, 1250-1340 gehör, 1340-1530 dansrep, 1530-1630 sångmetodik, 1630-1730 sånglektion, 1 timme cykla hem och laga mat, 1830-21 möte, därefter göra läxor och förbereda inför morgondagen. Men när klockan närmade sig fem så bröt min sånglärare och sa att jag såg förjävlig ut och måste åka hem. Och det hade hon ju rätt i, halsen bara hostar, sticks och river, jag har feber och värk både i kropp och huvud. Det är klart jag måste åka hem. Det är klart jag måste ställa in kvällens möte och inte heller gå till skolan imorn.
Man tror ju att man är en traditional folk hero. Men det fick man äta upp.
Håhåjaja. Men det händer också roliga saker i livet.
Jag blev tillfrågad att va med i en ny ensemble på skolan, och det tackade jag förstås ja till (apropå att lära sig säga nej).
Jag och Carl-Erik ska giga med The Erotica Project på Malmöfestivalen, i en kyrka! Erotik och Gud hör ihop, det har vi alltid sagt. Mycket intressant ska det bli, kan ju uppstå vissa krockar, men hon som bokade oss har sett oss tidigare så hon vet ju vad vi är för små grisar i den här säcken.
Jag börjar också komma närmare idén om att ha en konsert här i vår, med glada spelkompisar, de är dock inte tillfrågade och jag har ingen lokal, men det är en världslig sak.
Vi jobbar hårt med ett än så länge hemligt och spännande dansprojekt. Jag säger bara Boda featuring Fame, så sjukt fett!
Och nedräkningen inför Tall Dark Strangers norraste turné har börjat, om 17 dar smäller det: Järvsö kyrka, Stadt i Ljusdal och en kyrka i Tyresö. Alla måste komma!
Ja det ser ganska ljust ändå, om man inte tittar ner i min hals, där är bara mörker och död.
I helgen är det kalas igen (bra jobbat februari, bjuder på mycket umgänge) och även barn- och ungdomsstämma i Höganäs, då vi studenter ska hålla reda på hundra barn som vill/inte vill spela fiol. Alltid lika spännande.
Så det var uppdateringen om Britas liv för tillfället. Fortsättning följer. Nu nyponsoppa.

(Bifogar sinnebilden av mig själv som osårbar folkdräktshjälte.)

Over and out
/Brita

VEM HAR RÄTT ATT BESTÄMMA?

Då och då brukar jag skriva för musikmagasinet Lira, och i höstas skrev jag en krönika appropå Sverigedemokraterna och deras vurmande för den svenska folkkulturen. Den känns fortfarande en smula aktuell, så jag publicerar den igen här på Folkbloggen.
Men vad tänker ni om detta? Hur ser ni på den svenska folkkulturen? Vem har rätt att forma den? Vem bestämmer reglerna? Vem bestämmer vilken genre eller kulturyttring som ska ha status? Lämna en kommentar så fortsätter vi diskussionen!

"En fågel viskade i mitt öra om en grupp människor som samlats för att planera en folklig manifestation mot främlingsfientlighet. Då jag är både är folkmusikfrälst och tidigare har arbetat mycket med antirasistiska organisationer kändes det ganska naturligt att en sen oktoberkväll bryskt stega fram till en av gruppens medlemmar och säga ”Tja. Jag vill vara med och göra detta. Jag är bra på sånt här.” Mina studier, min lägenhet och min tvättkorg kom de närmsta veckorna att bli mycket försummade.

Ett manifest med fyra viktiga punkter om folkmusiken skapades, stora jam anordnades runt om i Sverige och i Stockholm blev det konsert och debatt med ett pärlband av fina gäster. Ett sjuhelsike till hallabalo helt enkelt. Och för en gångs skull var det inte bara folmusikvärldens som tog notis om vad som hände, nä, i stort sett hela mediasverige var med på noterna och rapporterade friskt om manifestationerna. Vi fick säga vad vi ville, delar ur manifestet blev citerat på arty farty kultursidor och ämnet var hippt och aktuellt. I fyra, fem dagar. Sen kom det naturliga slutet på våra femton minuter i rampljuset och vi kom tillbaka till den naturliga ordningen.

I en intervju för Stockholm City frågade reporten lite förvånat varför aktionerna fått så mycket medieuppmärksamhet och mitt första svar, kanske något kaxigt, blev ”För att vi har jobbat svinigt hårt för det”. Jag måste dock vara ärlig och erkänna att Sverigedemokraterna också hade en roll i det hela. Deras varumärke säljer, och det gav också aktionerna uppmärksamhet. Deras vurmande för den svenska folkkulturen fick en annars ganska spretig rörelse att organisera sig och göra något tillsammans, och framförallt- skapa en viktig och självrannsakande diskussion om vad folkkultur är. Så vad händer nu? Blev dessa intensiva dagar i oktober bara en parantes i det annars ganska mossiga fördomsfulla medielandskapet? Svaret är det vi som sitter på. Vi som lyssnar, vi som spelar och vi som har hjärtan som klappar lite extra för genren folkmusik. Det är faktiskt vi som skapar bilden av vad folkkultur är.

Jag blev så sjukt sur när jag insåg att ett riksdagsparti började sin mandatperiod med att nalla min musik. Min älskling, min trygga musikaliska bäbis,d en svenska folkmusiken, blev plötsligt Sverigedemokraternas kulturpolitik. Jag lade mig ner och kräktes s i fontän men insåg ganska fort att en sverigedemokrat hade lika mycket rätt till svensk folkmusik som jag, men något kändes knasigt. Och vad var det? Jo, den där beryktade enfaldiga mediabilden som gör det så förbaskat enkelt att använda sig av den folkliga kulturen som ett sätt att förstärka sin nationalistiska folkhemsvurmande attityd.


För det bästa med hela den här grejen är att det vittnar på den feta mångfald som ryms inom den svenska folkkulturen. Nationalistiska krafter identifierar sig med den samtidigt som det är en lika naturlig del för den grönaste hej-jag-lever-på-en-ekologisk-självförsörjande-gård-i-dalarna-och-virkar-mina-dreads. Det är fräsigt, och jag hoppas att det alltid kommer förbli så.

Och detta borde ju få synas! Kanske ska Svenska folkdansringen ge Kanal 5 sju miljoner så att dom producerar en snaskig TV-serie om mångfalden och det dekadenta stämmolivet? Eller låta någon känd spelman elda upp en fiol för hundra papp i direktsänd tv? Nja, det kanske inte är den rätta vägen att gå, men jag tror på vikten av att hitta nya vägar. Naturligtvis ska vi behålla de traditionella forumen, men behovet av det nya är stort- annars kommer vi hamna i denna situation igen där någon kraft, vare sig den är grön, blå, brun eller rosa, försöker göra genren till sin egen.

Vad kommer hända när folkmusiker tar plats på dimmig och creddig klubbscen? När den svenska folkmusiken får bli soundtrack till en tv-serie om hippa innerstadsmänniskor? Jag tror att det är precis det som behövs för att omforma bilden av svensk folkmusik och dess användningsområden. Den dagen vi kommer bort från fördomarna om nävernationalistiska museala ideal, då kommer folkmusikens möjligheter att växa grandiost!"


/Sara P


ETT ANONYMT BREV KOM TILL FOLKBLOGGEN

Kära folkbloggen

Jag är en 23 årig folkdansare som väljer att förbli anonym. Detta eftersom det här blogginlägget troligtvis annars i framtiden skulle bli första träffen om man av nån anledning skulle googla mitt namn. Och att jag håller på med folkdans är kanske inte det första jag berättar för folk som jag träffar. Eller försöker imponera på. Saken är egentligen ganska komplex: det är inte så att jag skäms över dansen- jag älskar den!- men folk har galet fördomsfulla föreställningar. Det är som att ha en t-shirt med texten ”Hej, jag är en ganska tråkig tjej som tänder på gamla män iklädda knätofs som spelar långsam musik”. Det är där de fått allt om bakfoten (dumma fördomsfulla folket!). Jag är en ganska rolig tjej, som tänder på folk som spelar svängig musik sommarnätterna igenom. (De får egentligen ha på sig vad de vill, det kvittar för mig. Grönt är ganska fint.) Varför kan inte alla ha den bilden istället? Det vore så mycket enklare att stå för folkdansen- och musikens stora betydelse i mitt liv. För mitt välbefinnande!

Det kanske märks att jag funderar en del kring folkmusikens ”status”. Varför bryr jag mig om vad andra tycker egentligen? Jag vet inte! Det kan vara så att jag själv lägger en negativ klang i ordet. Folkdansare. Första gången jag kom på att jag är ”folkdansare” fick jag en livskris. Jag satt i en trång bil tillsammans med tre glada kamrater på väg genom ett snöigt Dalarna till återträffen i Malung. Jag hade gått danskursen två gånger. Men folkdansare det var jag INTE! Jag dansar svenskt.. svensk, folklig pardans. Det är fortfarande mitt svar om folk frågar vad jag gjorde på folkhögskolan. I förhoppning att de inte ska få bilder av mig i tråkt-shirten på näthinnan. Jag är nog ganska feg. Och inte hjälper jag till att förändra fördomarna och den (enligt mig) felaktiga synen människor i allmänhet har på vår lilla subkultur.

Alla jag känner och lär känna vet trots det ovanstående såklart om min stora ”hemlighet”. Jag tror inte på riktigt att de dömer mig heller, vem bryr sig om vad andra har för udda intressen egentligen? Som min nya kurskamrat, som bemötte faktan med en axelryckning ”Det är ju kul att nån håller på.”

7 februari 2011

ANTON TELJEBÄCK: SPRIDER ORDET!


Markus hänger upp vår fina banderoll över gågatan! Folkmusiken syns i Ume!
/Anton

FÖRDOMSPROFILEN 1



Det här är Arvid. Arvid är 21 år och är folkmusikfrälst sedan tre år tillbaka. För tillfället studerar han folkmusik på folkhögskola, och det är fiolen han ser som sin bäste vän. Så har det dock inte alltid varit- nej, som liten sparv avskydde Arvid folkmusik. Då han växte upp i Bollnäs kom han snabbt i kontakt med folkmusiken och fiolen, men kände direkt avsmak när han var tvungen att spela Horgalåten solo på skolavslutningen 1998. Istället blev det gitarren som kom att bli hans kompanjon- Arvid var andre gitarrist i punkbandet "Tasken suger!!" och senare fick han många flickhjärtan att brinna i singer songwriterduon "Two broken hearts". Tillsist kom då vändpunkten- i faderns LP-samling fann Arvid Skäggmanslagets "Snus, mus och brännvin" och Arvid kände direkt YEAH!! IM GOING BACK TO MY ROOTS!!
Där och då frälstes gossen, som numera enbart plockar fram gitarren när han är redigt på pickalurven på någon stämma. Då låter det såhär: RAMDEDIGEDAMDEDIGDAMRAFSRAFSTVÅMOTTREROCK!!!!!
För övrigt är Arvid förtjust i snordöl lyxöl och i att rumla runt bland buskar och tält på sommarnes stämmor.

6 februari 2011

LÄNGTAN!


Jo, jag längtar till sommaren. Till stämmor, ösregn, dyblöt sovsäck och triangiakök. Det är nåt visst med det ändå.
/Sara

JOHANS LÅTVAL!

Att gå in på notskafferisajten FolkWiki är som att hamna i en godisaffär där en får käka hur mycket som hels helt gratis. Vilken dröm!! Hela ettusensjuhundranittiofem bitar från hela Skandinavien finns än så länge på hemsidan, och det växer stadigt. Men på samma sätt som att man lätt blir snuskmätt när en svullat i sig en hel godisaffär, kan ettusensjuhundranittiofem låtar kännas rätt mastigt att dra igenom om en är sugen på att hitta gobitarna. Som tur är finns Johan Ronström som lovat att plocka fram några finbitar, som då och då kommer att publiceras här på Folkbloggen. Hurra!


"Som första låt i detta ärofulla uppdrag väljer jag en polska ur Gotlandstoner som vi spelat i familjen i många år. Det är en släkting till en Hälsinge-bit som jag hört spelas rätt mycket på stämmor och jam på sistone. En röjig sextondelslåt som är värd att kunna!

Dagens FolkWiki-tips: Man kan lyssna på låtarna på "MIDI"-länken som dyker
upp under notbilden när man för dit muspekaren."





http://www.folkwiki.se/Musik/Skaffarepolskan

ANTON TELJEBÄCK: LÖRDAG

Lördagsnöje: Tejpa affischer.

Så här fin är nu dörren till vårt kontor. Eller kontor och kontor. Det är ett kombinerat fläktrum och förrum till en toalett. Men likväl är det här inne som planerna inför helgen smids!

/Anton

BEVISMATERIAL

5 februari 2011

SCHLAGERN!

Jag vill bara kort meddela att jag gjort melodifestivaldebut ikväll! Mmm. Smaka på den ni.Känns härligt att säga att jag vann rubbet, så nu är det Eurovision i Tyskland nästa. Jag och Christer Björkman är så tajta. Närå, nu blåljuger jag, ingen direkt vinst, men däremot har jag faktiskt på riktigt vart mä i kvällens omgång av melodifestivalen. Iklädd en lånad Leksandsdräkt spelade jag och Isak Bergström Bodavarianten (Oh, nu blir jag osäker) av "Den blomstertid". I typ fyra sekunder syntes vi i rutan, så det känns skönt att vi fått våra four seconds of fejm!!! Hoppas det inte är någon hembygdsförening i Leksand som sitter och hyser agg över mig för att jag eventuellt knutit förklädet för hårt eller låtit väskan synas lite för mycket. För det vet vi ju alla att det är tecken på synd, förfall och venerisk sjukdom.

/Kramizar från schlagerstjärnan Sara

Edit: Det var Östbjörka ja. Tack Brita!!

GÄSTBLOGGARE: BRITA BJÖRS


Jahaja Sveriges spelmäns riksförbund.
Fint att få va här och säga några ord. Jag tror inte ens jag är medlem. Det är typiskt en sån grej jag tänker att jag ska men som jag inte kommer mig för, samma sak med Järvsö hembygdsförening och Solhuset. Jag har varit med men jag glömmer bort att bli det igen när åren går.
Och åren går ju onekligen. Hej hej jag är nu 28 bast. Tänk va. För bara två år sen så hävdade jag att när jag fyller tjuåtta så är jag redo att börja producera barn. Men jag känner mig ju inte ett dugg äldre än 26 och barn känns fortfarande som en ganska avlägsen händelse.
Ja ni ser, jag har inte ens hunnit presentera mig och redan har jag börjat prata om min biologiska klocka. Men man har inte tid att prata om vädret här i mediedjungeln. Jag ser det här som nåt slags enskilt samtal med mig själv som andra kan få ta del av om de ramlar förbi. Terapi för mig = underhållning för er.
Japp. Brita Björs det är jag. Born and raised i Jarrse, Hälsingland. Finaste stället. Mycket skog, djur, backar, berg, älv, fioler, teater, sång, dans, fotboll, hockey, Lill-Babs. Där levde jag ett trivsamt liv på gård med kor och en familj och jag hade vänner och jag spelade instrument och jag dansade och sjöng och va duktig i skolan och försökte lära mig rida men var rädd för hästar och försökte också sporta men var rädd för bollar. Jag hade roligt när jag var liten. Jag blev stor och hade fortfarande roligt. Jag har pluggat på olika folkhögskolor och olika universitet, jag har jobbat på en del skitjobb och en del riktigt bra jobb, jag har bott kors och tvärs i södra halvan av Sverige bl.a. i våra tre största städer, och där jag nu landat i min favorit. Även känd som "tredje rikets största stad".
Jag pluggar nu folkmusik allra längst ner i Sverige. Malmö. Falaflarnas stad. Detta paradis. Ja här trivs jag som fisken faktiskt. Jag gillar skånska och jag gillar skåningar. Jag lever med en. Det är ju bra, att bli ett med folket här nere. Deltagande observation. Jag är en trojansk häst av hälsingsk kultur. Ni skulle bara se vår lägenhet, det är som ett Hälsinge-pynt-museum. Det är diverse bilder på Järvsö kyrka: fototavlor, vykort, korstygn, tennfat, screentryck, det är en hälsingebocks-lampa, järvsösöm, kakelplattor, och mitt senaste (även mitt största) fynd: en 2 kvadratmeter stor gammal skolkarta över Hälsingland från 1930. I vårt sovrum. Så varje morgon när jag vaknar kan jag ligga och lära mig nygamla saker om mitt landskap. Förr i tiden hade Järvsö mindre än 1000 invånare, Arbrå var ett municipal-samhälle, Bollnäs en köping och Hudik en stad. Tänka sig. Jag vältrar mig i allt som känns hemma.
Då har vi inte ens börjat prata om min Lill-Babs-samling. Lill-Babs och jag. We go way back. Eller ja. Vi kommer från samma ställe. Vi sjunger. När jag var liten brukade barnkören ha konserter med Lill-Babs, jag har fått återberättat för mig att jag förolämpade henne nån gång i ett barns bästa välmening. Men iaf. Lill-Babs har varit stjärna i över 50 år. Ett halvt sekel! Det är galet. Och hon har ju gjort allt. Och hon har spelat med alla. Beatles var förband åt Lill-Babs. Vad ska man säga? Outstanding.
Så här sitter jag och odlar min myt om denna kvinna, med mina Lill-Babs-lypsyl, min Lill-Babs-linjal, min Lill-Babs-träningsvideo, min Lill-Babs-kökshandduk, mina Lill-Babsskärp och Lill-Babssmycken. Men min favorit bland alla dessa ting är ändå "Hon är jag", Lill-Babs självbiografi. Jag är inte någon vidare litterär person, men biografier gillar jag, och Lill-Babs biografi älskar jag. Här är liksom ett helt otroligt hitte-på-liv som någon faktiskt levt, och fortfarande lever. Saga och inspiration på hög nivå. Jag har gjort mig ett namn här i Malmö genom att vara Lill-Babs-expert. Det är jag glad över. Och det vackraste i den här berättelsen är att jag tillochmed fått pengar för det, Lill-Babs gav mig stipendium förra året på tio papp. Jag tror inte jag fick det för att jag samlat Lill-Babs-grejer och kan hålla föredrag om henne, utan mer för att hon tycker att jag sjunger fint och gör roliga grejer. Men det är ungefär som att en kristen skulle få pengar av Jesus, det är liksom så mycket mer än pengar. Jag har faktiskt inte använt de här pengarna än, just för att de känns speciellt fina, men jag har nu kommit på att jag ska ta körkort för dem. Det känns bra tycker jag. Jag blir vuxen, och samtidigt kan jag säga att Lill-Babs har pyntat för mitt körkort, väldigt nöjd med det. Iaf i tanken. Jag har ju inte satt denna plan i verket än, det kanske går åt skogen. Jag tänker mig en intensivkurs i Falun. Hoppas att vägarna bär och att trafikskoleandarna är med mig.
Oj. Nu tog det slut på skriv. Idag är det fredag. Helgen har anlänt. Jag lyckades faktiskt blogga bort min migrän så jag ska nog orka gå på den där inflyttningsfesten trots allt. Sen i helgen ska jag repa en sprillans ny och fräsch folkdans-show, gå på tjajkovskij, en till inflyttningsfest, tvätta, fotoutställninga, styra upp mitt liv. Ja jag kommer berätta mer om allt fränt som händer här nere framöver, även följa upp körskoleprojektet.
Jag ska avsluta med ett reklaminslag: mitt amerikanska band Tall Dark Strangers ska uppöver på mini-turné. Troligen ser det ut såhär: konsert Järvsö kyrka 25/2, Stadt Ljusdal 26/2, ev. kyrkospelning Sthlm 27/2. Vi vill ha jättemycket publik. Speciellt 25/2 för där spelar vi på dörrn (porten), och vi behöver pengarna för det är en lång och kostsam resa. Det är faktiskt första gången jag spelar hemma med ett tillrest band, det kommer bli riktigt jäkla fett. Jag är alldeles speedad. Lyssna på oss: talldarkstrangers.com och framförallt, lyssna på oss live (och ge oss pengar).

(Bilder: en tjusig presentationsbild fotad av Max Tellving. Tre små bilder från min skruttiga telefon: jag iförd Lill-Babs glitterblus pekar ut Järvsö på kartan / Lill-Babs har gett mig en jättestor check / Lill-Babs som kökshandduk.)



På återseende
/Brita